Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livingstonemedaljen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast 15 proc. af landets jord, adeln (tyskarna) det
öfriga. Lifegenskapen upphäfdes 1819, och bönderna
erhöllo frihet till sina personer, ehuru de kvarstå
under godsegarnas jurisdiktion. Sedan 1849 har det
arbete de måste göra åt godsegarna småningom, ehuru
ej fullständigt, blifvit aflöst med penningar,
och bönderna ha erhållit rätt att friköpa sina
jordlotter. Men då priset är högt och minimum är
omkr. 32 har, försiggår friköpningen mycket långsamt,
och större delen af den jordbrukande klassen är
förpaktare (knechte), hvilka när som helst kunna
uppsägas af godsegarna. Allmogen är också mycket
fattig och utvandrar i massa till andra delar af
tsar-riket. Tid efter annan tager emigrationen form
af massutvandring, som regeringen söker hindra genom
tvångsåtgärder. Folkbildningen står betydligt högre än
annorstädes i Ryssland, i det att 87 proc. af barnen
mottaga regelbunden undervisning. Högre undervisning
meddelas vid Jurjevs (Dorpats) universitet, Rigas
polyteknikum och en högre prästbildningsanstalt. - I
spetsen för L:s förvaltning står en guvernör. (Före
1876 hade ryska Östersjöprovinserna en gemensam
generalguvernör, som residerade i Riga.) Från
L:s öfverdomstol, "hofgericht", i Dorpat vädjas
till senaten i Petersburg. De i L. stationerade
trupperna lyda under generalguvernörens i Vilna
öfverkommando. Den lutherska kyrkan står under
livländska konsistoriet i Riga. Guvernementet indelas
i 9 kretsar: Riga, Wolmar, Wenden, Walk, Dorpat
(Jurjev), Werro Pernau, Fellin och Ösel. L:s vapen är
en svärdförande grip i rödt fält. Hufvudstad är Riga.
(J. F. N.)
Historia. L:s äldsta kända befolkning utgjordes
af letterna (se d. o.), som dock undanträngdes af
de finska stammarna ester och liver, efter hvilka
landet fick sitt namn; de lefde i ständigt inbördes
kif, men utsattes därjämte för anfall af nordiska
vikingar och af ryssarna; det af storfurst Jaroslav
(1030) grundlagda Jurjev (Dorpat) bestod emellertid
icke länge som eröfring. På 1100-talet började lybska
köpmän redan allmänt att öfver Visby segla på L., och
i deras spår följde omkr. 1180 den holsteinske munken
Meinhard, som vid Yxkull grundlade den första
kristna kyrkan bland liverna; redan 1188 vigdes han af
den bremiske ärkebiskopen till L:s biskop. Hans verk
upptogs af biskop Albert (1199-1229); denne samlade
nya kolonister från nordvästra Tyskland, grundlade
1201 Riga, där han tog säte, och stiftade en af påfven
1204 bekräftad andlig riddarorden (Fratres militiae
Christi), som ställdes under biskopens inseende och
tempelherrarnas regel; dess ordensdräkt gaf snart
anledning till benämningen svärdsriddare. Ungefär
samtidigt anlade cistercienserna ett kloster vid
Dünamünde. Albert mottog 1207 L. som län af
tyske konungen Filip, hvarigenom detta blef en
del af Tyska riket och han själf tysk riksfurste,
men han måste samtidigt till orden öfverlåta en
tredjedel af landet. Börjande slitningar mellan
biskopen och ordens mästare hejdade icke ordens
fortsatta krigiska mission, hvars svårigheter dock
ökades af sammanstötningar med litauerna och af
den trots sina öfverhöghetsanspråk tillbakasatte
bremiske ärkebiskopens intriger. De vilde esternas
sega motstånd föranledde snart en hjälpansökan till
den danske konungen, och från 1219 utbredde denne
sitt välde öfver Estland,
där Reval grundlades. De utbrytande inre oroligheterna
i Danmark satte dock detta välde på spel, sedan
esterna 1226 rest sig mot inkräktarna och deras
missionärer. Orden och biskopen af Riga lyckades
till sist kväfva upproret, men då litauer och kurer
tillfogade dem 1236 ett svårt nederlag, måste de
söka hjälp hos Tyska orden i Preussen. Följden blef,
att den livländska orden 1237 nyorganiserades som en
gren af Tyska orden (Tyska orden i Livland),
hvars regel och dräkt de förre "svärdsriddarna"
antogo; deras mästare valdes på ordenskapitlet i
Marienburg. Semgallens stift blef icke långt därefter
förenadt med Riga stift (1245). Stiftet Kurlands
landsherrerätt var inskränkt till en tredjedel af
Kurland, hvaremot Tyska orden i detta land tog i
besittning två tredjedelar utan länsförpliktelse. Ännu
mera invecklade blefvo förhållandena 1253, då de
tre livländska stiften och stiftet Kurland jämte de
tre preussiska stiften Kulm, Samland och Ermeland
ställdes under ärkebiskopen af Riga. Denne blef som
öfverhufvud för L:s biskopar Tyska ordens länsherre,
men som öfverhufvud för de preussiska stiften ordens
vasall. Med staden Riga, söm var faktiskt oberoende
af ärkebiskopen och i slutet af 1200-talet ingick i
hansan (liksom senare Dorpat, Reval m. fl. städer i
L.), kom orden från 1297 i långvariga stridigheter,
och ehuru staden stöddes af biskoparna och
kallade litauerna till sin hjälp, led den svårt
afbräck. Dünamündes inköp från cistercienserna
(1305) gaf orden en strategiskt viktig stödjepunkt
i kampen, men ådrog den en långvarig process vid
den påfliga kurian, som efter att ha bannlyst orden
1313 afgjorde tvisten till dess förmån 1319. Riga
måste till sist (1330) falla till föga inför orden
och erkänna sig som både skatt- och krigspliktigt
till denna. Ett mot det tyska väldet riktadt uppror
bland esterna (från 1343) tvang Reval och det
estländska ridderskapet att söka ordens hjälp, och
efter upprorets krossande såg sig den danske konungen
nödsakad att till denna sälja sitt estländska välde
(1346). Efter dessa framgångar sträfvade orden att
införlifva också biskopsstiften med sitt område,
men utan beståndande framgång. Däremot blef den under
1400-talets lopp faktiskt oberoende af den preussiska
grenen af orden, som trots livländsk hjälp låg under
i kampen mot det polsk-litauiska riket. L. hade
samtidigt fått en farlig fiende i det småningom
samlade moskovitiska storfurstendömet; den energiske
ordensmästaren Walter v. Plettenberg (1494 -1535)
måste gå i krig mot ryssarna. Reformationen vann
från 1520-talet hastig spridning, särskildt i L:s
städer, prelaternas välde vacklade, men Plettenberg
begagnade icke tillfället att efter Albrekts i
Preussen exempel sekularisera orden och göra sig
till ett enadt L:s härskare. Splittringen emellan
katoliker och protestanter, ridderskapets själfviska
omsorg om, att landsherrarnas makt i fråga om den inre
styrelsen hölls inom så snäfva gränser som möjligt,
städernas internationellt hanseatiska intressen,
böndernas lifegenskap (sedan 1300-talet) och ytterliga
råhet - allt detta var däremot omständigheter,
egnade att hota den livländska federativstatens
bestånd. Ordens strid med ärkebiskop Vilhelm ledde
omsider till Polens inblandning och freden i Posswol
1557, hvilken blottade ordens vanmakt. 1558 kastade
Ryssland sina härar öfver det värnlösa landet, och
detta sökte då skydd hos sina andra grannar. Den
siste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
