Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteraturkritik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angelägen att påvisa den historiska utvecklingens
lag enligt det hegelska schemat, och särskildt var
K. Rosenkranz i sin "Die poesie und ihre geschichte"
(1855) målsman för denna teori. Enligt denna
uppfattning blef också litteraturhistorien under en
god del af 1800-talet vid universiteten docerad som
tillämpad filosofisk estetik. Man finner äfven,
att den estetiska systematiken spelar en icke lycklig
roll i kommenterandet exempelvis af Shaksperes verk
(Ulrici, Gervinus, Kreyssig). Nya synpunkter börja
emellertid göra sig gällande; Sainte-Beuve söker
förklara litteraturen ur de historiska tidsfenomenen
och är därtill grundläggare af den psykologiska
litteraturhistorien och litteraturkritiken; ur
hans skola utgår H. Taine, som - tillika elev
af Montesquieu - ser litteraturen företrädesvis
som en produkt af rasen och härvid på sitt vis
"konstruerar". En mycket betydande insats i
litteraturhistorien gjorde tysken H. Hettner,
särskildt genom sin viktiga "Litteraturgeschichte
des XVIII, jahrhunderts" (1856-70), som på historisk
grundval, men tillika med filosofisk insikt, tecknar
upplysningslitteraturens utveckling i dess gång från
England till Frankrike och Tyskland, utmynnande
i detta lands klassiska period; litteraturen ses
här i sitt samband med hela kulturens utveckling
som en del af den allmänna kulturen. Delvis anlagd
efter samma plan är dansken G. Brandes’ - lärjunge
af Taine - bekanta "Hovedströmninger i det nittende
aarhundredes litteratur" (1873-90), hvarvid emellertid
det psykologiskt personliga elementet mera gör sig
gällande, stundom i polemisk riktning. (Andra danska
litteraturhistoriker äro V. Vedel, J. Paludan och
V. Andersen.) I Tyskland har litteraturhistorien
alltmera tagit en filologisk karaktär i samband med
studiet af de olika ländernas språk, och särskildt
odlas den tyska litteraturhistorien som en gren
af germanistiken (W. Scherer, E. Schmidt, J. Minor,
Rich. M. Meyer m. fl.); dock har på sistone äfven mera
filosofisk-historisk strömning framträdt (med Dilthey,
Geiger och Walzel). I Frankrike förenade G. Paris
språkforskarens och litteraturhistorikerns egenskaper,
under det att på sista tiden en mera idéhistorisk
riktning med F. Brunetière och hans skola (Lanson,
Texte o. a.) tagit väldet. Bland nyare engelska
litteraturhistoriker märkas Dowden, Saintsbury, Gosse
och amerikanen Beers, bland holländska Jonckbloet
och ten Brink, bland italienare De Sanctis, Pio
Rajna o. a. Alltjämt göra sig olika strömningar
gällande inom litteraturhistorien, allteftersom
hufvudvikten lägges på det rent historiska, det
biografiskt bibliografiska, det språkligt stilistiska
eller det filosofiskt estetiska elementet. Här i
Sverige var den tyskfödde J. Schefferus den förste,
som författade ett lärdomshistoriskt verk, det
postuma "Suecia literata" (1680); senare tillkommo
författarlexika och bibliografiska verk. Ett värderikt
förstlingsarbete på den svenska litteraturhistoriens
område var A. A. von Stiernmans "Tal om de lärda
vettenskapers tilstånd i Svea rike under hedendoms
och påfvedöms tiden" (1758),och en mängd skrifter
utkom på lärdomshistoriens områden af lärda samlare
under 1700-talet; J. H. Lidén gaf 1764-72 ett antal
meddelanden om våra skalder i "Historiola litteraria
poëtarum suecanorum". Smärre ansatser till teckning
af vår litteraturs historia ur skönlitterär synpunkt
gjordes af Dalin (1755), Leopold (1799) och I. R. Blom
(1809). Det första mera
betydande arbetet i svensk litteraturhistoria var
Hammarskölds "Svenska vitterheten" (1818-19; ny
uppl. af Sondén 1833), ett banbrytande arbete af
obestridligt värde trots en mängd detaljfel och
sin ofta ensidigt polemiska karaktär. En annan
nyromantiker, Atterbom, gaf i "Svenska siare och
skalder" (1841-55; ny uppl. 1862-63) en följd
mästerligt skrifna lefnadsteckningar och litterära
karakteristiker, ofta byggda på förstahandsmaterial
och utmärkta för sin poetiska uppfattning, men
tyvärr återgifvande bref och dikter i förskönad och
förbättrad form; han började också en den allmänna
"Poesiens historia", P. Wieselgrens "Sveriges sköna
litteratur" (1833-49) är ett magasin af rikhaltiga
uppgifter, ofta nyckfullt systematiserade;
K. J. Lénström skref bibliografiska arbeten;
B. E. Malmströms postumt utgifna föreläsningar
"Grunddragen af svenska vitterhetens historia"
(1866-68) lida af brister i forskningsarbetet och
ensidighet i bedömandet bl. a. af nyromantiken,
men utmärkas för många fina estetiska utredningar
och klarsynta omdömen; polemiska mot fosforismen
och Geijer äro ock A. Fryxells "Bidrag till Sverges
litteraturhistoria" (1860-62); 0. P. Sturzenbeckers
"Grupper och personnager" (1861) äro liffulla
kåserande karakteristiker öfver 1800-talets
författare. Enstaka litteraturhistoriska arbeten
ha utgifvits af Beskow, Böttiger, Nyblom, Wirsén
och Ahnfelt samt finländarna Cygnaeus, Lagus och
Estlander. Med G. Ljunggrens arbeten "Svenska dramat
intill slutet af sjuttonde århundradet" (1864) och
"Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död"
(1873-95) började en noggrannare källforskning,
större sakrikedom och en mera vetenskaplig
karaktär prägla den svenska litteraturhistorien. Ett
nytt stort framsteg tog denna med H. Schücks
banbrytande grundliga, på historisk metod hvilande
forskningsverksamhet, hvarigenom särskildt den
svenska medeltids- och reformationstidslitteraturen
för första gången fann en kritisk behandling ("Svensk
literaturhistoria. Medeltiden och Reformationen",
1890; "Illustrerad svensk litteraturhistoria"
t. o. m. stormaktstiden, 1895-97, ny uppl. 1910-11),
liksom han äfven påbörjat en "Världslitteraturens
historia", som skildrat antiken och israeliternas
litteratur. Jämte honom ha på senaste tiden inom
den svenska litteraturhistorien verkat K. Warburg
(ett antal monografier samt "Illustrerad svensk
litteraturhistoria" från 1718), 0. Levertin
(bl. a. essayer och skildringar från Gustaf III:s
tid), E. Wrangel, 0. Sylwan, R. Steffen, N. Erdmann,
J. Mortensen, F. Vetterlund, M. Lamm, R. G:son
Berg, F. Böök, A. Blanck m. fl. I Finland har
litteraturhistorien odlats af bl. a. V. Söderhielm,
V. Vasenius, E. Aspelin, A. Hultin och
G. Castrén. Litt.: H. Schück, "Litteraturhistoriska
metoder" (i "Ur gamla papper", VIII) och "Skrifter
i svensk litteraturhistoria" (i "Samlaren", 1887). K.W-g.
Litteraturkritik, den del af den estetiska
kritiken, som sysselsätter sig med vitterhetens
alster (se Kritik, sp. 1471). Den litterära kritikens
historia anses ha sitt första datum i Aristoteles’
arbete i poetik. Arbeten af liknande syfte förekommo
hos såväl greker som romare, t. ex. skrifter af
Dionysios från Halikarnassos (utg. af Usener
och Radermacher 1889 ff.) och "De inventione",
tillskrifven Longinos, som författat den berömda boken
"Om det upphöjda".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
