Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Less. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lessing
256
hemlös, som han var, begaf han sig 1767 till
Hamburg för att medverka vid grundläggandet af en
nationalteater. Saken misslyckades, liksom äfven
ett försök med ett större bokhandelsföretag. 1770
kallados han till bibliotekarie i \Volfenbutfccl,
en plats, som han mottog med glädje. 1775 lefde han i
Italien, inbjuden af prins Leopold af Braunschweig. Då
han återkom till Tyskland, gifte han sig efter lång
förlofning 1776 mod Eva König, änka efter en vän. Hon
aflcd redan 1778 i barnsäng, samtidigt med den nyfödde
sonen, och tre år senare följde dem den af denna sorg
brutne L. i grafvcn. I Wolfenbuttel aftäcktes 1796
en enkel minnesvård öfver honom. Lessingstatyer äro
resta i Braun-
<». E. Lessings staty å monumentet öfver honoin i
Berlin, modellerad af Otto Lessing.
schweig (1853; af Rietschel), i Hamburg (1881; af
Schaper) och i Berlin (1890; af Otto Lessing). -
L. kan sägas ha brukat sin stora lärdom, sin
skarpa snilloblick och sitt klassiska språk för
ett enda syfte under sitt oroliga lif, nämligen i
sanningens tjänst Celler rättare för sanningens
utforskande och lögnens bekämpande, i hvad form
den månde framträda. Af naturen var han kritiker
och forskare, men genom omständigheternas tvång
bragtes han in på skaldebanan och visade där,
hvad man med en klar insikt och en orubblig
karaktär kan uträtta. F. ö. var hans kritik ej
heller ett verk af torr systematisering, utan hans
framställning är liflig och klar, nästan dramatisk
som vid en intresserande disputation. Därtill
kommer hans språk, som är lika reformerande som
Luthers genom sin klarhet, sin enkla satsbildning
och sitt åskådliga ordval, och som i konstnärlig
fulländning öfverträffades endast af Goe-thes. -
Af hans kritiska, på prosa skrifna arbeten må här
nämnas hans afh. om fabeln (1759), där lian bevisar,
att moralisk tendens är främmande för all sann poesi
och har sitt berättigande endast i fabeln (hans egna
fabler tolkades på sv. 1813); hans anmärkningar om
epigrammet (1771), hvars väsen han bestämmer efter
Martialis och hans
moderna efterföljare, Laokoon, öder iiber die
grenzen der malerei und poesie (1766), af hvilket
blott första delen- blef färdig, men som är ett
sant mästerverk, hvarmed den moderna konstläran
är grundlagd och konsternas stillagar uppställda
genom den uppdragna skillnaden emellan rummets och
tidens konster, representerade af måleri och poesi;
L:s originalitet är likväl mindre i detta arbete än
i de följande (se Dilthey, "Das erlcbnis und die
dichtung"); hans bidras till "Briefe, die néueste
literatur betref-fcnd" (1759), i hvilka han påpekade
Shakspere och nödvändigheten att ställa dramat
på nationell grundval; Hamburgische dramalurgie
(1767-69), hans hufvudarbcte beträffande dramat,
eg. endast en tea-tortidning, som dock genom sitt
innehåll lyft sig till allmännolig betydelse, ty genom
denna skrift blef det fransk-klassiska dramats välde
i Tyskland stör-tadt, Aristoteles’ lära förklarad
samt ett nytt dramatiskt skede begynt medelst
hänvisning till So-foklcs, Shakspere och Diderot;
slutligen hans ypperliga lilla afh. Wie die alten
den Lod gebildet (1769), hvari hans sant mänskliga
väsen klart framträder; Zur geschichte und lileratur
(6 bd, 1773-81) inne-h\llcr viktiga handskrifter
ur Wolfcnbtittels bibliotek. Äfven de polemiska
skrifterna Briefe antiqva-rischen inhalts (1768-69),
med anledning af prof. Klotz’ i Hallo anmärkningar mot
"Laokoon", och Anli-Goeze, mot prästen J. M. Gocze
(se d. o.) i Hamburg, som angripit L. på grund af
hans rationalistiskt humana och toleranta åsikter i
religiösa frågor, förtjäna att ihågkommas. L. skref
enligt eget erkännande med möda och besvär sin
klara prosa. Hans prosa kostade honom mera arbete än
hans vers. Slutligen må här nämnas hans filosofiska
skrifter, Ernst und Falk (1778-80), fem samtal för
frimurare, samt Erziehitng des menschengeschlechls
(1780), i hvilka han för sista gången utvecklade sina
humana idéer. - L. blef, som nämndt, af förhållandena
införd på skaldcbanan, ehuru han lika anspråkslöst
som öppet själf erkände: "Jag är ingen skald". Hans
poetiska verk äro, äfven de, skapelser af hans
kritiska sinne. I sin ungdom skref han anakreontiska
dikter (Kleinigkeiten, 1751), fabler och epigram; men
hans dramatiska arbeten ha den största betydelsen,
emedan de gå hand i hand med utvecklingen af hans
åsikter. Hans ungdomsdramer äro komedier i fransk
stil, utmärkta för liflig dialos:, t. ex. Damon
(1740), Der junge gelehrte (1747), Der misogyn (1748;
"Fruntimmcrshataren", 1801), Die juden (1749), som
sökte bekämpa tidens fördom mot judarna, och Der
freygeist (1749, riktad mot ateismen). Sedermera
gick han genom studium af Diderot och engelsmännen
öfver till det borgerliga sorgespelet, som han
införde i Tyskland och hvars förnämsta exempel är
Miss Sarah Samp-son (1755; sv. öfv. 1799; öfv. af
Fahlcrantz 1822), hvartill han tagit ämnet ur den
engelske romanförfattaren Richardsons "Clarissa". Till
verkligt nationell ståndpunkt kom han fram genom Minna
von Barnhelm (1763; sv. öfv. 1793 af Björn, efter
fransk bearbetning), skrifvet under Sjuåriga krigets
senaste år, det första verkligt tyska lustspelet,
hvars betydelse är sant nationell, ty det har Sjuåriga
kriget till bakgrund, hvarvid L. hade till syfte att
visa det onaturliga däri, att preussare och sachsare
hatade hvarandra, då de tillhörde samma folk, hvars
nationalkänsla han f. ö. sökte höja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
