Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lilliestråle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsända statistisk-etnografiska expeditionen till
sydvästra Ryssland (7 bd, 1872–78). Hufvudverk
rörande lillryssarnas historia äro Bantysj-Kamenskij,
”Istorija Maloi Rossiji” (1830; 4:e uppl.
1903), Antonovitj, ”Monografiji po istoriji zapadnoi
i jugo.-zapadnoj Rossiji” (1885) samt M. Grusjevskijs
stort anlagda ”Istorija Ukraini-Rusi” I–VII
(1904–07; delvis äfven i tysk öfv.). En kortare
öfversikt ger M. Arkas, ”Istorija Ukraini-Rusi”
(1908).
Lll.
Lill-Ryssland (ry. Malorossija), en först på
1600-talet framträdande benämning på vissa delar af
sydvästra Ryssland, som hörde till polska riket
och beboddes af en särskild slavisk nationalitet, lillryssarna
(se d. o.). Tidigast är Rus benämningen på
sydvästra delen af nuv. europeiska Ryssland (och så
ända fram på 1500-talet). Detta var det ursprungliga
”Ryssland” – så uppkalladt efter de svenske
varäger, som där först inrättade ett ordnadt statslif.
De nordöstra furstendömena äro hufvudsakligen att
anse som yngre nybyggen. Genom Andrej Jurievitj
Bogoljubskij, som tog sitt säte i Vladimir, flyttades
storfurstendömet 1157 från Kiev. Tatarernas
plundringar ödelade de södra landsändarna. Den ryska
historiens medelpunkt flyttades till det
susdalsk-vladimirsk-moskovitiska väldet. ”Rus” kom under
litauiskt och senare, med Litauen, under polskt
öfverherrskap. Det ryska namnet blef småningom en
gemensam benämning för alla östslaver, och de två
ryska nationaliteter, som efter hand allt tydligare
framträda, skiljas genom benämningarna ”storryssar”
och ”lillryssar”. Namnet Lill-Ryssland omfattade
emellertid icke hela det af den lillryska
folkstammen bebodda området. Det är i allmänhet
liktydigt med Ukrajna (gränslandet) eller kosacklandet
(Hetmanstjina), ungefär de nuv. guv. Kiev, Poltava,
Tjernigov och Charkov, hvilka också på nutida kartor
ofta betecknas som ”Lill-Ryssland”, ehuru detta
uttryck icke numera har någon officiell betydelse.
Under det polska förtrycket på 1500- och 1600-talet,
i synnerhet efter den stora kosackresningen
under Chmielnicki och fördraget i Andrussovo,
1667, hvarigenom landet ö. om Dnjepr kom till
Moskva, flyttade lillryssarna i stora skaror öfver på
ryskt (moskovitiskt) område, och västra Ukrajna blef
sålunda flera gånger nästan folktomt. Vid denna tid
betyder Malorossija ofta blott landet ö. om Dnjepr
(”Slobodskaja Ukrajna”) under ryskt öfverherrskap.
Till Rus hörde också östra delen af nuv. Galizien,
Volynien och Podolien, hvilka sedan gammalt äro
befolkade af lillryssar, men icke höra till Lill-Ryssland.
Dessa landsändar sammanfattas redan på
delfurstendömenas tid under titeln Röda Ryssland
(”Tjervonaja Rus”). Jfr Kosacker och
Ryssland.
Lll.*
Lillsylen. Se Sylarna.
Lillvingen, zool. Se Fjäder, sp. 485.
Lilly [li′li] l. Lily, John. Se Lyly.
Lillälfven, sjön Runns aflopp till Dalälfven.
Lillö, kungsgård om 8 3/4 mtl kronosäteri, med
underlydande lägenheter tax. till 200,000 kr. (1910),
belägen i N. Åsums socken, Kristianstads län, vid
Helgeån n. om Kristianstad. Den har varit
chefsboställe för öfversten vid Skånska dragonregementet,
men är nu indragen och utarrenderad. På en af
Helgeån bildad holme, Lillön, midt emellan L.
kungsgård och Kristianstad–Hässleholms järnväg,
låg under medeltiden en stark borg, Lillöhus,
nu utmärkt af en 5 m. hög kulle, kallad Blackan,
omgifven af djupa grafvar och bevuxen med höga träd,
mellan hvilka gamla murar sticka upp. Lillöhus
omtalas första gången 1343, då Åke Axelsson Tott
namnes som egare däraf. Det tillhörde sedan Tottarna
till 1485, då den siste af dem, Ivar Axelsson, dog
och efterträddes på Lillöhus af sin måg Arvid Trolle
till Bergkvara. Mot slutet af 1500-talet kom det
i Huitfeldtska släktens ego. När svenskarna under
Gustaf II Adolf 1612 härjade i Skåne, försökte de
förgäfves intaga Lillöhus, som tappert försvarades
af Beata Huitfeldt, men 7 sept. 1658 intogo
svenskarna slottet, som sedermera raserades. I mars
1678 befäste en svensk styrka sig vid L., och Lillö
skans, som låg strax n. ö. om L., fullföljdes sedan,
men fick efter krigets slut förfalla. 1682 indelades
hela godset till militieboställen. Se uppsats om
Lillöhus i ”Turistföreningens årsskrift” 1908.
Wbg L. W:son M.
Lillöhus, slott. Se Lillö.
Lillön. Se Hjälmaren, sp. 821.
Lillö skans. Se Lillö.
Lilybæum (grek. Λιλνβαιον) kallades i forntiden
Siciliens västligaste udde (nu Kap Boëo). Kartagerna
grundlade där efter 397 f. Kr. en starkt befäst stad,
som likaledes erhöll namnet L. (ett urspr. feniciskt
ord: "den mot Libyen vettande") och länge var ett
hufvudstöd för deras välde på Sicilien. Staden motstod
segerrikt såväl Pyrrhos’ anfall som sedan romarnas
under det första puniska kriget, och först fredsslutet
(241 f. Kr.) bragte den i deras händer tillika med
det öfriga Sicilien. Dess betydelse som öfverfartsort
till Afrika gjorde, att den länge bibehöll stort
välstånd. På samma plats som det forna L. ligger den
nuv. staden Marsala. A. M. A.
Lim. Se Limited.
Lim. 1. (Glutin) Kem., kem.-tekn.,
kväfvehaltiga, amorfa, i kallt vatten svällande,
men i hett vatten lösliga ämnen, hvilkas lösningar
vid afsvalning gelatinera. Lim bildas därigenom,
att vissa väfnader ur djurriket, s. k. limgifvande
ämnen, länge kokas med vatten. Man skiljer emellan
två, vanligt lim l. benlim och brosklim. Det
förra erhålles af fibrillär bindväf och af ben,
det senare af broskväfnader. Båda väfnaderna bestå
hufvudsakligen af kollagen; broskväfnaden utgör
en blandning af denna substans med andra ämnen;
denna blandning kallades förr kondrigen. Till
kollagen synes limmet förhålla sig som hydrat till
anhydrid, hvadan således limbildningen eger rum
därigenom, att de limgifvande ämnena kemiskt binda
vatten. Kollagenets procentiska sammansättning är
50,7 proc. kol, 6,5 proc. väte, 17,8 proc. kväfve,
24,4 proc. syre och 0,5 proc. svafvel. Glutiner af
olika ursprung visa något olika sammansättning.
- Benlim är i rent tillstånd färglöst, genomskinligt
samt smak- och luktlöst; det sväller i kallt vatten
och löses i kokande vatten. Lösningen stelnar vid
afsvalning till gelé, men förlorar denna egenskap,
om den länge hålles i kokning, äfvensom om den
blandas med ättiksyra, utspädd salpetersyra eller
oxalsyra. Limlösningen är starkt vänstervridande. I
alkohol och eter är lim olösligt. Limlösning fälles
icke af utspädda mineralsyror och organiska syror,
icke heller af alun och järnsalter, men väl af
garfämne och af kvicksilfverklorid. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
