Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liverpool ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1857 bröt L. sin förbindelse med missionssällskapet,
och i febr. 1858 utnämndes han till engelsk konsul
i Quelimane och ledare af en expedition, som skulle
utforska östra och inre Afrika. Med sin broder
Charles och fem andra européer återvände L. i
mars s. å. till Quelimane, undersökte nedre och
mellersta delen af Sambesi och dennes biflod Shire
samt följde denna till dess utlopp ur Njassa, som
han upptäckte i sept. 1859. L. återvände 1864 till
England, där han utgaf Narrative of an expedition
to the Zambesi and its tributaries (1865). 1866
företog han från Sansibar en expedition, som afsåg
slafhandelns undertryckande genom civilisationens
hjälp samt bestämmandet af vattenskillnaden emellan
Tanganjika och Njassa, hvilken sjö L. trodde vara
Nilens sydligaste källa. Han följde Rovumas lopp,
kringgick södra ändan af Njassasjön och framträngde
i nordvästlig riktning mot Tanganjikasjön genom
trakter, som förut voro mycket litet kända. Han
öfvergick Chambesi, Kongos källflod, 28 jan. 1867,
nådde Tanganjika 31 mars, gick därifrån mot v. samt
nådde i nov. 1867 Moerosjön, sedan han några veckor
förut upptäckt Lualaba, som han trodde vara Nilens
öfre lopp. I maj 1868 kom han till Kasembes stad, och
18 juli upptäckte han Bangveolosjön. Därifrån vände
han sig mot n. och kom i mars 1869, hårdt medtagen af
sjukdom, till Udjidji på Tanganjikas östra strand,
där han väntade bref och förråd. Dessa hade dock
under vägen stulits af araberna och de slafvar man
sändt därmed. Från Udjidji skref han ej mindre än 42
bref till hemmet, men intet enda kom fram, hvilket
gjorde, att man i Europa greps af oro för hans skull
och t. o. m. fruktade, att han var död. I juli 1869
for han öfver sjön in åt manyemas land och försökte
ett helt år förgäfves att nå Lualaba, hindrad dels
af infödingarna och slafjägarna, dels af sin långa
sjukdom. Först 29 mars 1871 lyckades han framkomma
till Nyangwe vid Lualaba, där han dröjde 4 månader
under fåfänga försök att erhålla en båt. Det var
där, som han blef vittne till, huru araberna en
dag utan ringaste anledning verkställde en massaker
på marknadsfolket, kvinnor och barn, och nedsköto
dem i hundratal. Den af honom sedermera hemsända
berättelsen om detta uppträde väckte så stor harm
i England, att åt L. måste tillerkännas ej ringa
del i det fördrag, som England därefter ingick med
sultanen af Sansibar om slafhandelns upphäfvande på
Afrikas östkust. Sjuk till kropp och själ, lämnade
L. Nyangwe i juli 1871 och återkom till Udjidji 23
okt. Han led där brist på allting, och hans kropps-
och själskrafter voro uttömda, då fem dagar senare (28
okt.) den af Gordon Bennet för hans uppsökande utsände
H. M. Stanley anlände med rika förråd och ingaf honom
nytt mod (jfr Stanleys berättelse "Huru jag fann L.",
1873). Tills. med Stanley undersökte han norra ändan
af Tanganjika, från hvilken, enligt L:s tro, utlopp
fanns till Mwutan Nzige (Albert Nyanza), men erfor,
att Rusisi är tillflöde till och icke ett aflopp från
sjön och att Tanganjika således icke tillhör Nilens
flodområde. Han följde därefter Stanley till Unjamwesi
(mellan Udjidji och Sansibar) samt inväntade där
i fem månader det manskap, som denne skulle sända
från kusten och med hvilket L. ämnade företaga en
expedition till Bangveolosjön, hvars tillflöden han
ville finna. Han färdades längs
sydöstra stranden af Tanganjika och omkring
sjöns sydända genom Urumba samt nådde i jan. 1873
Bangveolo. Dennas södra strand följde han mot s., så
hårdt medtagen af dysenteri (hans vanliga åkomma),
att han slutligen måste låta bära sig. 21 april
blef L. så svag, att han efter den tiden knappt
kunde göra anteckningar i sin dagbok, och 27 april
skref han i den för sista gången. Två dagar senare
ankom sällskapet till Chitambos by s. ö. om sjöns
södra strand, och där funno hans tjänare honom
på morgonen l maj död i knäböjande ställning vid
sängen. L:s lik jämte hans papper, instrument
m. m. fördes af hans trogna tjänare under stora
faror och mödor till Sansibar samt därifrån till
England, där hans döda kropp 18 april 1874 nedsattes
i Westminster abbey. Hans troget förda dagböcker under
de sista 7 årens vandringar utgåfvos 1874 af hans vän
H. Waller under titel The last journals of D. L. in
Central Africa. En bronsstaty af L. i East Prince’s
street gardens i Edinburgh aftäcktes 15 aug. 1876
och en annan på George square i Glasgow 19 mars
1879. I Chitambo erinrar sedan 1902 en varaktigare
minnesvård om dagen och platsen för hans död än
den trädstam, i hvilken hans infödda följeslagare
antecknat tilldragelsen. - Ingen resande har gjort
så mycket för kännedomen om Afrikas geografi som
L. under sina 30 års färder där, hvilka omfattade
en tredjedel af kontinenten. Han öppnade först för
vetenskapen världsdelens inre mellan 21° s. br. och
sjötrakten. Hans resa tvärs öfver kontinenten från
Loanda till Quelimane, hans kartläggning af nedre och
mellersta Sambesi, Shire och Rovuma äro storverk,
som skulle hvar för sig gjort en man ryktbar. Hans
upptäckt af en jätteflod (Lualaba) midt inne i
kontinenten sätter kronan på hans öfriga hydrografiska
upptäckter: sjöarna Ngami, Djilolo, Shirva, Njassa,
Moero och Bangveolo. L. var ingen snabb resande;
han färdades långsamt, iakttog och antecknade
omsorgsfullt allt anmärkningsvärdt med en sällspord
geografisk instinkt och en vetenskaplig iakttagares
vana öga, studerade infödingarnas seder, åt deras
föda, bodde i deras hyddor samt deltog i deras
fröjder och sorger. I alla de länder, genom hvilka
han färdades, hålles hans minne kärt af de infödda
stammarna, hvilka nästan utan undantag betraktade
honom snart sagdt som ett högre väsen. Han var i sitt
uppträdande alltid öm och kärleksfull mot dem. L. var
en kristen ej blott i ord, utan ock i handling, och
i första rummet låg honom de besökta folkens andliga
frälsning om hjärtat. Men äfven deras jordiska bästa
afsåg han, och Afrikas förbannelse, slafhandeln,
var städse föremål för hans ogillande. Han var,
säger Stanley, en öppen, ädelsinnad man, oskuldsfull
som ett barn, en sann, ädel kristen. Biografier af
Roberts (1874), Blaikie (1881), Th. Hughes (1891),
H. H. Johnston ("L. and the exploration of Central
Africa", s. å.) och Stanleys "Autobiography" (1909).
Wbg. (J. F. N.)
Livingstonebergen [lirvinstf>n-], en af tre
parallellkedjor bestående bergstock i Tyska ÖstAfrika,
vid Njassasjöns norra och östra strand. De stupa
brant ned mot sjön, men terrassformigt mot ö. Den
mellersta kedjan, som är högst, når 3.000 m. J. F. N.
Livingstonefallen [HMnsten-] kallade Stanley de fall,
som Kongo gör nedanför Stanley pool, men namnet har
ej upptagits.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
