Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucca ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde sig förtjänt om staden genom anläggning
af en stor vattenledning, samt det tillstötande
Piazza del Giglio med staty af Garibaldi. På västra
sidan af det förra ligger Palazzo provinciale (förr
P. ducale; grundlagdt 1578, ej fullbordadt), med en
värdefull tafvelsamling. Af stadens omkr. 40 kyrkor
finnas flera, hvilkas ålder går tillbaka till 8:e
och 7:e årh. och som visa en egendomlig förening af
bysantinska, italienska och gotiska former. Märkligast
är domkyrkan S. Martino (från 11:e årh.; se fig.),
rik på konstskatter. I dess midtskepp befinner
sig ett litet åttahörnigt kapell, il Tempietto
(från 1484), som innehåller ett gammalt krucifix af
cederträ, kalladt Volto santo, hvilket föregifves
vara ett verk af den hel. Nikodemus och 782 på ett
underbart sätt kommit från Österlandet till L. Staden
är sedan 1726 säte för en ärkebiskop (biskop sedan
300-talet) och har två vetenskapsakademier (den ena
stiftad 1584), en konstakademi (från 1640) och ett
offentligt bibliotek (omkr. 220,000 bd), hvarjämte
statsarkivet och ärkebiskopspalatset innehålla
värdefulla samlingar. I L. finnas prästseminarium,
lyceum, gymnasium, lärarinneseminarium och teknisk
skola. L:s sidenindustri, som infördes från Sicilien
på 1000-talet och i början af 1500-talet gaf
uppehälle åt 30,000 pers., sysselsätter nu endast
omkr. 1,500. Floden Serchio lämnar drifkraft till
flera fabriker, bl. a. en stor jutefabrik n. om
L. samt siden- och bomullsfabriker, men jordbruk
är befolkningens hufvudnäring. Minnen af den
gamla staden Luca äro ruiner af en teater och af
en amfiteater (från den äldre kejsartiden). I
närheten af staden ligga många härliga villor
och 25 km. därifrån de berömda baden vid L. (se
följ. art.). – L. (lat. Luca) är sannolikt af
liguriskt ursprung. År 177 f. Kr. blef det en
romersk koloni. Cæsar hade där år 56 vinterkvarter
under galliska kriget samt förnyade därstädes sitt
förbund med Crassus och Pompejus. Efter romerska
rikets fall bytte L. ofta egare liksom det öfriga
Italien, hade under langobarderna egna hertigar och
började under 1100-talet bilda ett själfständigt
samhälle. Genom partistrider emellan guelfer och
ghibelliner försvagades staden, så att den 1314 måste
underkasta sig härskaren i Pisa, Uguccione della
Faggiuola. Några år därefter kom den i händerna på
Castruccio Castracani, som äfven behärskade Pisa
och Pistoja och af Ludvig Bajraren utnämndes till
hertig af L. Med hans död (1328) sjönk L:s makt,
och staden gick ur hand i hand, tills den 1369
af Karl IV återköpte sin frihet. Denna behöll
den sedan ända till 1797, då staden eröfrades af
fransmännen och förenades med Etrurien. Napoleon
gaf L. jämte Piombino 1805 som furstendöme åt sin
svåger Bacciochi, men Wienkongressen öfverlämnade
det 1815 med titel hertigdöme åt f. d. drottningen af
Etrurien, infantinnan Maria Lovisa, och hennes barn
med full suveränitet, tills hon med sin familj komme i
besittning af Parma (som Napoleons gemål Marie-Louise
fått på lifstid), då L. skulle tillfalla Toscana,
hvilket ock skedde 1847.
(J. F. N.)
Lucca, Bagni di [ba’nj-i di lo’kka], fordom Bagno a
Corsena, kommun uti italienska prov. Lucca med flera
ryktbara badorter, belägna i Limas floddal. Förnämsta
byn är Ponte a Serraglio (25 km. n. om Lucca),
men varma källor
och bad finnas äfven vid Villa, Docce Bassi,
Bagni Caldi, San Giovanni m. fl. ställen. Bagno a
Corsena omnämnes redan 1284 och på 1500-talet hade
baden blifvit ryktbara. Vattnet har en temperatur
af 35–56° C. och innehåller kalk, magnesium
och natrium. I byn Bagni Caldi finnes ett stort
sjukhus, hufvudsakligen uppfördt på bekostnad af
N. Demidov 1826. Kommunen hade 13,685 inv. 1901.
J. F. N.
Lucca [lo’kka], P a u l i n e, österrikisk
operasångerska (sopran), f. 25 apr. 1841 i Wien,
d. där 28 febr. 19C8, dotter af en kristnad veneziansk
jude och en tysk adelsdam, fick sin utbildning i
Wien af R. Lewy och gjorde sig först bemärkt som
korist vid hof operan 1859, hvarefter hon sjöng i
Olmiitz och Prag. 1861 fick hon lifstidsengagemang
i Berlin, där Meyer-beer anförtrodde åt henne
att kreera Se-lika i "Afrikanskan". Ehuru hon
snart blef berlinarnas gunstling, bröt hon 1872
sitt engagemang samt gaf sig ut på konstresor till
England, Frankrike, Ryssland och Amerika. 1874 -89
var hon anställd vid hof operan i Wien, hvarefter hon
egnade sig åt sångundervisning. 1886 konserterade
hon i Stockholm. Hon var 1869-71 gift med en baron
v. Rhaden och efter skilsmässa från honom omgift
1874 med major E. v. Wall-hofen (d. 1899). Hon blef
preussisk kammarsångerska och hedersmedlem af Wiens
hofopera. - Hennes konstnärliga styrka låg i den
originella individualiteten och genialiskt träffsäkra,
ofta gripande framställningen af karaktärer. Rösten
var varm i klangen och modulationsrik. Till hennes
förnämsta roller hörde vidare Carmen, Zerlina i "Don
Juan", Cherubin i "Figaros bröllop", Mignon samt
Valentine i "Hugenotterna". E. F-t.
Lucchesini [lokeslni], Girolamo, markis, diplomat
i preussisk tjänst, till börden italienare, f. 1751
i Lucca!, d. 1825 i Florens, blef bibliotekarie och
kammarherre (1780) hos Fredrik II af Preussen. Under
Fredrik Vilhelm II började hans användning i
politiska värf. Han blef 1789 preussiskt sändebud
vid polska hofvet och lyckades i mars 1790 afsluta
ett för Preussens intressen fördelaktigt förbund
med Polen. Redan vid denna tid kan han anses ha
utträngt Herzberg ur konungens förtroende, och hans
deltagande i Reichenbach-kongressen (1790) samt i
fredsförhandlingarna i Sistova (1791) satte inseglet
på hans nya maktställning. Sedan en omkastning i
Preussens politik gjort det nödvändigt att betaga
polackerna hoppet om preussisk hjälp mot Ryssland,
utbytte L. med glädje sin brydsamma post därstädes
mot ledningen (från Berlin) af Preussens diplomatiska
förhandlingar under koalitionskriget mot Frankrike
(aug. 1792). Han var 1793-97 preussiskt sändebud
i Wien och sändes 1800 som ambassadör till Paris,
där han under de närmast följande åren verkade för
ett närmande mellan Preussen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
