Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leukerbad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
Leukerbad-Leukocyter
282
t, o. m. större än de rödas. Senare tiders forskningar
ha emellertid ådagalagt, att det icke är så mycket
det ökade antalet hvita blodkroppar, som utmärker
denna sjukdom, utan snarare det förhållandet, att vid
leukemi uppträda inom det cirkulerande blodet abnorma,
d. v. s. under friskt tillstånd därstädes icke
förefintliga, hvita blodkroppar. Dessa bildas till
öfvervägande del inom benmärgen. Leukemiens väsen är
därför en patologiskt ökad produktion, hufvudsakligen
inom benmärgen, af de hvita blodkropparnas olika
utvecklingsformer. Härigenom komma att i blodmassan
upptagas dels sådana celler, som normalt icke
förcfinnas därstädes, dels ett abnormt stort antal
af vissa, i normalt blod mera sällan förekommande
celltypcr. Denna patologiska egenskap hos blodet är
med säkerhet konstaterbar först efter mikroskopisk
undersökning af detsamma, helst efter det blodet
blifvit på lämpligt sätt färgadt. Emellertid
har sjukdomen andra, lättare i ögonen fallande
symtom. Efter någon tid förstoras nämligen vid
densamma dels diverse ytliga lymfkörtelgrupper,
såsom på halsen, i axelhålorna och ljumskvcckcn -
äfven djupare inom kroppen liggande körtlar förstoras
-, dels växer i flertalet fall mjälten till ofta
kolossal storlek och observeras då vanligen först af
den sjuke själf som en hård, under huden liggande
tumör i vänstra sidan af buken. Samtidigt uppträda
ofta stor kroppslig och andlig trötthet, afmagring,
feber och ej sällan blödningar från tandkött,
näsan eller underhuden. Leukemien kan vara dels
akut, dels kronisk. I det förra fallet leder den
vanligen ofelbart till döden inom veckor eller
månader. Äfven den kroniska leukemien är vanligtvis
en dödlig sjukdom, men den olyckliga utgången kan
genom lämplig vård (se nedan) ofta fördröjas i
åratal. Sjukdomen är i det hela taget en sällsynt
sjukdom. En statistik visar för Stockholm 9,i8
leukemier pro mille sjukdomsfall; i Tyskland är
den måhända ännu mera sällsynt. Vanligen angripes
medelåldern (25-45 år), kanske något oftare män än
kvinnor. Äfven hos ett flertal husdjur har mun funnit
denna sjukdom. Dess egentliga orsak är obekant; en
mångfald bakteriologiska undersökningar ha hittills
(1911) icke ledt till något resultat, ehuruväl
förloppet vid vissa akuta fall af sjukdomen mycket
liknar det vid (bakterie)blodför-giftning (sepsis) och
synes peka hän på en infektiös orsak. Virchow förlade
sjukdomen till mjälten och lymfkörtlarna. E. Neumann
uppvisade sedermera, att vid leukemi benmärgen alltid
är angripen, hvartill sodan sekundärt komma mjälte
och lymfkörtlar. Dessa sistnämnda iakttagelser ha
sedan alltmer besannats. ’Att numera uppehålla den
indelning af sjukdomen efter den sjukliga processens
säte i en myelogen (benmärgs-), en lymfatisk och
t. o. m. en lienal (miält-) form, för hvilken
uppdelning bl. a. äfven P. Ehrlich gjort sig till
förespråkare, är därför oberättigadt. Man brukar dock
med hänvisning till de i ett visst fall öfvervägande
hvita blodkropparna tala om två slags leukemi,
nämligen om leukemi med öfvervägande lymfatisk
celltyp, d. v. s. i hvilken flertalet af de inom
blodet anträffade hvita blodkropparna äro af typen
lymfocyter, ofta härstammande från lymfkörtelsystcmet,
och om leukemi med blandad celltyp (oegentligt benämnd
myelogen leukemi). Prognosen för denna sjukdom har
Hl? för ett tiotal år sedan varit absolut hopplös. Man
fick då inskränka sig till att genom lämplig
hygienisk vård stärka den sjuke och att genom arsenik
o. d. försöka inverka på blodbildningcn. Röntgens
storartade upptäckt har emellertid äfven vid denna
sjukdom fått en stor terapeutisk användning. Efter
belysning medelst röntgenstrålar på de långa
rörbenen, mjälten och de svällda lymfkörtlarna
försvinna ofta alla sjukdomssymtomen på en
förvånande kort tid. Blodet renas från de abnorma
hvita blodkropparna, mjälte och lymfkörtlar
återgå till normal storlek, krafterna återkomma
o. s. v. Perioder af nästan full hälsa kunna därefter
inträda. Huruvida något verkligt varaktigt resultat
står att vinna med dylik behandling, är dock ännu
oafgjordt. De akuta fallen påverkas vanligen
ej af röntgenstrålar, och dessa jämte de af de
kroniska leukemierna, som i likhet med dem äro af
småcellig (lymfocyt-) typ, ha den sämsta prognosen.
I. H.
Leukerbad [lö’jk-]. Se L e u k.
Leukrppos (grek. Acvxurjiog, lat. Leuci’ppus),
forngrckisk filosof, grundläggare af den filosofiska
atomläran (se Atom 2), lefde sannolikt omkr. 500
f. Kr. Som hans födelseort uppges dels Abdera,
dels Elea, Melos och Milctos. Som hans lärare nämnas
Parmenides och Zenon och som hans lärjunge Demokritos.
’ A. M. A.
Letikobaser, fcem., basiska färgämnens
leukoför-eningar (se d. o.).
H. E.
Letikocyter (af grek. lénkofs, hvit, och kyté,
blåsa), hvita blodkroppar. Blodet består af en vätska,
blodplasman, och i denna suspenderade formade element,
röda och hvita blodceller 1. blodkroppar jämte
andra smärre beståndsdelar (se Blod). Under det att
de röda blodkropparna tillhöra endast blodkärlen,
uppträda de hvita blodkropparna därjämte äfven i
lymfkärlen, i benmärgen, i s. k. rctikulär bindväf,
i kollagen bindväf (se Bindesubstansväfnader),
slutligen äfven mellan epitcl- och körtelceller,
dit de invandrat på grund af sin förmåga att
förflytta sig från stället (pscudopodieartad eller
amcboid rörelseförmåga). De benämnas därför äfven
vandringsceller. I blodkärlen äro leukocyterna vida
fåtaligare än de röda blodkropparna. Under det att
nämligen de senare finnas till ett antal af ungefär 5
mill. på kbmm., räknar man leukocytmängden på samma
blodrymd endast till 5,000-6,000, högst 10.000. På
grund af de hvita blodkropparnas själfständiga
rörelseförmåga är deras allmlnna form mycket
växlande, i hvilotillstånd dock mera kulformig. Man
kan urskilja 3 olika slag af leukocyter: lymfocyter,
ncutrofila polymorfkärniga leukocyter och eosinofila
leukocyter. Lymfocyterna bilda ungefär 25 proc. af
blodets alla leukocyter. De äro jämförelsevis små,
kulformiga, mycket protoplasma-fattiga och försedda
med en rundad kärna. De ncidrofila loukocyterna med
polymorf, d. v. s. grcnig och oregelbundet gestaltad,
kärna, utgöra hufvud* massan (omkr. 70 proc.) af
blodets hvita blodkroppar. De utmärkas, utom af
sin oregelbundna kärna, af riklig protoplasma,
innehållande s. k. noutrofila granulationer,
d. v. s. med neutrala färg-ämnesblandningar
färgbara korn, som utfylla hela ccllkroppen. Dessa
celler utgöra äfven hufvud-massan af de ofvan nämnda
vandringsccllerna. De eosinofila leukocyterna utmärkas
af stora, med sura anilinfärger (t. ex. eosin)
färgbara korn i cellkrop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
