Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Libanoncedern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främsta man, i uppdrag att bilda ny ministär. Denna
gjorde till sin främsta uppgift att förverkliga
en rösträttsreform efter de linjer, för hvilka
partiet i åratal kämpat: allmän rösträtt med
majoritetsval i enmansvalkretsar för män, som
fullgjort sina skyldigheter till stat och kommun,
och lika representationsrätt för land och stad. Väl
bifölls detta af Andra kammaren med 134 röster mot
94, men afslogs af Första med den öfverväldigande
majoriteten af 126 röster mot 18. Ministärens
begäran att få upplösa Andra kammaren afslogs af
konungen, hvarefter Staaffs ministär 29 maj 1906
lämnade rum för Lindmans. Denna genomdref 1907
allmän rösträtt i ungefär samma utsträckning, som
den staaffska föreslagit, men med proportionella
val till båda kamrarna och med en genomgripande
begränsning af den kommunala rösträtten, hvartill
på initiativ af D. Persson i Tällberg fogades
införande af arfvode äfven för Första kammaren ocb
sänkning af valbarhetscensus till densamma. Dessa
förändringar genomdrefvos med understöd af ett
20-tal af liberala samlingspartiets män. Då de
öfrige efter det lindmanska förslagets antagande
som hvilande i maj 1907 snart nog insågo en strid
mot detsamma vara utsiktslös, uppgåfvo de densamma
i denna del och sökte andra angreppspunkter mot
den lindmanska regeringen. I striden togos de mera
radikale till hjälp. I det program, som antogs vid
Frisinnade landsföreningens sammanträde i nov. 1907,
fordrades jämte parlamentarism referendum (allmän
folkomröstning) som ett sätt att slita tvister
mellan kamrarna, kvinnans rösträtt, lokalt veto och
vidtgående sociala reformer, kraf, som vid riksdagens
sammanträde liberala samlingspartiet gjorde som
sina. Under de följande årens politiska strid såg
man ock partiet ofta understödas af socialisterna,
om också ej bindande aftal förelågo. Vid 1911 års
val gingo de båda grupperna på åtskilliga ställen
fram under gemensam partibeteckning. Denna strid
slutade med, att socialisternas siffra växte från 35
till 64 närmast på bekostnad af de moderate, hvilka
från omkr. 90 sjönko till 65, medan de liberales
styrka blef i det närmaste oförändrad (101). Följden
häraf blef lindmanska ministärens afskedsansökan
och att K. Staaff ånyo erhöll i uppdrag att bilda
ministär. I denna erbjöds socialisterna att bli
representerade af 2 à 3 personer. Sedan detta anbud
afböjts, erhöll ministären 7 okt. 1911 en ganska
moderat sammansättning. I den nya kammaren torde
stadsrepresentanternas betydelse inom partiet,
väl närmast som följd af jämkningen i städernas
representantantal till förmån för landsbygden, bli
mindre än förut. Bland partiets mera framträdande
män under tiden från 1906 må utom K. Staaff och hans
kamrater från hans båda ministärer, A. Schotte,
D. Bergström och F. Berg, nämnas friherre K. K. Bonde,
N. Edén, K. Starbäck, S. H. Kvarnzelius och E. Röing.
V. M.
Liberala unionister, en politisk partigrupp i
England, som uppstod 1886 därigenom, att åtskilliga
af Gladstones dittillsvarande främsta medarbetare
(J. Chamberlain, J. Bright, lord Hartington, sir
G. Trevelyan, Goschen, sir H. James m. fl.) bröto med
det officiella liberala partiet, då detta anslöt sig
till Gladstones plan rörande själfstyrelse för Irland
(home rule). Några få, bland dem Trevelyan, försonades
snart åter med det liberala partiet, men de öfrige
allierade sig vid valen med de konservative och
bidrogo väsentligt till Gladstones nederlag. De
stödde sedan ministären Salisbury, i hvilken
Goschen inträdde vid lord Randolph Churchills
afgång (dec. 1886), men först i Salisburys andra
ministär inträdde (1895) partigruppens egentliga
ledare Chamberlain och Hartington (då hertig af
DevonshircK De liberale unionisterna ha med åren
alltmer närmat sig de konservative, men bibehålla
likväl sin egen partiorganisation med styrande råd,
lokala filialer o. s. v. efter mönstret af den
organisation Chamberlain förut utbildat för det
liberala partiet. Deras ledare äro f. n. (1911)
J. ’Chamberlain och hans son Austen Chamberlain,
markisen af Lansdownc. lord Selborne och A. Lyttclton.
V. S-g.
Liberala valmansföreningen kallades en 1884
tillkommen sammanslutning bland hufvudstadens
liberala valmän, med syfte att bereda deras
idéer seger vid riksdagsmannavalcn, hvilket ock
s. å. lyckades i den utsträckning, att föreningens
kandidatlista helt gick igenom. Dess program var
till en början afgjordt moderat. Ytterligare vind i
seglen fick den vid tullstriden, och den dominerade
valen äfven 1887 och 1890, då dess ledande män
voro i första rummen advokaten J. Olsson och
snickaren J. A. Fjällbäck. Sedan hufvudstaden
delats i valkretsar, led föreningens lista 1893
nederlag å Östermalm, där S. A. Hedin, H. Hamilton
m. fl. föllo igenom. Detta ledde till föreningens
reorganisation å delvis ändrade grunder, och under
dess efterföljande tillvaro följde segern i de flesta
fall dess fanor. Dess verksamhet präglades af ej
obetydlig målmedveten energi. Till socialdemokratien
intog föreningen en i stort sedt själfständig
hållning, men samarbetade dock med densamma vid vissa
val. Efter de proportionella valens införande aflöstos
föreningen, ehuru formligt beslut därom ej fattats,
1910 af Frisinnade valmansföreningen. Rätt många af
föreningens mera nitiska medlemmar ha vunnit plats i
Andra kammaren. Äfven i landsorten ha på många håll
bildats föreningar med liknande namn och syfte.
V. M.
Liberale da Verona [-rånal. italiensk målare af
Verona-skolan, f. 1451, d. 1536, hette eg. Liberale
di Giacomo di Verona efter sin fader. Häri
var till sitt 30:e år bokmålare och uppehöll
sig omkring och i Sicna. Men under de senare
iefnadsåren målade han altartaflor i olja och
väggbilder alfresko i sin fädernestad, Verona. Af
hans. fresker är, utom några fasadmålningar, endast
Kristi begrafning (i S. Anastasia) i behåll, en
bild bekant för framställningen af en mängd bittert
gråtande personer. Taflor af honom finnas i flera
museer inom och utom Italien, bl. a. en Sebastian (i
Kaiser-Friedrichmuseet i Berlin). Hans målningssätt,
med sitt minutiösa utförande, påminner om den
ursprunglige miniatyrmålaren. F. ö. är hans teckning
ofta nog hård, kantig och obehaglig, om det ock ej kan
nekas, att den är högst karakteristisk. Hans arbeten
göra intryck af, att han rönt starkt inflytande från
skolan i Padua och dess berömde mästare. Mantegna. .
C. R. N.*
Liberalierna, en fest. Se Dionysos, sp. 466.
Liberalism (se Liberal), de liberales åskådningssätt.
Liberalitet (se Liberal), storsinthet; frikostighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
