Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Libanoncedern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvergafs snart hela befästningsföretaget.
1893–1906 byggdes en stor krigshamn ("Alexander III:s
hamn"). Samtidigt med krigshamnen anlades äfven
vidlyftiga befästningar såväl åt sjösidan som
mot land. Krigshamnen var knappast färdig, då man
1907 beslöt, att L., som ej längre ansågs ega
någon strategisk betydelse, skulle slopas som befäst
örlogsstation och bibehållas endast som kol-
och minstation. L. är emellertid en af Rysslands
viktigaste sjöstäder. Det trafikeras bl. a. af
en svensk, af staten subventionerad ångbåtslinje.
J. F. N. L. W:son M.
Libavius (Libau), Andreas, tysk kemist,
f. vid midten af 1500-talet i Halle, d. 1616, var
1588–91 professor i historia och litteratur vid
universitetet i Jena och därefter gymnasierektor
och praktiserande läkare i Rothenburg an der Tauber
och från 1607 i Koburg. Inom Paracelsus’ skola var
L. den förste, som visade sig nog kritisk att som
vidskepligheter utdöma åtskilliga af dennas mystiska
föreställningar och hjälpmedel. Ehuru han ingalunda
fullt frigjorde sig från alkemistiska lockelser,
hade han på det medicinska området blick för en
förnuftsenlig användning af kemiska preparat. Själfva
den kemiska vetenskapen befordrade han genom flera
anmärkningsvärda upptäckter. Han uppdagade
tennkloriden (spiritus fumans Libavii), tillämpade
metoden att framställa svafvelsyra genom förbränning
med salpeter, verkställde analyser af mineralvatten,
med iakttagande af den då ännu icke närmare kända
kolsyrans närvaro som själfständig beståndsdel, samt
uppvisade salpetersyrad vismuts fällning genom vatten
(magisterium bismuthi). En begynnande användning af
blåsröret var icke främmande för L., och dess bruk
vid tillsmältning af glasrör beskrifves i ett af hans
utgifna arbeten (1613). Som den märkligaste bland
hans skrifter må anföras den "äldsta läroboken i kemi",
Alchymia... collecta… accurate explicata et in integrum corpus redacta (1595; flera senare upplagor).
L:s samlade skrifter,
Opera omnia medico-chymica, 3 bd, utkommo 1615.
(H. E.)
Libbra, it. Se Libra.
Libeccio [libä’tjå], syditaliensk benämning på sydvästvinden.
Libelits (fi. Liperi). 1. Härad af Kuopio län,
Finland, omfattar 8 kommuner. Landareal 5,363
kvkm. 64,416 inv. (1909). – 2. Domsaga under Viborgs
hofrätt, delad i 4 tingslag med sammanlagd areal
af 3,596 kvkm. och 40,607 inv. (1909). – 3. Socken
af nämnda härad och domsaga, har ett omfång af 754
kvkm. land. Befolkningen, som är finsk, utgjorde
1909 10,657 pers. I talet för L. inbegripas 1,716
grekisk-ortodoxa trosbekännare. I öfrigt utgör L. ett
imperiellt pastorat af 1:a kl., Nyslotts stift,
Karelens öfre prosteri. – 4. Friherreskap, som 26
mars 1651 förlänades åt riksrådet H. Fleming med
succession för hans bröder. Det omfattade socknen L.
1–3. A. G. F. 4. G. F.*
Libell (lat. libellus, dimin. af liber,
bok). 1. Flygskrift, smädeskrift, paskill. –
2. Jur., den första skrift, som kärande i vädjad sak
ingifver i hofrätten. Jfr Duplik och Replik. –
3. Se Nivå. –
4. Miner., en liten, ständigt i dansande
rörelse befintlig blåsa i de små mikroskopiska
vätskeinneslutningar, som visa sig i somliga
mineralindivider, t. ex. kvarts i djupbergarter.
Libellens rörelse antages som bevis för, att
verkligen en vätskeinneslutning
och ej en stelnad glasinneslutning föreligger.
2. I. Afz. 4. A. Hng.
Libellatici, lat. Se Cyprianus och
Kristendomsförföljelser, sp. 1358–59.
Libelli, lat. Se Kristendomsförföljelser, sp. 1359,
och Kyrkohandbok, sp. 487.
Libellist (se Libell), författare af smädeskrifter, skandalskrifvare.
Libellula, zool. Se Trollsländor.
Libellulidæ, zool. Se Trollsländor.
Libelt, Karol, polsk filosof och politiker,
f. 1807 i Posen, d. 1875, gjorde filosofiska studier
i Berlin under Hegel, deltog med tapperhet i polska
resningen 1831 och undergick efter dess kufvande 9
månaders fängelsestraff i Magdeburg. 1847–48 hölls
han åter fängslad för delaktighet i en revolutionär
sammansvärjning. Sedan 1850 var han bosatt på
sitt gods Czeszevo. Han invaldes gång på gång i
preussiska landtdagen, hvarest han var det polska
partiets ledare. I tidskrifterna "Rok" (Året) och
"Tygodnik literacki" (Litterärt veckoblad) uppträdde
L. 1840–46 med framgång som litteraturkritiker.
Bland hans arbeten märkas
Filozofia i krytyka (5 bd, 1845–50),
Dziewica orleanska (Orleanska jungfrun, 1847) och
Estetyka (3 bd, 1849–54).
En samling af hans verk utkom 1875–76, i 6 bd.
Som organ för tänkandet satte L. intuitionen
likaberättigad med det rena förnuftet. Han lade
vikt vid den synliga och den osynliga världens
enhet. Hans skrifter ha i hög grad bidragit till
att i Polen väcka intresse för filosofien.
(A–d J.)
Libeň, tjech. Se Lieben.
Libene korah, hebr. Se Kora, sp. 1013.
Liber, lat., bok, af sammanhäftade blad bestående skrift
(se Bok, sp. 937); större afdelning af ett tryckt eller skrifvet arbete.
Liber, rom. myt. Se Dionysos och Libera 2.
Libera. 1. (Imperat. af lat. liberare, befria)
Dödsbönen i den katolska kyrkan (så kallad efter denna böns
begynnelseord). – 2. Rom. myt., forn-italisk gudinna,
gemål åt vinguden Liber. Likasom Liber identifierades
med den grekiske Dionysos (Bakchos), så förblandades Libera med
Persefone (Proserpina), Ariadne och stundom äfven med Venus,
emedan hon var icke blott en växtlighetens,
utan äfven en fruktsamhetens gudinna.
2. A. M. A.
Libera chiesa in libero stato [kiesa], it. Se Fri kyrka i fri stat.
Liberal (lat. liberalis), eg. hvad som höfves
en friboren man att vara. I det enskilda lifvet
användes ordet för att beteckna fördomsfrihet,
storsinthet, frikostighet; i det politiska lifvet
har ordet kommit att brukas som partinamn. Detta
skedde under 1800-talet, då som liberaler
betecknades de, som sökte häfda frihetsidéer
mot den efter Napoleon I:s fall framträdande
reaktionen (se d. o.). De liberale bekämpade
privilegieväsendet, ifrade för näringsfrihet, ville
ersätta ståndsrepresentationerna med ur allmänna
val framgångna representantförsamlingar, svärmade
för republik eller ville åtminstone införa ett
konstitutionellt, helst parlamentariskt styrelsesätt
efter förebilden af den engelska parlamentarismen,
som emellertid ofta missuppfattades. Den
grundåskådning, hvarifrån liberalerna utgingo, var
rent individualistisk (se Individualism). Individen
fattades som det primära, samhället, staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
