Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litauiska språket och litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
texten är M. Daukszas öfv. 1595 af en spansk,
jesuitisk katekes, till žemaitisk dialekt, och
en (anonym) ny öfv. 1605 af samma arbete till
östlitauisk dialekt. Dauksza utgaf 1599 äfven
en postilla (öfv. från polska), på grund af sin
dialekt språkligt värdefull. Af jesuiten Szyrwid,
hvars språkliga arbeten ofvan omnämnts, finnes en
samling predikoutkast, "Punkty kazań", på litauiska
och polska (2 dlr, Vilna 1629, 1644). Till den
reformerta riktningen höra bl. a. ett samlingsverk
af M. Pitkiewicz (Vilna 1598, katekes, sånger,
predikotexter m. m., på polska och litauiska) och en
större postilla af densamme (Vilna 1600). En reformert
bibelöversättning verkställdes, men då tryckningen
(i Edinburgh) 1662 fortskridit t. o. m. psaltaren,
måste den afbrytas (den polsk-litauiska statens
reformerta befunno sig vid denna tid i svårt betryck
och fattigdom som en följd af sin anslutning till
svenskarna under det föregående svensk-polska kriget).
Från och med 1700-talet erbjuder den litauiska
litteraturen ett allmännare intresse. Då framträder
dess största namn, Christian Donalitius (se
denne); hans mästerliga hexametriska skildringar
af litauiskt folklif och natur ha bland hans
eget folk varit föga kända (senaste ty. öfv. af
L. Passarge 1894). Vid samma tid blir det litauiska
folkets märkligaste insats i världslitteraturen,
dess oerhördt rika folkdiktning, först bekant för
den bildade världen. De första profven, några
lyriska dikter, som i tysk öfv. meddelades af
Ph. Ruhig i hans "Bctrachtung der littauischen
sprache", 1745, tillvunno sig strax en beundrande
uppmärksamhet bl. a. af sådana litteraturens stormän
som Lessing, Herder och Goethe (den sistnämnde
upptog i sin "Fischerin" 1782 en daina, "Ich habs
gesagt schon meiner mutter"). Daĩnos (sing. dai-nà)
är det litauiska namnet på profana dikter; de äro, så
långt våra uppteckningar nå, af alldeles öfvervägande
lyrisk art, men för öfrigt af den mest skiftande
stämning och de mest olikartade motiv; af äldre
underrättelser vet man emellertid, att det urspr.
funnits dainos äfven af episk art (hjältedikter). Den
jämförande folkloristiken och många dikters
miljö bevisa, att daina-diktningen har urgamla
traditioner. Deras poetiska värde är mycket olika;
jämte verkliga pärlor finnas många illa medfarna och
till innehållet underhaltiga diktalster. Dainos voro
urspr. oskiljaktigt förbundna med sång, på oräkneliga
melodier, delvis af originell skönhet, de flesta i
vemodig mollton och långsam rytm. Utomordentligt stora
dainasamlingar äro publicerade, bl. a. af L. J. Rhesa,
"Dainos oder litau. volkslieder", 1825 (med öfv.;
ny uppl. af F. Kurschat, 1843); af S. Stanewicz
1829; Nesselmann, "Litau. volkslieder", 1853 (med
öfv. och kritisk behandling); af bröderna Juškevič,
"Liëtùviškos Dájnos". Kasan 1880–82 (3 bd, 1,569
sånger), och Liëtùviškos svotbinés dájnos", Petersburg
1883 (1,100 bröllopskväden); Leskien och
Brugmann, "Litau. volkslieder und märchen",
1882, m. fl. Tillhörande melodier ha utgifvits
bl. a. af C. Bartsch, "Dainu balsai, melodien
litauischer volkslieder mit textübers." (2
bd, 1886–89). och i Krakauakademiens skrifter
1900 (efter bröderna Juškevičs uppteckningar); jfr
L. Nast. "Die volkslieder der litauer inhaltlich
und musikalisch" (1883). Några prof i Kurschat,
"Gramm. d. lit. sprache".
Bland 1800-talets författare förtjäna främst att
nämnas S. Dowkont (f. 1793, d. 1864), en produktiv
prosaförfattare i nationell anda (hans
hufvudverk behandlar det gamla Litauens religions-
och kulturhistoria, på žemaitisk dialekt); den
patriotiske prosatören M. K. Wołonszewski (d. 1875,
hans hufvudverk om stiftet Žemaitens historia);
F. Kurschat (d. 1884, preussisk-litauer), framstående
litauisk språkforskare (se ofvan), utgifvare af en
reviderad uppl. af nya testamentet och andra kyrkliga
arbeten samt af den religiös-politiska veckoskriften
"Keleiwis" (Vandraren); den talangfulle R. Jacoby
(d. 1881, af tysk släkt); skalden A. Baranowski
(professor i Petersburg, d. 1902 som biskop i Seiny),
äfven betydande litauisk språkforskare; m. fl.
Det sista halfseklet kännetecknas, i motsats till
föregående tider, af en alltmer växande nationell
själfkänsla och nationell kultursamhörighet, gynnad
af tidehvarfvets allmänna tendens åt detta håll,
af stigande folkbildning och politisk agitation,
men i all synnerhet af ett par säregna förhållanden,
nämligen dels det i litauernas ögon smickrande studium
af deras språk och folkdiktning, som alltifrån
A. Schleichers tid, på 1850-talet, bedrifvits på
ort och ställe af en lång rad af Europas förnämsta
språkmän, dels och framför allt den återverkan, som de
många litauiske kolonisterna i Nord-Amerika utöfvat
på sitt gamla hemland. Sammanslutna till lifaktiga
landsmansförbund, ha de frambragt en ansenlig
litauisk-amerikansk litteratur af starkt målmedveten
nationell-politisk tendens, hvilken litteratur de
lika målmedvetet utbreda bland de hemmavarande. Genom
samverkan af den litterata intelligensen där borta och
hemma har skapats en litteratur, som åtminstone genom
sitt omfång och sin mångsidighet verkar imponerande:
skönlitteratur af alla arter (naturligtvis mest
öfversättningar, från Aischylos till Byron och
Maeterlinck), praktisk och vetenskaplig litteratur
från alla vetandets områden o. s. v. Den periodiska
pressen företrädes fylligt af flera tiotal tidningar
och tidskrifter (frånsedt de litauisk-amerikanska),
trots den ryska censurens hämmande band; bland de
senare kunna framhållas "Auszra" (Morgonrodnaden;
utg. i Tilsit, fr. 1883), "Draugija" (Samhället, för
litteratur, undervisning och politik, utg. i Kovno),
"Lietuviu tauta" (Litauiska folket, utg. i Vilna)
m. fl. Litauiskan, förut beundrad blott för sin
ålderdomliga och formellt smidiga och rika byggnad,
har hastigt utvecklat sig till att också fylla ett
modernt kulturspråks viktigaste uppgifter. Hvad åter
kvaliteten af denna alstring angår, torde den sällan
nå längre än till ett mer eller mindre osjälfständigt
reproducerande eller en populärt undervisande nivå,
och intet nyare författarnamn synes, rent litterärt
sedt, hittills ha höjt sig mycket öfver mängden. Bland
de mera betydande nämnas J. Bassanowicz
(f. 1852; etnografisk och historisk samlare och
utgifvare, journalist), M. Jankus (f. 1858),
J. Szliupas (sedan 1885 verksam i Amerika) m. fl. –
Litauiska krestomatier. A. Schleicher, "Handbuch"
(se ofvan), E. Wolter, "Litovskaja chrestomatija"
(Petersburg 1901–04), A. Kurschat, "Litauisches
lesebuch" (Tilsit 1911 ff.), Bezzenberger,
"Litauische und lettische drucke des 16. und
17. jahrhunderts" (I–IV, Göttingen 1874–84). Jfr
"Mitteilungen der litauischen literar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
