Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liturgiska striden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och denna förklaring biträddes af det öfriga
prästerskapet i hertigdömet. Karl anskaffade äfven
genom Abrahamus Angermannus fyra tyska teologiska
fakulteters förkastelsedomar öfver konungens
älsklingsverk. Johan rasade och förkunnade i ett
af kraftord uppfylldt öppet bref fredlöshet öfver
hertigdömets prästerskap (1588). Detta svarade därpå
oförbehållsamt, men i vördnadsfulla ordalag, och
åberopade därvid, utom profeternas och apostlarnas
skrifter, äfven augsburgiska bekännelsen af 1530
och Luthers mindre katekes. Det lyckades konungen
att förmå prästerna i några andra landsdelar att
uppsäga all gemenskap med hertigdömets andlige; men
å andra sidan gjordes från flera håll påminnelser om
det tilltänkta kyrkomötet, och äfven rådet yrkade
(1589) på, att ett sådant borde sammankallas. För
sin vägran att erkänna liturgien fängslades s. å. de
tre lärarna vid kollegiet i Stockholm Ericus Jacobi
Schinnerus, Nicolaus Olai Bothniensis och Petrus
Kenicius, den till konungens motståndare öfvergångne
skolrektorn Ericus Olai Schepperus m. fl. Men under
den sjukdom, som föregick konungens död (1592),
mildrades hans sinne, och då prästerskapet äfven i
det för liturgien mest undfallande stiftet (Växjö)
sökt frihet från att följa den, förklarade Johan
sig icke vilja vara "deras samvetens konung". 1593
ändades hela striden genom det definitiva ordnande af
svenska kyrkans förhållanden, som egde rum på Uppsala
möte (se Kyrkomöte, sp. 506). Jfr J. A. Hammargren,
"Om den liturgiska striden under Johan III" (1898). G.V.G. (Fr. W.)
Lituslaviska, Lettoslaviska, Litauiskslaviska,
Slavolettiska eller numera vanligast Baltiskslaviska
äro sammanfattande vetenskapliga namn på den lettiska
l. baltiska grenen och den slaviska grenen af den
indoeuropeiska språkstammen (se Lettiska språk och
Slaviska språk). Anledningen till denna sammanfattning
är, att dessa båda grenar äro med hvarandra närmare
besläktade än något annat par bland (de europeiska)
grenarna af nämnda språkstam (endast de båda ariska
grenarna, den indiska och den iranska, bilda en
ännu trängre enhet). Orsaken till de många speciella
inbördes likhetspunkterna mellan baltiska och slaviska
språk måste vara den, att de dem talande folken länge
innehaft ett sammanhängande språkligt samfärdselområde
(väl också ett geografiskt mera begränsadt än vid den
tid, då de först skymta fram i historien), och att det
relativa afbrottet - fullständigt torde det aldrig ha
varit - i den gemensamma språkutvecklingen inträdt vid
en jämförelsevis sen tidpunkt. Balterna och slaverna
synas också ständigt ha lefvat i nära grannskap
till hvarandra. De senares ursprungliga samhem bör
säkerligen sökas s. om de baltiska stammarna, men
redan tidigt, i synnerhet från ungefär 400-talet,
började slaverna utbreda sig så starkt, att de
kommo att omge balterna också mot ö. och delvis mot
v. och ha i tidernas lopp mer och mer inskränkt dessas
område i s. och ö. - Bland gemensamma baltisk-slaviska
särdrag må nämnas: 1) Indoeurop. vokaliska nasaler
och likvidor - n, m, r, l - ha blifvit resp. in,
im, ir, il (hvilka ljudförbindelser dock sedermera
i slaviskan vanligen undergått vissa förändringar),
under det att de i germanska språk blifvit resp. un,
um, ur l. or, ul, i latinet resp. en, em, or, ol,
i grek. resp. an l. a, am l. a, ar l. ra, al
o. s. v., t. ex. lit. mineti, fnslav. mineti, men
got. munan "tänka" o. s. v. af indoeurop. my-;
lit. mirtis, fnslav. -mriti (af äldre mirti), men
sanskrit mrtis, lat. mors (genit. mortis) "död",
jfr svenska mord. 2) Långa (dubbla) konsonanter
saknas; de, som en gång funnits, ha förkortats
(förenklats). 3) Segt fasthållande intill nutiden
af vissa egendomliga betoningsförhållanden (ehuru,
enligt fasta principer, på olika sätt omvandlade,
i de olika språken), hvilka afspegla urspråkliga
betoningsförhållanden, mer eller mindre kända
genom andra äldre språk, men i intet annat nu
lefvande påvisbara. 4) Utbildningen af adjektivens
s. k. bestämda form med ett suffigeradt pronomen
jo-, t. ex. lit. geras-is, genit. géro-jo,
fnslav. dobru-ji "den gode" af resp. géras,
dobru "god". 5) Nom. sing. mask. och fem. af
demonstr. pron. "den", som urspr, börjat på s
(fnisl, sa, fem. su; sanskrit sa, fem. sa o. s. v.),
har i balt.-slav., genom en gammal analogibildning,
kommit att börja på t: lit. tas, fem. ta, fnslav. tu,
fem. ta "den". 6) Genit. sing. af nominalstammar
på -o-, t. ex. lit. vilko, fnslav. vluka
"vargens", anses utgå från urspråkets ablativ
(jfr sanskrit ablativ vrkad, lat. lupod, lupo),
hvilken sålunda i balt.-slav. undanträngt den
ursprungliga genitivformen. 7) Infinitiven (blott
en hufvudform finnes) utgår från ett verbalnomen
på ti, t. ex. lit. ei-ti, fnslav. i-ti "att gå"
(jfr lat. i-re). - De båda språkgrenarna visa dock
äfven många och betydande skiljaktigheter, som delvis
måste gå tillbaka till en aflägsen tid. De baltiska
språken, bland hvilka litauiskan bäst återger det
urbaltiska tillståndet, befinna sig i många punkter,
i synnerhet hvad ljudförhållandena angår, på ett
äldre utvecklingsstadium. Bland märkligare drag,
hvaruti de slaviska språken genom sin särutveckling
kommit att aflägsna sig från det ännu i baltiskan
bevarade äldre tillståndet, må nämnas: 1) Diftonger
kvarstå oftast i balt., men äro sammandragna till
långa vokaler i slav., t. ex. lit. ei-ti "gå"
(jfr grek. éi-mi "jag går"), men fnslav. i-ti
"gå"; preuss. snaigis (jfr got. snaiws), men
fnslav. snegu "snö"; lit. ausis (jfr lat. auris),
men fnslav. ucho "öra". 2) Ljudföljden vokal
+ l eller r + kons. har i slav. drabbats af
s. k. likvidametates, t. ex. lit. parszas "svin"
(jfr lat. porcus), men fnslav. prase "gris";
lett. salms (jfr sv. halm), men fnslav. slama
"halm"; lit. bérzas, men fnslav. breza "björk";
lit. vilkas, men fnslav. vluku "ulf, varg". 3)
Spiranterna s, z ha i slav. blifvit resp. s, z,
t. ex. lit. parszas "svin" (sz är tecken för sj),
zemà "vinter", men fnslav. resp. prase, zima. 4)
Ljuden g, k ha i slav. framför lena vokaler blifvit
resp. z, c, t. ex. preuss. genna "kvinna", lit. keturi
"fyra" (jfr lat. quattuor), men fnslav. resp. zena,
cetyrije. 5) Ordslutande s har fallit bort i slav.,
t. ex. lit. sunùs "son" (jfr got. sunus, sanskrit
sunús), men fnslav. synu. 6) I slav. har en mängd
ursprungliga konsonantgrupper på olika sätt reducerats
(endast ett fåtal dylika finnes fördenskull kvar),
under det att de oftast äro bevarade i baltiska
språk, t. ex. lit. vapsà "broms" (jfr ty. wespe), men
fnslav. osa "geting"; lit. penktas, men fnslav. petu
"den femte"; ett speciellt fall af denna art är, att
7) n, m i slav. fallit bort framför konsonant, men
nasalerat föregående vokal, t. ex. lit. ranka "hand",
deszimtis "tio", men fnslav. roka, resp. deseti (p,
e uttalade som i franska son, sein). I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
