Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ligula ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Metz 1870 och efter slaget vid Sedan s. å. Under
koleraepidemien i Palermo 1837 blefvo tusentals lik
brända vid hafsstranden. Den likbränning, som Byron
och Trelawney 1822 företogo i närheten af Livorno
med sin på en segeltur drunknade vän, den engelske
skalden Shelley, torde också böra omnämnas. – I
Tyskland väcktes frågan om likbrännings införande
till lif genom det föredrag, som Jakob Grimm höll
1849 i Vet. akad. i Berlin. Många andra började nu
att med tal och skrifter bana väg för ett nytt graf
skick, såsom Moleschott (1852), Trusen i Breslau
(1855), Fernando Coletti i Padua (1853), Gobb
i London, Eugen Eicher i Dresden (1856), George
Sand i Paris m. fl. Äfven i Sverige blef intresset
för likbränningsfrågan vid denna tid väckt genom
doktor Soldin i Stockholm (1857). Någon allmännare
anslutning lyckades man dock ej vinna den gången,
och de ugnskonstruktioner, som af en och annan
föreslogos, tillbakavisades som i flera hänseenden
olämpliga. Krimkriget och de krig, som Österrike förde
1866, bidrogo i sin mån att rikta erfarenheterna om
det gamla begrafningssättets olägenheter och att
öka antalet af dem, som i den allmänna sundhetens
och civilisationens namn yrkade på en reform.
Det gjorda utsädet bar omsider sina frukter. Den
internationella läkarkongressen i Florens 1869
förklarade, att införande af likbränning vore
oundgängligen nödvändigt; och i samma anda uttalade
sig den hygieniska kongressen i Rom 1871 samt nästan
alla därefter följande internationella kongresser af
läkare och hygieniker. Den kraftigaste stöten torde
dock ha gifvits genom den likbränning, som anställdes
i Florens 1 dec. 1871 med den unge indiske rajahn
af Kelapore enligt hans religions ritus, enär den
ovanliga tilldragelsen blef genom tidningspressen
vida bekantgjord och kommenterad. Polli höll det
följande året ett föredrag i Lombardiska akademien
i Milano, till följd hvaraf denna utfäste ett
pris för den bästa likbränningsmetoden, och flera
vetenskapsmän, förnämligast italienare, sysselsatte
sig med uppgiften att besegra likbränningens
tekniska svårigheter. Gorini i Lodi sökte till en
början åstadkomma kropparnas förstöring genom deras
nedsänkning uti en smält massa vid hög temperatur,
en "liquide plutonique"; men då metoden ej visade sig
vara praktisk, konstruerade han en flamugn, hvilken
kommit till användning i flera krematorier. Polli
och Clericetti i Milano begagnade i sin ugn,
som sedermera blef befunnen opraktisk, lysgas
som bränsle, hvaremot Brunetti i Padua lyckades
med sin reverberugn väcka mycken uppmärksamhet på
världsutställningen i Wien 1873. Det milanesiska
priset blef emellertid tilldeladt pyroteknikern
Friedrich Siemens i Dresden. Uti dennes ugn
kommer ej liket i omedelbar beröring med lågan,
utan förbränningen sker medelst en ström het luft,
som förut passerat en s. k. regenerator. Bland öfriga
ugnskonstruktioner från denna tid torde böra omnämnas
den af Melsens i Bruxelles, hvilken i princip erinrar
om en gasretort, och den af Kuborn och Jacques i
Belgien, hvilken är flyttbar och afsedd för brännandet
af lik på slagfälten. Då genom dessas arbeten fullt
användbara ugnar erhållits, kunde reformarbetet
fortgå med mera hopp om framgång. Flera framstående
män i olika länder började egna sig däråt, och 1874
bildades likbränningsföreningar
i London, Dresden ("Die urne"), Breslau,
Berlin, Augsburg, Hamburg, Wien, Haag och
Zürich. S. å. brändes i Breslau vid därvarande
gasverk med anledning af det då pågående
naturforskarmötet liket af en gammal kvinna, och i
Dresden verkställdes 9 okt. och 6 nov. högtidliga
bränningar af liken efter två utländska damer uti
en Siemens’ ugn. Den med ifver och stundom äfven
med öfverdrift bedrifna agitationen hade emellertid
till följd gensägelser från en och annan reformens
motståndare, hvilka visserligen blefvo fullständigt
bemötta, men dock föranledde de särskilda ländernas
regeringar till mycken betänksamhet gentemot
reformsträfvandet. På den klippan strandade
därför många försök, som under årens lopp gjordes
att få likbränning införd och lagligen ordnad i
England. Frankrike, Holland, Belgien, flera tyska
stater och Danmark.
Mest segerrikt kämpade man i Italien, och Milano tog
snart ledningen af det vidt omkring sig gripande
reformsträfvandet. Baron Alberto Keller i Milano
blef på grund af sitt testamentariska förordnande
bränd i ett på därvarande kyrkogård uppfördt
likbränningstempel 22 jan. 1876, sedan man med stora
ansträngningar lyckats därtill erhålla myndigheternas
tillstånd, och kort därefter bildades i samma stad en
likbränningsförening, som varit mycket verksam. Af den
italienska regeringen utverkades flera förordningar,
som underlättade likbränningens allmänna införande
och reglementerade densamma, och i en mängd af
Italiens städer bildades likbränningsföreningar,
hvilka, allteftersom medel hunnit samlas, byggt
eller stå i begrepp att bygga krematorier. Sådana
finnas nu, förutom i Milano, i Lodi (1877), Rom,
Cremona och Brescia (1883) samt i Udine, Padua,
Varese, Verona och Spezia (1884) m. fl. städer. I det
numera tillbyggda och ganska prydliga krematoriet
i Milano har man efter hvartannat användt ugnar
enligt konstruktion af Polli-Clericetti, Gorini
och Venini, hvilka båda senares system blifvit,
såsom mycket bränslebesparande, allmänt antagna
i Italien och äfven på andra ställen. Man har ej
inskränkt sin verksamhet till det egna landet, utan
med klart medvetande om, att likbränningsreformen
är en stor kulturfråga och som sådan bör vara
en hela mänsklighetens sak, har man utvidgat
sitt verksamhetsområde och genom bildandet af La
commission internationale pour la crémation des
cadavres med Milano till medelpunkt bildat ett
samband emellan likbränningens befrämjare inom
vidt skilda länder. Genom ett k. dekret medgafs
fakultativ likbränning 1892, hvarjämte stadgades,
att kommunalmyndigheter alltid, utom vid protest
från närmaste anförvanter, ega att anordna bränning
af sådana lik, hvilka skola begrafvas på kommunens
bekostnad. – I Tyskland har likbränningsföreningen
i Berlin sedan 1881 utvecklat mycken verksamhet och
söker bli en medelpunkt för reformens utbredande
inom kejsardömet. Likbränningsanstalten i Dresden
blef snart stängd af myndigheterna, men i stället
uppfördes med storhertigens begifvande en monumental
sådan i Gotha 1878. Den är försedd med en Siemens’
ugn, och antalet af de lik från när och fjärran,
som där brännas, är i ständigt stigande. Förutom i
Gotha finnas numera krematorier uppförda i Heidelberg
(1891), Hamburg (1892), Jena (1898), Mannheim (1901),
Eisenach (1902), Mainz (1903), Heilbronn (1904)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
