Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"kontamination", se d. o.), hvilken form numera
i hvardagstal genom fortsatt inflytande från
singularen vidare ändrats till kröp ("total materiell
association", ledande till hvad man kallar
"formöfverflyttning"), eller då den gamla genitiven kvinno
(ännu kvarlefvande i sammansättningar, t. ex.
kvinno-frid) vid början af 1500-talet, på grund
däraf, att den spelade samma roll som en
genitiv sådan som mans, ändrades till kvinnos
("formell association", äfvenledes medförande
"kontamination"; då kvinnos sedan blifvit kvinnas, är
detta återigen en partiell materiell association med
nominativen kvinna), eller då imperfektet stod, på
grund af att det i fråga om betydelse och
användning står till sin infinitiv stå i samma
"förnållande" som slog till slå, i hvardagstal ofta ersättes
af slog ("proportionell association"). Alla öfriga
ljudändringar, hvilka sålunda icke bero på
betydelsen eller användningen af de uttryck, i hvilka de
uppträda, ha hittills plägat sägas vara yttringar af
ljudlagar, d. v. s. dessa förändringar drabba
ljuden i deras egenskap af ljud (fysiska fenomen)
och inträda sålunda lika väl vid uttalande af
betydelselösa ljudsammanställningar som i det verkliga
språket. Dessa s. k. ljudlagsenliga förändringar i
talet äro vanligen alldeles ofrivilliga, omedvetna och
minimala, men bli naturligtvis på längden, genom
upprepning i samma riktning, i hög grad märkbara.
Så har t. ex. h i hv (t. ex. hvem), som för något
öfver tusen år sedan uttalades såsom ty. ch, icke
med ens förstummats, utan småningom närmat sig
uttalet h och, sedan det hunnit detta, ytterligare
försvagats för att slutligen för omkring två hundra
år sedan alldeles försvinna. Från början äro dessa
förändringar ofta individuella; men genom imitation
spridas de småningom öfver ett allt större
område, som, om också stundom af högst betydlig
utsträckning, dock alltid förblir begränsadt. Denna
begränsning är tvåfaldig och gäller först och främst
rummet. Så t. ex. har den fornsvenska ljudförbindelsen
rð visserligen i de flesta svenska dialekter
öfvergått till s. k. tjockt l (t. ex. gål, gård), men
uppträder i andra såsom r, d, s. k. tjockt d, </i>rd</i>
m. m., och kvarstår i några oförändrad (t. ex.
skån. går, öl. gåd, södermanl. gåd, dal. gard och
i>garð</i>). En begränsning eger rum äfven i fråga om
tiden. Så t. ex. bortföll i vårt fornspråk j i början
af ord (t. ex. ung för äldre jung, såsom ännu i
tyskan), ehuru det en gång tålts och äfven numera
tåls i denna ställning (t. ex. jungfru, lånadt från
ty.). Men en ljudlags område är ännu mera begränsadt.
Icke ens på samma ort och samma tid undergår
ett och samma ljud alltid samma förändring,
utan vanligtvis är det endast i vissa lägen (t. ex.
då det står i vissa ljudförbindelser, då det eger en
viss uttalstid, tryckstyrka eller tonhöjd o. s. v.),
som det på samma sätt utvecklas. Så t. ex. har
vårt fornspråks g-ljud före "lena" vokaler öfvergått
till j (t. ex. i gifva; jfr ty. geben), men före
"hårda" bibehållits (t. ex. i gå); långt a har blifvit
å (t. ex. i då; jfr ty. da), under det att kort a
kvarstår (t. ex. i all); k inuti ord har i stafvelser
med mycket svag tryckstyrka blifvit g (t. ex. bagare
för bakare), men i stafvelser med i någon mån
starkare tryck bibehållits (t. ex. i baka).
Denna hittills gängse indelning af uttalsförändringarna
i ljudlagsenliga och analogibildningar är
emellertid oriktig bl. a. därför, att de flesta
ljudlagsenliga förändringar själfva bero på analogi
(associationsverksamhet; se nedan) och därför att
denna indelning icke ger plats åt de funktionellt
motiverade uttalsändringar, som icke bero på
analogi, t. ex. tja (för ja) såsom uttryck för en
viss sinnesstämning, eller herre je (för Jesus)
af undseende ("eufemism"). De flesta ljudlagar
uttrycka nämligen icke, såsom man antagit, en
fysiologisk, utan en rent psykisk process, en akt
af associationsverksamhet. Hvad som t. ex. vid
s. k. ljudskridning "skrider" är eg. icke ljuden,
utan dessas minnesbilder. Om man t. ex. en gång
tillfälligtvis (såsom då man håller en cigarr i
munnen o. d.) kommit att producera icke sitt vanliga
a-ljud, utan (på grund af läpparnas tillfälliga
sammanslutning) ett mera å-liknande, så är i regel
denna afvikelse icke större, än att man associerar
detta nya a-ljud med de förr frambragta och förenar
dem alla i en och samma minnesbild, hvilken nu dock,
emedan de färskaste intrycken ju äro de starkaste,
är i någon mån förskjuten åt å-hållet, ehuru den
talande härom icke är medveten. I den mån man nu vid
sitt tal lyckas i att reproducera denna nya minnesbild
har man befäst uttalsändringen och erhållit ett nytt,
i någon mån åt å-hållet förskjutet a-ljud, som med
tiden, därest samma process upprepas, kan komma att
öfvergå till ett utprägladt å-ljud.
Uttalets förändringar indelas nu fullständigast i:
1) Sådana, som bero på ett uttrycks funktion,
d. v. s. betydelse i vidsträcktaste mening,
således äfven uttryckets sammanhang för tanken
med andra uttryck af en viss betydelse och
användning. Förändringen skulle alltså icke bli
just denna, om icke uttrycket hade just denna
funktion, och en dylik förändring skulle öfver
hufvud icke kunna inträda hos en serie af alldeles
meningslöst jämte hvarandra uppradade språkljud. Dessa
uttalsförändringar kallas funktionellt motiverade
och sägas bero på funktionslagar, t. ex. då läsa
(en dörr) blir låsa på grund af sammanhanget med
(ett) lås, eller då stod utbytes mot stog på grund af
proportionen slå : slog = stå : x. 2) Sådana, som bero
uteslutande på det språkliga materialets beskaffenhet,
på den rent fysiska beskaffenheten af dels de ljud,
hvaraf uttrycket själft består, dels dem, med hvilka
de förra af någon anledning kunna komma att associera
sig. Förändringen skulle alltså här inträda på samma
sätt, äfven om uttrycket hade en annan funktion, än
det har, eller ock möjligen ingen språklig funktion
alls. Dessa uttalsförändringar kallas materiellt
motiverade (eller oftare "ljudlagsenliga") och sägas
bero på ljudlagar, t. ex. då fr. chenille i svenskan
blifvit snilj, eller då skjuts uttalas skjuss. 3)
Sådana, som bero på uttryckets skrifna form, i
det att man utläser ett på ovanligt sätt skrifvet
uttryck så, som om det följde vanliga ortografiska
regler. Dylika "ortoepiska" uttalsförändringar sägas
vara ortografiskt motiverade och bero på ortoepiska
(d. v. s. rättläsnings) vanor, t. ex. "sid (åtta)"
i st. f. sidan på grund af skrifningen sid. (S),
tearos (jämte teros) på grund af eng. tearose, stins
(för stationsinspektor) och ettma (för prima) på
grund af skrifningarna st:ins. och 1:ma.
Af den ofvan gifna utredningen rörande ljudlagarnas
begränsning och orsakerna därtill torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
