Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linbana ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
Lincoln
568
bostad i London det där belägna L i n c o l n’s i n
n fått sitt namn - kom titeln till hans ätt och med
Henrik IV till kronans bärare. Edvard IV förlänade den
1467 till sin systerson John De la Pole (se De la Pole
4), och Henrik VIII gaf den 1525 till sin systerson
Henry Brandon (d. 1545 utan söner). 1572 gafs titeln
åt storamiralen E. F. Clinton (f. 1512, d. 1585), och
den har sedan stannat i dennes ätt (se Clinton). Sedan
ättens huf-vudrnan fått titeln hertig af Newcastle,
bäres titeln earl af L. af hufvildmannens äldste
son. V. S-g. Lincoln [li^ken]. 1. Abraham L., Förenta
staternas sextonde president, f. 12 febr. 1809 i
grefsk. Hardin (nu Larne) i staten Kentucky, var
son till den fattige timmermannen och nybyggaren
Thomas Lincoln (f. 1778, d. 1851) och hans hustru
Nancy Hanks (f. 1783, d. 1818). Familjen flyttade
1816 till Indiana, där fadern året efter sin första
hustrus död ingick nytt gifte med Sarah Johnston
(d. 1839). L. växte upp under mycket torftiga
förhållanden, åtnjöt endast ringa skolundervisning
(tillsammans mindre än ett år) och fick tidigt
bidraga till familjens uppehälle som daglönare,
biträde vid slakt o. s. v. i grannskapet. 1828
företog han som båtkarl en resa på Mississippi till
New Orleans. L. följde 1830 familjen, då den flyttade
till Illinois, men lämnade s. å. fädernehemmet för
att slå sig fram på egen hand. Han företog en ny
flodbåtsfärd till New Orleans, blef bodbiträde i det
primitiva nybyggarsamhället New Salem, Illinois, och
anmälde sig våren 1832 som frivillig vid utbrottet
af ett gränskrig mot indianerna. Hans kompani valde
honom till kapten, och efter dess hemförlofning
tjänade han kvar som frivillig till fälttågets slut,
dock utan att deltaga i någon strid. Efter att hösten
s. å. ha uppställt sig som kandidat vid valen till
legislaturen, utan att lyckas bli vald, öppnade
L. jämte en kompanjon en diversehandel i New Salem,
hvilken dock snart kom på obestånd. Han var 1833-36
det lilla samhällets postmästare och tjänstgjorde
dessa år äfven som biträdande landtmätare. Under
dessa växlande sysslor beredde sig L. äfven tid till
flitiga själfstudier samt förvärfvade genom sin
rättskaffens-het och godmodiga humor mycken lokal
popularitet. Han valdes 1834 till representant
för Sangamon county i Illinois’ legislatur som
medlem af whig-partiet, återvaldes tre gånger och
innehade sitt mandat till 1842. 1837 hade han efter
några års juridiska själfstudier slagit sig ned som
praktiserande advokat i Springfield, som vid denna tid
blef staten Illinois’ hufvudstad. L. valdes 1846 till
medlem af uriionskongressens representanthus, den ende
af whigpartiet, som lyckades bli vald i Illinois, hade
säte i kongressen dec. 1847-mars 1849 och stödde där
med ifver det s. k. "Wilmotska förbehållet" (om att
slafveri ej skulle tillåtas i de från Mexico eröfrade
områdena). Utan framgång väckte L. i kongressen 1849
förslag om slafvcriets aflösning (med
skadestånd till slafegarna) i förbundsdistriktet
Columbia, under förbehåll om åtgärdens sanktionering
genom folkomröstning i distriktet. L. återvände
s. å. till sin advokatverksamhet och tog en tid framåt
föga del i politiken, till dess 1854 upphäfvandet
af "Missourikompromissen" (se d. o.) af 1820 (om
negerslafveriets lokala begränsning) eggade honom att
åter framträda. Han blef nu en af whigpartiets ledande
män i Illinois, medan denna stats demokrater samlades
kring den inflytelserike senator St. A. Douglas,
upphofsmannen till Kansas-Nebraska-billen
(se d. o.), hvilken i ett slag åter gjort
slafverifrågan brännande. L. uppträdde 1854 som
scnatorskandi-dat, men drog sig snart tillbaka
för att möjliggöra valet af en slafverifientlig
demokrat (L. Trumbull); han deltog äfven s. å. i
bildandet af det republikanska partiet och var vid
dess nationalkonvent 1856 påtänkt som dess kandidat
till vicepresidentplatsen. - Dittills var emellertid
L. föga känd utanför Illinois; allmän politisk
ryktbarhet vann han först 1858, då han uppställdes
af republikanerna i Illinois som motkandidat mot
Douglas vid scnatorsvalet och under valstriden i
en serie politiska disputationer med denne under
liflig spänning i hek landet genomdebatterade
slafverifrågan. Eedan hans valmanifest väckte
oerhördt uppseende genom dess djärfva förutsägelse,
att Unionen ej kunde bestå i längden som "hälft
slaf-hållande och hälft fri". Under valstriden
dref sedan L. genom sin fyndiga och slagfärdiga
vältalighet Douglas till en ohållbar ståndpunkt i
fråga om slafvcriet i territorierna. Denne förnekade
nämligen Unionens rätt att där förbjuda slafveriet,
men gaf en antydan om, att det i slafverifientliga
trakter ej kunde upprätthållas utan välvillig
lokal lagstiftning. L. konstaterade då, hurusom
Douglas ansåg, att "en sak kan lagligen drifvas
bort från en plats, dit den har laglig rätt att
gå", och detta af L. påvisade "kätteri" hos Douglas
möjliggjorde visserligen för denne hans seger vid
senatorsvalet i Illinois, men kostade honom samtidigt
sydstatsdemokraternas förtroende och vållade sålunda
en för det demokratiska partiet ödesdiger splittring
vid presidentvalet 1860. Till detta utsågs L. på det
republikanska national-konventet i Chicago i maj 1860
till partiets presidentkandidat med förbigående af
den vida mer kände W. H. Seward, hvars namn ansågs
alltför utmanande i några stater, där partierna
troddes väga ungefär jämnt. Vid själfva valet (6
nov. s. å.) segrade L. till följd af motståndarnas
splittring (af de 4 huvudkandidaternas sammanlagda
röstetal, 4,707,193, tillfördes honom blott 1,866,452
röster). - Valet blef signalen till sydstaternas
beslut att utträda ur Unionen, och de hade redan
hunnit långt med förberedelserna för inbördeskriget,
då L. 4 mars 1861 tillträdde sitt ämbete. Om L:s för
Unionens bestånd afgörande verksamhet som Förenta
staternas president se närmare Nord-Amerikas förenta
stater (Historia) och artikeln Nordamerikanska
inbördeskriget. Hans ställning var oerhördt svår:
han hade endast en minoritet af valmännen att
stödja sin auktoritet på, hans statsmannaegenskaper
underkastades af de gamle politikerna i kongressen
och t. o. m. delvis i hans kabinett skarp kritik,
från alla håll bestormades han med välmenta, men
okloka råd, och abolitionisterna kritiserade till en
början ytterst häftigt hans som bevis på föraktligt
vankelmod uppfattade försiktiga poli- .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
