Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillieblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. Måns Bryntesson L. till Upplo
(af Fårdala), en bland Sveriges mera framstående män
under 1520-talet, användes som höfvitsman på det då
viktiga Älfsborgs fäste, intogs vid Gustaf I:s kröning
1528 i rikets råd och förde s. å. konungens talan vid
räfsten med de uppstudsige dalkarlarna. Sin konungs
förtroende lönade han dock med att jämte andra
västgötamagnater deltaga i sammansvärjningen
1529, möjligen därtill lockad af hopp om
kronan, hvilket af hans kamrater lär ha blifvit
honom förespegladt. Efter upprorsförsökets
misslyckande erbjöds honom af konungen nåd, men i
den tron, att de handlingar, som kunde vittna om
hans brottslighet, blifvit förstörda, nekade han
att emottaga den och fordrade rättegång. Hans sak
företogs då till rannsakning vid riksdagen i Strängnäs
1529, fullgiltiga bevis på hans brottslighet blefvo
där framlagda, och Måns Bryntesson dömdes från
lif och gods. Fruktlös var nu hans bön om nåd.
Han afrättades i Stockholm 3 juli (ej sept.) 1529.
2. Ebba L., den föregåendes dotter, f. 13 jan. 1529
(dödsåret obekant; hon synes ha lefvat ännu 1613),
blef 1548 gift med Sten Eriksson Leijonhufvud {se
Leijonhufvud 4), upphöjdes efter mannens död (1568)
i grefligt stånd och erhöll 1571 Raseborgs grefskap,
hvilket dock efter några år öfvertogs af sonen Axel
Stensson (se Leijonhufvud 7). Hon kallades vanligen
på grund af sin härsklystnad och manhaftighet
gref Ebba. En samtida anteckning fäller om henne det
omdömet, att hon var "ett hår af Hin Håle, värre till
lynnet än fadern, sonen Axel och dennes söner", och
den tidens handlingar innehålla många bevis på hennes
processlystnad, våldsamma behandling af sina
underhafvande samt oroliga tilltagsenhet, som
sträckte sig äfven till statens angelägenheter.
Sålunda ansågs hon ha haft en ej ringa del i de
händelser, som ledde till Erik XIV:s afsättning,
och med anledning af Johan III:s förföljelser
mot riksråden hotade hon, enligt konungens egen
uppgift, 1592 att hjälpa honom från tronen, liksom
hon hjälpt honom dit. Med anledning af sin mans
försträckningar till kronan under Eriks och Johans
tid hemsökte hon på sitt vanliga, bråkiga sätt
oupphörligt regeringen med ersättningskraf.
Karl IX, som dock förut visat tillmötesgående mot
familjens anspråk, tröttnade slutligen på hvad
han kallade "hennes kärringtrug" och förbjöd henne
1607 med anledning af en formlig "undsägelseskrift",
som hon då utfärdat mot honom och rådet, att vidare
lämna sin gård Tärna. För sonen Axel synes hon
ha hyst tillgifvenhet och öfverlät åt honom under
hans landsflykt sina från morfadern, Jöns Ulfsson
(Ros) till Ervalla, ärfda norska egendomar.
Med sonen Maurits (se Leijonhufvud 8) hade hon
däremot 1604 en bitter tvist, men man kan ej afgöra,
hvems skulden var till denna, då man har att tillgå
endast hennes anklagelseskrift, som för öfrigt på
ett häpnadsväckande sätt vittnar om hennes eller
tidens råhet.1606 var åtminstone på sonens
sida sämjan återställd (se Brinkmanska arkivet,
II, 109).
3. Johan Nilsson L., son till riksrådet
Nils Andersson, krigare, f. 1598, åtföljde
Gustaf II Adolf på hans fälttåg i Livland
och Preussen på 1620-talet och befordrades till
öfverstelöjtnant. 1630 blef han öfverste, 1635
generalmajor, 1638 guvernör öfver Hinterpommern och
kommendant i Stettin. Samtidigt med dessa militära utnämningar
blef han 1634 häradshöfding i Hammarkinds härad i
Östergötland och 1637 i Sundals härad på Dal. Som
guvernör i Hinterpommern vann L. genom kraft och
duglighet både regeringens bifall och provinsens
tillgifvenhet. Han rensade Hinterpommern från
fiender och framryckte 1639 i Brandenburg till
Banérs undsättning, men ett benbrott höll honom en
tid fjättrad vid sängen. Redan under Banérs sjukdom
hade regeringen i Stockholm beslutit, att L. skulle
föra befälet närmast honom, och kort före Torstensons
utnämning till öfverbefälhafvare skref den till L.:
"Så snart vi utnämnt en öfvergeneral, bören I blifva
hos honom hvad Torstenson varit hos Banér, för eder
bekända dexteritet, flit och trohet". L. utnämndes
1642 till riksfälttygmästare. I slaget vid Leipzig,
23 okt. 1642, anförde han jämte K. G. Wrangel och
Mortaigne svenska centerns första linje. Sedan
fiendens vänstra flygel blifvit slagen på flykten,
förde L. fyra regementen från reserven mot flanken
af fiendens center, men stupade under strid med
trupper, som sändes till den fientliga centerns
understöd. "Barn", yttrade han till soldaterna,
"jag dör gärna, ty nu har jag visat eder vägen". So
F. M. Franzén, "Minne af J. N. L. till Fårdala"
(i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, del VI).
4. Anders Johansson L., friherre, den föregåendes
son, diplomat och ämbetsman, f. 19 dec. 1635 i Riga,
d. 17 nov. 1685 i Stockholm, anträdde efter studier
vid Uppsala universitet en längre utrikes resa och
utnämndes vid sin återkomst 1657 till kammarherre
hos Karl X Gustaf. Efter konungens död förordnades
han 1661 till landsdomare i Skåne och assistensråd
vid generalguvernementet därstädes. 1663 blef han
president i regeringen och hofrätten i Pommern, men
kom ej att tillträda dessa sysslor, utan utnämndes i
stället 1664 till landshöfding i Östergötland. 1666
afsändes han af förmyndarregeringen som envoyé
till Polen, rappellerades 1667 och skötte sedan
under någon tid med drift och skicklighet sitt
höfdingekall. 1674 skickades han ånyo, i egenskap
af ambassadör, till Polen för att vid konungavalet
bevaka Sveriges intressen. Vid L:s ankomst hade
valet redan skett, men han fick stanna i Polen sex år
(till 1680) för att under då varande krig skaffa sitt
fädernesland Polens och dess konungs, Johan Sobieskis,
hjälp mot den brandenburgske kurfursten. Företaget
var vanskligt, och det behöfdes mycken diplomatisk
skicklighet att lotsa sig lyckligt fram genom
Österrikes, Brandenburgs och de polske partichefernas
förenade intriger. I aug. 1677 undertecknades i Danzig
en förbundstraktat emellan Johan Sobieski personligen
och L. som Karl XI:s sändebud; att den icke bar mycken
frukt, var ej L:s skuld. Till denna tid hör äfven den
personliga tvisten emellan L. och den brandenburgske
kurfursten, framkallad af L:s frimodiga svar på
kurfurstens förolämpningar. Saken slutade med,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
