Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lewetzau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3, statsman, f. 11 maj 1815 i London, d. där 31
mars 1891, invaldes 1837 - då ännu kallad lord
Leveson - i underhuset och var en kortare tid
1840-41 understatssekreterare för utrikes ärenden i
Melbournes ministär till dess fall. 1846 intog han
faderns plats i öfverhuset, blef s. å. vid ministären
Russells bildande öfverhofjägmästare (master of the
buckhounds) och utbytte 1848 denna syssla mot posten
som vice-president i Board of trade. Som sådan tog
han förtjänstfull andel i organiserandet af 1851 års
världsutställning i London. Då Palmerston i dec. 1851
nödgades afgå från utrikesministerposten till följd
af sitt själfrådiga gillande af Louis Napoléons
statskupp, blef L.-G. hans efterträdare, men föll
redan i febr. 1852 med den öfriga whigministären. I
Aberdeens koalitionsministär (jan. 1853-jan. 1855)
och i den därpå följande ministären Palmerston (till
febr. 1858) var L.-G. lordpresident. 1856 var han
utomordentligt sändebud vid Alexander II:s kröning
i Moskva, där han med värdighet och takt mötte
tsarens klagomål öfver engelska regeringens sätt
att tolka några punkter i den nyss förut afslutade
fredstraktaten. I kabinettet och parlamentet var han
en trogen försvarare af sin vän lord Canning mot de
obefogade anfall, som från flera håll riktades mot
dennes moderata politik som Indiens generalguvernör
under och efter seapoysupproret. Hans smidiga takt
togs äfven ofta i anspråk för utjämnande af personliga
och politiska schismer mellan det liberala partiets
ledare, särskildt de båda rivalerna Palmerston och
lord John Russell. Sedan toryministären Derby störtats
(juni 1859), uppdrog därför drottningen åt Granville
att bilda ny ministär, men han misslyckades och
ingick i stället i Palmerstons nya ministär som
lordpresident. Gentemot Palmerstons och den nye
utrikesministern Russells vågsamma utrikespolitik var
han därefter i kabinettet den främste förespråkaren
för större försiktighet, ofta i intimt samförstånd
med drottningen, hvars tyskvänliga politik under
1864 års danska krig han med framgång stödde. Sin
post som lordpresident behöll han äfven i Russells
ministär (nov. 1865-juni 1866). Han ingick dec. 1868
i Gladstones första ministär som kolonialminister
och öfvertog efter lord Clarendons död (juni
1870) utrikesministerposten, som han beklädde
till ministärens fall i febr. 1874 samt därefter i
Gladstones andra ministär (april 1880-juni 1885). Från
1855 till sin död var han (utom under åren 1866-68)
det liberala partiets ledare i öfverhusct, hvartill
hans moderata läggning, vidsträckta personliga
förbindelser och goda talarförmåga gjorde honom
synnerligen lämplig. Däremot kan hans utrikespolitik
ej kallas lycklig. Ryssland frigjorde sig 1870
från Parisfredens bestämmelser om Svarta hafvet och
utsträckte sedan, trots Englands svaga motstånd, sina
besittningar i Central-Asien. Tyskland satte sig fast
i Öst-Afrika och Sydväst-Afrika, och den
Gladstone-Granvilleska politiken i Egypten 1882-85
var allt annat än målmedveten samt bidrog,
särskildt genom allmänna meningens dom öfver
dröjsmålet med utsändande af undsättning till
general Gordon i Kartum, till ministärens fall. I
home rule-frågan följde lord Granville sin chef och
ingick i dennes tredje ministär (febr.-juli 1886)
som kolonialminister, själf erkännande, att hans
öfvertagande af utrikesministerposten sannolikt
skulle ytterligare försvaga ministärens prekära
ställning. Som kansler för Londons universitet
(1855-91) främjade han flera tidsenliga reformer,
bl. a. större tillgodoseende af de lefvande språkens
plats i den akademiska undervisningen. Jfr lord
Edm. Fitzmaurice, "The life of lord Granville
1815-1891" (2 bd, 1905). 1-5. V. S-g.
Lewetzau. Se Levetzow, G. F. J. V.
Levetzow [lefe-], Ulrike von, "Goethes sista kärlek",
f. 4 febr. 1804 i Leipzig, d. 13 nov. 1899, gjorde
Goethes bekantskap sommaren 1822 och fyllde 1823 hans
hjärta med sådan lidelse, att den 74-årige skalden
anhöll om hennes hand. Se Goethe, sp. 1417; Sauer i
"Deutsche arbeit" (1904), Kirschner, "Erinnerungen an
Goethes Ulrike" (s. å.) och Suphan i "Goethejahrbuch"
XXI.
Levetzow [lefe-], Albert von, tysk politiker,
f. 1828 å fädernegodset Gossow i Neumark, d. där 12
aug. 1903, var en tid i statsförvaltningens tjänst,
men egnade sig 1860 h. o. h. åt skötseln af sitt
stamgods, var 1837-71 medlem af nordtyska riksdagen
och tillhörde från 1877 till kort före sin död
tyska riksdagen. Genom samverkan af de klerikala
och konservativa elementen i riksdagen valdes han i
nov. 1881 till dess president, hvilken befattning
han innehade (med undantag af åren 1885-87) till
mars 1895, då han afgick till följd af riksdagens
beslut att afslå hans förslag om en lyckönskan till
furst Bismarck på dennes 80-årsdag. L. var sedan 1897
ledare för det konservativa partiet i riksdagen.
Levetzow (Lewetzau), Cornelia Frederikke
Juliane Victorine, dansk författarinna,
f. 1836 i Ringkjöbing, uppträdde inför offentligheten
första gången 1861, under signaturen J., med En
ung piges hislorie ("En ung flickas historia",
1861; 6:e uppl. 1888). Sedermera har hon, under
samma signatur, utsändt en rad af berättelser och
skisser, hvilka genom sin anspråkslösa stil och
sin kristliga grundstämning vunnit en stor publik,
icke minst i Sverige: Fortaellinger (1861), Skizzer
af hverdagslivet (1863), Livsbilleder (1875),
Fra det daglige liv (1881) m. m. På svenska ha
"Berättelser af J." utkommit i flera upplagor,
ett tjugutal band torde vara öfversatt. Sedan
1884 åtnjuter fröken L. statspension.
C. R.*
Levi. 1. Patriarken Jakobs tredje son med Lea, För
hans delaktighet i mordet på sikemiterna (l Mos. 34:
25-31) uttalade Jakob på sin dödsbädd förbannelse
öfver honom (49: 5-7), hvilken dom likväl,
beträffande hans efterkommande, mildrades af Mose
(5 Mos. 33: 8-11) på grund af den ståndaktighet
dessa vid ett kritiskt tillfälle hade visat (2
Mos. 32: 26-29). - Om hans efterkommande se nästa
art. - 2. Namn på evangelisten Matteus (se d. o.).
E. J. ö.*
Levi, som i det genealogiska systemet i Moseböckerna
framställes som en son af patriarken Jakob och hans
hustru Lea (l Mos. 29: 34, där ordet är förklaradt
som en härledning af verbet lava:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
