Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifräddning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
445
Lif räddningsanstalter-Livräddningsstationer
446
varit den mest använda (se därom Drunkning,
sp. 906-907 o. fig. 2-4). Samtidigt (1857)
framställdes en metod af Marshall Hall. Om denna samt
om de af Howard 1869 och Schäfer 1893 framställda
metoderna och om svenske läkaren K. G. Plomans
modifikation af Silvesters metod se Konstgjord
andning. Schäfers metod är antagen i Storbritannien
med kolonier, i Amerikas förenta stater samt i
Frankrike och Holland. Denna är den mest praktiska,
när blott en räddare finnes, men Silvester-Plomans är
att föredraga, om flera äro till hands, förutsatt,
att man iakttager, att tillräckligt högt underlag
anbringas.
Lifräddning på is. För sättet att lämpligast taga
sig upp ur isvak eller att hjälpa andra därur ha
åtskilliga olika metoder framställts. Går man ner sig
i en isränna eller annan vak med starka iskanter, är
det för en simkunnig person ingen särskild svårighet
att taga sig upp. Det gäller blott att få fäste i den
hala isen, och har man icke varit försiktig nog att
taga med sig isdubbar eller ispik, så duger knifven
eller i värsta fall en slant eller byxknapp, som man
trycker fast i isen, hvarefter man drager sig sakta
upp sidledes på iskanten. Försöker man draga sig upp
framlänges, sjunka benen lätt, i synnerhet om det är
ström, under iskanten, och det kan bli mycket svårt
att taga sig upp. Vänder man däremot sidan till,
flyta benen upp. När man dragit upp öfvcrkroppen
på iskanten, kastar man upp det ena benet, drager
sig ytterligare ett stycke framåt och kastar upp det
andra. Värre är det, när man gått ner sig på så svag
is, att den icke bär vid försöken att taga sig upp
direkt vid kanten. Mången god simmare har vid sådana
tillfällen fått sätta lifvet till. Sedan gammalt
har man dock i vårt land känt till en utmärkt metod
för sådant fall, nämligen att slå en smal ränna i
isen och gå upp ryggledes genom denna. Rännan i isen
slås så, att den afsmalnar i en skarp spets; när man
så simmar och halar sig ryggledes fram genom den,
pressas kroppen upp på iskanterna, som sjunka under
vattenytan. Småningom kommer man dock upp på den hela
isen, och om man iakttager den försiktigheten att icke
resa sig upp, utan sakta hasar sig fram på rygg, skall
man till sist nå hållbar is. Det händer nog, att isen
trots de största försiktighetsmått ånyo brister; i så
fall är det blott att göra om manövern. Naturligtvis
bör man från början noga se sig för, att man slår
rännan åt rätt håll, där isen är starkast. I ett
plakat från 1766 illustreras denna metod (fig. 7)
på ett förträffligt sätt af en herr Hallonquist,
som själf i praktiken pröfvat metoden och funnit den
utmärkt. När man skall hjälpa en annan upp ur vak,
bör man äfven taga upp denne ryggledes. Är isen svag,
måste man med den största försiktighet nalkas vaken,
krypande på magen. Har man en tunn bräda eller en
stege till hands att glida ut på, stärker detta
betydligt isens bärkraft. Man stannar så långt
från vaken, som det är möjligt, och slänger åt den
förolyckade en lina, en rock, som man håller i ena
ärmen, eller något liknande, tillsäger honom att
vända ryggen emot iskanten och drar sakta upp honom
på isen. Krypande drar man honom sedan efter sig,
tills man kommer på hållbar is. Med en bräda till
hjälp kan man taga sig fram t. o. m. öfver packis,
som är så sönderbråkad, att den följer vågsvallet. En
i "iskunnighet" fullständigt obe-
vandrad person bör icke på egen hand ge sig ut på
isfärder eller skridskoturer. Med iskunnighet förstås
förmågan att af isens utseende och det sjungande ljud,
som uppstår, när man färdas fram öfver
Fig. 7. Bästa sättet för den, som gått ner
sig på svag is, att taga sig upp igen. (Efter ett
svenskt plakat 1766.)
den, sluta sig till dess styrka och
beskaffenhet. Sådan kunskap bibringas gifvetvis
endast genom praktisk erfarenhet under ledning
af kunnig person. Vid längre färder på is bör
man alltid medha isdubbar och ispik samt helst
äfven lifräddningslina. Sådana kunna köpas i alla
idrottsmagasin, men en enkel isdubb kan man själf
åstadkomma af en spetsig järn-dubb. Ispiken består
af en i ena ändan järnskodd och spetsig trästaf af
ungefär en och en half meters längd. Den användes
hufvudsakligen till att undersöka isens tjocklek
och kan vara till nytta äfven när man skall taga
sig upp ur en vak. Om ispiken icke går igenom isen
vid en kraftig stöt, kan man anse, att bärkraften är
tillräcklig för en skridskoåkare.
Om bärgning af fartyg och gods vid strand-ning
och skeppsbrott se Bärgarlön och D y-k e r i.
E. B-ll.
Lifräddningsanstalter. Se Lifräddningsstationer
och Lifräddningsväsende.
Lifräddningsboj. Se Lifräddningsväsende.
Lifräddningsbåt. Se Lifräddningsväsende.
Lifräddningsredskap. Se Brandväsende, sp. 1498,
och Lifräddningsväsende.
Lifräddningsstationer för räddande af skeppsbrutna
finnas (1911) vid Sveriges kuster till ett
antal af 21. Försedda med såväl lifräddningsbåt
som raketapparat äro stationerna vid Smögen,
i Bohuslän nära Hållö fyr, Båtfjorden,
mellan Kungsbacka och Varberg, Galtabäck, mellan
Varberg och Morups Tånges fyr, Stafsinge,
mellan Morups Tånges fyr och Falkenberg, Särdal,
mellan Falkenberg och Halmstad, Halmstad, Torekov,
innanför Hallands Väderö, Hälsingborg, Sandhammaren,
mellan Ystad och Simrishamn, Utlängan, s. ö. om
Karlskrona, Visby och Hoburg, vid Gottlands södra
udde. Endast lifräddningsbåt finnes vid Höganäs,
mellan Kullen och Hälsingborg, Skanör,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
