Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ligula ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liikutuksia-Likbränning
476
skarna besatte därefter L. Om den i L. af
Anjala-männen 9 aug. 1788 uppsatta s. k. Liikalanoten
se Anjalaförbundet. L. W
:son M.
Liikutuksia [Ii-], fi. SeLsestadianismen, sp. 785.
Liisberg [Ils-], Henrik Karl Bering, dansk
författare, f. 11 apr. 1854 i Aarhus, student och
filos. kand. 1881, vardt 1883 assistent och 1906
inspektör och slottsförvaltare vid samlingen på
Kosen-borg. Utom populärt historiska arbeten,
bl. a. om Napoleon (1894, sv. öfv. s. å.), om
franska revolutionen 1789-99 (1897 ff., sv. bearb,
af E. Wallis 1897-99) och det gamla Köpenhamn, har
L. författat romaner, skådespel samt Kunslkammeret
(1897) och Urmagerlavets historie (1908).
Lik. 1. Död kropp. - 2. Boktr. Se K o r r e k-t
u r. - 3. Sjöv., benämning på de mer eller mindre
smäckra (smala) trossar, hvilka fastsys längs ett
segels ytterkanter för att ge detsamma tillräcklig
hållfasthet. Dessa liktrossar förenas sinsemellan
medelst liksplit s ar. "Liken" ha olika namn alltefter
de olika ställen, på hvilka de äro anbragta. Sålunda
kallas å ett råsegel det lik, som sitter i undre
delen, undre liket, det i öfre delen öfre liket L
råliket, då det litsas till rålejdaren, och hvartdera
liket på sidorna stående liket. Å gaffelsegel benämnas
liken mastliket, gaffelliket, aktre och undre liket. Å
ett trekantigt segel kallas liken främre 1. stagliket,
aktre och undre liket o. s. v. Liken sitta på
akterkant af råseglen och vanligen på badbordssidan
af snedseglen. Vid seglens hörn, som kallas horn,
bilda liken öglor 1. lödror, hvilka merendels äro
försedda med järn- eller metall-kauser. En del andra
lödror fästas vid liken för ref-taljor, boliner och
gårdingar. - Att fastsy liken kallas l i k n i n g
eller att lika; nålen, som användes därtill, kallas
l i k n å 1. 3. L. H. (H. W-l.)
Lika, sjöv. Se Lik 3.
Lika, kroatisk karstflod, upprinner på östra
förgreningarna af Velebitbergen vid Kukljic,
störtar sig efter omkr. 80 km. ned i en jordtratt
vid Kosinj och har sedan underjordiskt lopp
till Adriatiska hafvet. Dess dal ingår i
kroatisk-slavonska komitatet Lika-Krbava.
Wbg.
Lika kontrapunkt, mus. Se Kontrapunkt.
Lika-Krbava, komitat i Kroatien-Slavonien,
vid Adriatiska hafvet, bildades 1886 af en del
af Militärgränsen. Areal 6,211 kvkm. 209,341
inv. (1900). Hufvudstad är G o sp i c, nära floden
Lika (se d. o.), med 10,799 inv. (1900).
Likalkaloider, toxik. Se Likgift.
Likare (fr. étalon), norm, som gäller vid justering
af mått och vikt. Jfr Étalon, Justera och K i k si
i k a r e.
Likariol [-riål], kem. Se L i n a l o o 1.
Likari-olja, flyktig, välluktande
olja, af en i Cayenne växande ceder,
Licaria carali, samt flera andra träd.
H. E.
Likatropin, toxik. Se Likgift.
Likbent, mat., kallas en triangel, i hvilken två sidor
äro lika stora. Dessa två sidor kallas företrädesvis
triangelns sidor, under det åter den tredje sidan
vanligen kallas bas. En likbent triangel kan
sönderdelas i två kongruenta rätvinkliga trianglar.
Likbesiktning, Liköppning 1. Obduktion, har till
ändamål dels att konstatera, att verklig död, icke
skendöd, föreligger (liksyn), dels
att genom undersökning af ett liks yttre och
inre delar fastställa dödsorsaken, vare sig
i rent vetenskapligt intresse för att studera
sjukliga förändringar, i statsrättsligt intresse
(rättsmedicinsk obduktion) för att afgöra
rättsliga frågor, t. ex. rörande likets identitet,
befintligheten af yttre eller inre skador eller
förgiftningar m. m., eller slutligen för statistiska
ändamål. Liksyn genom därför särskildt anställda
personer är i många länder (Österrike-Ungern, Bajern,
Sachsen, Italien, Portugal m. fl.) obligatorisk;
i Sverige sker sådan liksyn endast i vissa fall,
nämligen i städerna vid dödsfall af sjukdom, under
hvilken läkartillsyn ej åtnjutits,, samt i öfrigt då
rättslig myndighet så fordrar. Körande hvad iakttagas
bör vid rättsmedicinsk obduktion, gäller K. M:ts
stadga af 29 jan. 1886. Sådan obduktion anställes på
förordnande af K. M:ts befallningshafvande, domstol
eller i stad af polismyndighet och får verkställas
endast af legitimerad läkare. I obduktionsprotokollet
antecknas hufvudsakligen alla de upplysningar
om dödsfallet och obduktionens ändamål, som af
vederbörande myndighet meddelats läkaren eller eljest
af honom kunnat inhämtas, sedermera allt hvad som
vid den yttre och inre besiktningen iakttagits samt
slutligen hvad som vid obduktionen till äfven-tyrs
tagits till vara för ytterligare undersökning,
t. ex. för utrönande, huruvida förgiftning egt rum
(se Gift, sp. 1135-36), för mikroskopisk undersökning
m. m. Förenämnda protokoll jämte protokoll öfver
rättskemisk eller annan undersökning f därest sådan
egt rum, lägges till grund for ett utlåtande, som af
läkaren skall afges och som skall upptaga slutsatserna
rörande skador, dödsorsak m. fl. frågor, som äro
hufvudföremål för den rättsliga undersökningen.
F. B. (R. W.)
Likblånader, L i k f l ä c k a r (lat. livöres
mortis), kallas de blåröda fläckar, som visa sig
å döda kroppar och utgöra ett bland de säkraste
dödstecknen. De uppträda vanligen 8-12 timmar efter
döden, stundom förr, och bero därpå, att blodet,
följande tyngdlagarna, sänker sig i de lägst belägna
kroppsdelarna, upplöses samt färgar hud och andra
väfnader med sitt färgämne. Sålunda visa de sig-först
på ryggen, om liket legat på rygg, men på bröst och
buk samt i ansiktet, om liket legat f ram-stupa. Vid
fortskridande förruttnelse sprida de sig öfver hela
kroppen och erhålla öfver buken vanligen en grönaktig
färg genom inverkan af tarmgaser. F. ö. växlar deras
färg efter blodets beskaffenhet. De äro ljusröda
vid koloxidförgiftning, mörkt blåröda vid cyanos och
kväfning o. s. v. F. B. (R. W.)
Likbräde, en planka, som i forntiden fick göra tjänst
som likkista; på den bars den döde till graf-veu
och sänktes däri. I museerna finnas likbräden från
Egypten under romarväldet cch den äldre kristna tiden.
Likbränning har till ändamål att hastigt sönderdela
den döda människokroppen i enkla, oskadliga
beståndsdelar. Detta sker därigenom, att liket
utsattes för så hög värmegrad under samtidigt
tillförande af luftens syre, att alla de organiska
beståndsdelarna förflyktigas i form af vattengas,
kolsyra och kväfve samt de oorganiska kvarstanna som
ben jord, bestående af kolsyrad och basisk fosforsyrad
kalk jämte ringa mängder af andra mineralsalter,
Det kemiska förloppet vid likbränning är således i
hufvudsak det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
