Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
godtköpsupplagan erbjuder ett bekvämt material. Sångerna
nr l-7 i denna uppl. äro de, som 1824 utkommo jämte
några stycken af Geijer. I all sin enkelhet visa de
redan egendomliga drag, såsom Erster verlust med
sin nästan frygiska melodi — möjligen en inverkan
från Haeffner —, Sjömanssång med sitt originella
slutfall, som redan röjer den borne harmonikern,
samt Ungmön i lunden med sin körrefräng och sitt för
första gången i svensk konstmusik förekommande, fullt
tydliga anslående af folktonen (som visserligen var
tillnärmelsevis antydd af Nordblom och Geijer). Ännu
högre flykt tager L:s fantasi i den följande, i
Tyskland under titel Der nordensaal utgifna sättningen
af tolf svenska folkvisor. Man tycker sig finna,
hurusom tonsättaren, nyss anländ till musikens
förlofvade land och med lockande framtidshopp,
lät sig fritt genombrusas af den romantiska ström,
som på den tiden sjöd i Beethovens, Webers och
Schuberts kompositioner. Hvad L. med detta häfte
lofvade blef han visserligen icke. Melodikern
efterträdde hos honom harmonikern. En större kontrast
kan ej tänkas än emellan det i Tyskland skrifna,
storslagna och oroligt modulerande Balders bål
och den senare skrifna idyllen Nära, som absolut
hvilar på sin melodi, har ingen enda modulation
och helt obctydande ackompanjemang. Visserligen
uppflammade framdeles ej sällan L:s harmoniska
originalitet och gaf t. o. m. i stycket Den öfvergifna
anledning till en kritik (1845), som i trångsynt
pedanteri söker sin like och tydligt visar, huru
långt efter sin tid det musikaliska Sverige varit
och huru svårt det i vår konservatism måste vara
för en genialisk tonsättare att komma till full
utveckling och uppskattning. Emellertid — som sagdt
— L:s epokgörande betydelse för vår tonkonst blir
därför ej mindre, och måhända hade han utan antydda
inskränkande förhållanden icke funnit sin storhet som
melodiker. — Den hederstitel af "Sveriges Schubert",
som L. fått, är nog i vissa hänseenden riktig, om
än icke uttömmande. Han har med Schubert gemensam
ej blott den förtjänsten att först i sitt land ha
gjort visan till en pregnant konstart på folktonens
grund, utan äfven en melodisk spontaneitet och
en mångsidighet, som gör, att han finner toner ej
blott för den friska folkstämningen (Skjulsgossen),
utan ock för den elegiska betraktelsen (Om natten),
ej blott för den lyriska romansen (På berget), utan
ock för den målande balladen (Bröllopsfärden),
ej blott för den lätta salongsstilen (En ung
flickas morgonbetraktelse), utan ock för den djupa
naturkänslan af landtlig frihet, skogsdoft och
sommarsol (En sommardag), ej blott för Sorg, utan ock
för Friskt mod. Men genom alla dessa faser går som en
röd tråd denna kärnfulla svenskhet, som orsakar, att
vi med honom känna oss närmare befryndade än med någon
tysk konstbroder. En sådan melodi som En sommarmorgon
hade Schubert säkerligen ej kunnat dikta, emedan den,
utan att alls vara någon härmning af svensk folkvisa,
likväl eger dennas karaktär och kynne. Ett bevis för,
att L:s sångmö var individuell ligger redan däruti,
att han skref sina ojämförligt bästa melodier till
sina egna texter. Slutligen är utmärkande för L. den
klassiska form, i hvilken han förstod att ingjuta
sitt romantiska innehåll. — Vi ha hittills betraktat
godtköpsupplagans två första delar, hvilkas mest
populära stycken, utom flertalet af de nämnda,
blifvit Invaliden, Får gå. Mån tro, Varning,
Sotar-gossen och En vårdag. I del 3—4 är det
öfvervägande flertalet texter af L. själf, de öfriga
mest af Atterbom, Tekla Knös och Runeberg. Atterboms
mildt elegiska stämning slog an på L., ej mindre än
hans naturkänsla och mediterande symbolik. Det sista
bevisas af L:s omisskännliga böjelse för betraktelser
och hans eget begär att komma fram med en stundom
fyndig, stundom malplacerad "fabula docet". Det
beskådningsfulla i hans lyrik torde emellertid
ej vara mindre nationellt än hans förkärlek för
dramatisk situationsmålning, såsom då Slåtttervisa
föregås af ordentlig scenanvisning: "en slåtterman
sjunger under det han slipar sin lie" — hvarvid man
ovillkorligen tänker på Bellman och Dahlgren —, eller
då i Sotargossen en hel dialog öppnas emellan gossen,
de rädda barnen och deras mor. Detta operettartade
kompositionssätt — som sedan bl. a. Wennerberg
lyckligt gjort sig till godo — tager dess värre i
sångerna till Tekla Knös’ poem (1856) stundom en
olycklig vändning, i det redan valet af de pjollriga
ämnena kan visa sig för-feladt (Den flitiga handen,
Strykningsvisa, Barfota). Det var något af barn hos
L., med hans dragning till det naivt skalkaktiga och
det förnumstiga, ljufva och leende stämningar, lekande
rytmer i liflig takt. Han ger nog träffande uttryck
åt mångsidiga och skiftningsrika känslor, men inom en
viss begränsningens ram, en viss harmonisk ro, oberörd
af starka passioner. I allmänhet finnes onekligen
åtskilligt af formalism och enformiga rosalier
bland guldkornen af L:s ingifvelse från de senare
årtiondena, och sin ära ökade han ej genom utgifvandet
af nyss nämnda saker, knappast heller mycket genom
musiken till Fänrik Ståls sägner och Sehlstedts visor,
hvilken visserligen ofta är målande, men obestridligen
entonig och flyktigt arbetad. Så mycket bättre äro
emellertid ur anförda och följande delar styckena
Hjertats vaggsång, Den skeppsbrutne, Gammalmodig
visa, Flickan vid vattnet, Aftonen, Bedragen väntan,
Mognadt förstånd, Fosterländsk sång, Karin Månsdotters
vaggvisa, Sylvias visa. Ett sommarhem, Sista visan
och många andra. Det märkvärdigaste vittnesbördet
om den forna ungdomsglödens återvaknande utgör
den serie Heinedikter, som eget nog tonsafctes
omväxlande med Sehlstedts visor och hvari L. på
ett ypperligt sätt träffat den pessimistiske
skaldens lynne och skapat mästerstycken i form och
innehåll (Wie kannst du ruhig schlafen. Ja du list
elend, Der Asra m. fl.). En särskild hedersplats
förtjänar den förut nämnda kor-cykeln Drömmarne,
äfvensom den härliga kören Öfver skogen, öfver
sjön. I de sista visorna och pianosakerna tager
ej sällan det kontrapunktiska intresset försteget
framför det harmoniska, och mönstren bli Handel
och Bach i st. f. Bcethoven, Schubert, Weber
eller Mendelssohn. L:s instrumentalmusik är ganska
intressant och på sitt sätt originell i användningen
af det klassiska schemat. Om L:s C-dursymfoni skref
Schumann efter dess uppförande i Leipzig: "Det finnes
mycket arbete, plan och tanke däri, och den har alla
dessa blygsamma företräden, hvilka publiken icke
vill veta af". Helt och hållet inom den mozartska
formgifningens trollkrets, men utan dramatiskt
gry, står operan Fronclörerna, som icke visat sig
lifskraftig, ehuru den 1860 för kort tid återupptogs
på scenen med tillägg af åtskilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
