Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
981
Logier-Logik
982
evangelium. I alla händelser har fyndet sitt stora
intresse, ej minst därför att det gett anledning
till djupgående undersökningar i fråga om den äldre
kristendomen. Litt.: Grenfell och Hunt, "AOFIA IHSOY"
(Sayings of our Lord, 1897; sv. bearb, med kopia af
papyrusbladet s. å.) och "The Oxy-rhynchus papyri"
(I, IV, V), Harnack,’ "Uber die jiingst entdeckten
sprtiche Jesu" (1897), Tay-lor, "The Oxyrhynchus
logia" (1897), och Kloster-mann, "Neue Oxyrhynchus
logia" (1904). I vidsträckt bemärkelse användes
uttrycket "Logia Jesu" om alla Jesu ord, antingen de
bevarats i kanoniska eller i apokryfiska skrifter.
J- c-
Logier [låjie], Johann Bernhard, tysk musiker
(härstammande från en fransk emigrantfamilj),
f. 1777 i Kassel, d. 1846 i Dublin, kom som ung
till England, fick anställning som flöjtist vid
ett irländskt regemente, var t-n tid organist i
Westport och verkade från 1809 i Dublin, där han
vann ära och förmögenhet genom uppfinningen af sin
pianohandledare, chiroplast (se d. o.). Viktigare
än denna blef L:s undervisningsmetod, som åsyftade
att väcka täflingsifver och taktfasthet genom
samtidigt spel af flera elever på olika pianon i
förening med undervisning i harmonilära. Metoden -
som infördes i Berlin af L. själf 1822-25 och i
Sverige af A. F. Lindblad (se denne) - väckte
på sin tid ofantligt uppseende och ernådde
verkligen öfver-raskande hastiga resultat,
dock endast af rent mekaniskt slag. Till den
moderna musikteorien gaf L. ett fruktbart
uppslag genom att lägga hornets naturtoner
till grund för ackordläran. L:s kompositioner
äro obetydliga. Hans skrifter röra sig mest om
chiroplasten (1816 ff.), hvarjämte han skref System
der mnsikwissenschaft und der praktischen komposition
(1827; "Lärobok i harmoni och komposition", 1853).
A. L.*
Logik [låg- L la j-; lat. lofgica, af grek. lo’gös,
förnuft, vetenskap], vetenskapen om tänkandet. Rörande
det närmare sättet att bestämma denna vetenskaps
uppgift och metoder ha de mest olika åsikter
framställts och fått historisk betydelse, cch ännu
kan ingen af dessa sägas ha tillkämpat sig allmän
anslutning af fackmännen. Bäst karakteriseras dock
kanske den nutida uppfattningen af Chr. Sigwart,
då han definierar logiken som "tänkandets
konstlära". Dess uppgift är då att uppställa
de allmänna regler, som man vid sitt tänkande
måste följa, om man vill komma till påståenden,
som medföra visshet om att ha träffat sanningen
och med rätta kunna göra anspråk på att erkännas
af alla verkligt tänkande. Om en logik i denna
bemärkelse skall vara möjlig, så förutsattes, att den
omedelbara uppfattningen af, att man är viss på sitt
tänkandes riktighet, den s. k. logiska evidensen,
innebär en garanti för anspråken på tankeresultatets
allmängiltighet. Denna förutsättnings berättigande
pröfvar icke logiken själf, utan dess stöd måste
sökas i kunskapsteorien och metafysiken. Men under
denna förutsättning utvecklar sedan logiken sin teori
själfständigt, i det den konstaterar, hvilka de sätt
att tänka äro, som skänka den nämnda evidensen. och
söker sammanställa läran om dem till en systematisk
teori. Om logikens uppgift fattas på detta sätt, så
skiljer den sig från alla andra vetenskapers. Under
det att naturvetenskaperna, historien och matematiken
lika väl som metafysiken handia om tän-
kandets föremål, handlar logiken om tänkandet själft
och blir därigenom en "vetenskap om vetenskapen",
nämligen om vetenskapens form. Om tänkandet handla ock
vissa delar af psykologien och kunskapsteorien. Från
tankens psykologi skiljer sig logiken, därigenom
att den ej såsom psykologien beskrifver och söker
förklara det faktiska tänkandet, utan vill besvara
frågan, huru man bör tänka. De lagar för tänkandet,
som psykologien formulerar, äro jämförliga med
naturlagarna; de logiska tankelagarna äro däremot
normallagar, jämförliga med sedelagen. Äfven från den
del af kunskapsteorien, som handlar om tänkandet, kan
logiken särskiljas. Under det att den förra undersöker
möjligheten för människan att med sitt tänkande nå
en objektiv sanning, söker logiken ange reglerna
för de sätt att tänka, genom hvilka denna möjlighet
blir verklighet. Synpunkterna äro därför i dessa
båda vetenskaper olika, i det att för kunskapsteorien
hufvudvikten måste ligga på tänkandets innehåll, olika
för olika tankar, men för logiken på dess former,
som äro lika, hvad än innehållet må vara. Då det
mänskliga tänkandet väsentligen är ett tänkande i ord
och sålunda har språkform, ligger en sammanblandning
mellan logiken och grammatiken nära till hands
och har i båda dessa vetenskapers historia utöfvat
ett skadligt inflytande. Språkuttrycken äro dock,
som redan olikheten mellan de skilda språken visar,
så långt ifrån att sammanfalla med tankarna, att de
tvärtom alltid äro endast symboler, som tänkaren
använder ungefär som matematikern de algebraiska
tecknen. Logiken måste därför söka upptäcka de bakom
språkformerna liggande tankeformerna, som i de förra
alltid finna endast - bristfälliga uttryck, och
sålunda motarbeta "språkets makt öfver tanken". -
Logikens historia visar emellertid, huru dess
uppgifter sammanblandats än med den ena, än med
den andra af de närmast angränsande vetenskaperna,
liksom ock vid uppgifternas lösning logiken som
"vetenskap om vetenskapen" mer eller mindre ensidigt
låtit den vetenskap, som framför andra tilldragit
sig tidens intressen, stå som förebild för allt
riktigt tänkande. Ett fullständigt särskiljande af
logiken från sambandet med de öfriga vetenskaperna
är för öfrigt hvarken möjligt eller önskligt, då
ytterst vetenskapernas mål är ett enda enhetligt
tänkande med det innerligaste samband mellan de
olika delarna, trots dessas klart särskilda olika
synpunkter. Man förstår därför, huru logiken, när en
systematisk form först af Aristoteles gafs åt den,
kunde bli så behärskad af grammatiska synpunkter;
huru den under renässansen kunde så afgjordt gå i
den då grundlagda moderna naturvetenskapens ledband,
som t. ex. i Francis Bacons "Novum organon", och
huru den på H e g e l s tid kunde identifieras med
metafysiken, liksom huru i våra dagar en psykologisk
riktning hos t. ex. J. Dewey kan bryta sig med en
matematisk hos Jevons, Poincaré -m. fl. Den antika
logiken var -i det stora hela deduldiv logik,
d. v. s. lämnade regler för, huru man ur gifna
allmänna grundsatser skulle kunna draga slutsatser,
under det att de möderne logikerna framför allt söka
grundlägga äfven en induktiv logik, som redogör för
de tankeformer och metoder, medelst hvilka man ur
de enskilda iakttagelserna leder sig till allmänna
lagar. Under det att den aristoteliska logiken utgick
från begreppens omfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
