Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lilliestråle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
figurer, ritade af honom själf. Bidrag till dessa
djurs naturalhistoria lämnas ock i Om de inom
Skåne förekommande crustaceer af ordningarne
Cladocera, Ostracoda och Copepoda (1853)
och Synopsis crusta-ceorum suecicorum ordinis
Branchiopodorum et sub-ordinis Phyllopodorum
(1877). Af allmän systematisk betydelse äro Utkast
till en systematisk öfversigt af foglarncs klass
(i Vet. soc:s årsskrift 1860, öfv. till eng. i
"Proceedings". utg. af Zoological society i
London, 1866) och Systematisk öfver-sigt af de
gnagande däggdjuren, Glires (1866). Stor förtjänst
inlade L. ock om zoologiens studium vid Uppsala
universitet. Han grundlade på nytt det zoologiska
museet, som under hans företrädare råkat i ett mycket
otillfredsställande skick. Som ett exempel på en lika
berömvärd som sällsynt fördomsfrihet och framsynthet
förtjänar att framhållas, att L., oaktadt de nyare
biologiska studieriktningarna (jämförande anatomi och
embryologi) voro honom mer eller mindre främmande,
dock ej blott på det lifligaste understödde dylika
studier, utan ock anskaffade lokal och anslag (1876)
för en särskild institution (zootomiskt laboratorium),
där sagda studier kunde bedrifvas. "När, såsom fallet
var med honom, en brinnande entusiasm för vetenskapen
hos en lärare är förbunden med omfattande och gedigna
kunskaper, ett flärdlöst väsen och den hjärtegodaste
välvilja för de unga ämnessvennerna, är det icke
underligt, att han af dem blir högt uppskattad,
och L. vann också sina lärjungars vördnad och varma
tillgifvenhet så, som det sällan torde förunnas
en lärare." Biografi af T. Tullberg i "Fauna och
Flora", bd 3 (1908).
L–e.
Lilljedahl. 1. Johan L., målare, f. 1756 i Älfsborgs
län, d. 1811, arbetade till 1776 hos en fabrikör Avall
i Borås, då han förklarades för gesäll i målarämbetet,
arbetade sedan hos hofmålaren Bo-lander i Stockholm
och var från 1785 mästare i Göteborg. L. berömmes
för skicklighet i dekorationsmålning, i synnerhet
i framställning af blommor. Han utförde äfven
altartaflor för landsbygden.
2. Jakob L., den föregåendes son, målare, f. 178S
i Göteborg, d. 1861 i Stockholm, blef gesäll 1808
och förestod efter faderns död dennes verkstad, men
idkade dessutom konstnärligt måleri, hvarom hans i
Boyes "Magazin" meddelade kompositioner (altartaflor,
transparanger m. m.) bära vittne. L. var någon tid
elev af konstakademien och af Westin. 1835 flyttade
han till Stockholm och fortsatte där sitt yrke.
1 o. 2. –rn.*
Lilljehorn. Se Lilliehorn 2.
Lilljehöök. Se Lilliehöök.
Lilljekvist, Johan Fredrik, arkitekt, f. 8
okt. 1863 i Stockholm, studerade vid Tekniska
högskolan 1880-84 och vid konstakademien 1884–87
samt under upprepade utländska resor, är sedan 1887
anställd i öfverintendentsämbetet och sedan 1895
därjämte slottsarkitekt vid Gripsholm. L:s mest
betydande arbeten äro restaurering af Grips-liolm
(1892–98), anläggningen Gamla Stockholm (vid
Stockholmsutställningen 1897), nya Dramatiska
teatern i Stockholm (1901–06), där han särskildt
i salongen sökt förena modern detaljbehandling
med en gustaviansk hufvudstämning, samt (1907–10)
restaureringen af Strängnäs domkyrka, där fullt
moderna restaureringsprinciper i möjligaste mån
blifvit tillämpade. Bland hans öfriga arbeten
märkas restaurering af Kobergs herresäte i Västergötland
(färdigt 1900), Villa Samsö i Djursholm (1893
o. f.), byggningar i Idrottsparken (1896),
Djursholms kapell (1899), österåsens sanatorium
(1899–1901) och ombyggnad af Svenska ministerhotellet
i Kristiania (1906-07), där med enkla medel en
bestämd svensk karaktär är genomförd (se pl. II till
art. Kristiania). L. har dessutom utfört privathus
i Stockholm samt ombyggnad af Hotell Rydberg
(1892), Räntmästarhuset (1900) m. fl., vidare
vid utställningen i Stockholm 1897 industrihallen
(tills, med F. Boberg), Turistföreningens paviljong,
kungliga paviljongen m m. och vid världsutställningen
i Paris 1900 ordnandet af svenska järn- och
landtbruksafdelningarna. - L. har med framgång
uppträdt som skriftställare i arkitektoniska och
konstindustriella ämnen med uppsatser om Det svenska
rummet under renässansen och under barocken (i
"Sv. slöjdföns meddelanden", 1887 och 1889), skriften
Strengnäs och dess domkyrka (1891) m. fl. L. är sedan
1898 korresp. led. af Vitt. hist. och ant. akademien
och sedan 1900 led. af Akad. för de fria konsterna.
G–g N.
Lillkyrka. 1. Socken i Uppsala län, Trögds
härad. 1,491 har. 324 inv. (1910). L. bildar med
Boglösa ett konsist, pastorat i Uppsala stift, Trögds
kontrakt. – 2. Socken i Örebro län, Glanshammars
härad. 5,945 har. 1,387 inv. (1910). L. bildar med
ödeby ett till egaren af Ekebergs säteri patronellt
pastorat i Strängnäs stift, Glanshammars kontrakt.
– 3. Socken i Östergötlands län, Åkerbo härad. 889
har. 146 inv. (1910). Annex till östra Skrukeby,
Linköpings stift, Dom-prosteriet.
Lillkyro [-kyrå], fi. Vähäkyrö, socken
af Korsholms härad och domsaga, Vasa län,
Finland. Areal 190 kvkm.; befolkningen, finsk,
5,232 pers. (1909). Konsistoriellt pastorat
af 2:a kl., Åbo ärkestift, Vasa öfre prosteri.
A. G. F.
Lill-Medien (lat. Media minor). Se Atropatene.
Lillo [lillau], George, engelsk dramatiker, f. 1693
i London, d. 1739, var en driftig och förmögen
juvelerare, som hufvudsakligen för sitt nöjes
skull skref teaterpjäser. Moralen, befordrandet
af dygd och religion, var för honom hufvudsaken;
och den predikas ända till leda af de dygdiga och
rättskaffens personerna i hans dramer. Det gällde att
öfverallt framställa brottets bestraffning och dygdens
belöning. Ämnena voro hämtade tfrån verkliga lifvet;
hans dramer sakna egentliga karaktärsskildringar eller
själsstrider, och hans personer äro typer liksom i det
medeltida dramat. Icke desto mindre voro de af stor
litteraturhistorisk betydelse. Särskildt gäller detta
om hans prosadrama The London merchant, or the history
of George Barnwell (1731; "Londonske köpmannen",
1767; delvis äfven efterliknadt i Björns "Den förförde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
