Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lekvattnets kapell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men återtogs af polackerna 1626. Sedan L. åter kommit
i svenskarnas händer, underhöllos dess befästningar
till 1682, då de raserades. 2. L. W:son M.
Lemche, G y rit h e, född Frisch, dansk
författarinna, f. 17 apr. 1866 i Köpenhamn, aflade
1883 studentexamen, ingick 1893 äktenskap med läkaren
Johan L. Fru L. har författat en stor socialistisk
roman, Folkets synder (1899), en omfattande
romancykel, Edwardsgave (1901 ff.), som i form af en
familjs historia skildrar 1700- och 1800-talets inre
förhållanden. De Fijrstenberg bönder (1905) behandlar
en bys utveckling till villakvarter och förstad.
Lemchen [le^mken], Johan Åke, jurist, f. 16 juni
1808 i Jönköping, d. 14 sept. 1896, började 1830,
efter afslutade studier i Lund, juridisk tjänstgöring
under Göta hofrätt, blef 1834 vice häradshöf-ding,
1842 assessor, 1857 hofrättsråd och 1874 president i
samma hofrätt; han erhöll afsked 1878. Vid riksdagarna
1862-63, 1865-66, 1867 och 1868 representerade
L. Jönköpings stad, först i borgarståndet,
sedan i Andra kammaren, och var därjämte led. af
lagutskottet. Vid Uppsala universitets jubelfest 1877
blef han juris hedersdoktor. (C. G. Bj.)
Lemcke, Karl von, tysk estetiker, f. 1831 i Schwerin,
beklädde lärarplatser i estetik, litteratur-
och konsthistoria i Heidelberg, Amsterdam,
Aachen och Stuttgart samt var 1898-1901 direktor
för tafvelgalleriet i sistnämnda stad. L. har
särskildt gjort sig känd genom en /Esthelik
in gemeinverständ-lichen vorträgen (1865, 6:e
uppl. 1890; "Populär estetik", 1868) samt genom
några konstnärsmonografier (i Dohmes "Kunst und
kiinstler", 1877 -78). Dessutom har han utgifvit
dikter och romaner under pseudonymen Karl M ann o.
E. Wrgl.
Lemercier [bmärsie], Jacques, fransk arkitekt, f. i
slutet af 1500-talet, d. 1660 i Paris, studerade
1607-20 i Rom, byggde 1636 det palats åt kardinal
Richelieu, som sedermera fick namnet Palats royal. Han
byggde äfven Sorbonnes kollegium med tillhörande
kyrka, hvarjämte han efter 1621 utförde en del
af Louvres gård, med lyckad anslutning till äldre
byggnadsdelar af palatset, m. m.
Lemercier [bmärsie], Louis Jean Népomu-c é n e,
fransk dramatisk författare, f. 1771, d. 1840,
uppträdde med själfständighet mot skräckväldet och
var väl sedd i de tongifvande sällskapskretsarna
under direktoriet. L:s frimodiga hållning gentemot
Napoleon I gjorde, att den kejserliga styrelsen lade
hinder i vägen för uppförande af hans stycken. Han
vågade sig på att införa åtskilliga nya, ovanliga
saker till såväl innehåll som form, men var i
teorien en inbiten klassicist och vedersakare till
nyromantiken. L. invaldes 1810 i Franska akad. 1830
fick han en plats i deputeradekammaren. De bästa af
hans dramer äro sorgespelen Agamemnon (1795), Ophis
(1799) och Frédégonde et Brunehmd (1821), lustspelen
Le Tartufe révolulionnaire (1795), Dame censure
(1822) och Le corrupteur (s. å.) samt de "historiska
komedierna" Pinto, ön la journée d’une conspiralion
(1800), Richelieu (1804) och L’os-Lracisme (1828),
de tre sistnämnda i en af L. uppfunnen och lyckligt
invigd genre. Bland L:s öfriga arbeten märkas poemen
Les äges francais (1803; i 15 sånger), L’atlantiade,
ou la théogonie neu:tonienne (1812; i 6 sånger)
samt främst den satiriska epopén La panhypocriwade,
ou le spcctacle infernale du
XVI:e siécle (1810-32; i 20 sånger), fylld af en
bisarr, men ganska storartad humor. Se biografi af
Pongcrville (1859).
Lémery [lemori], franska kemister. 1. Nicolas L.,
f. 1645, d. 1715, höll från 1672 mycket besökta
föreläsningar i Paris, där han bosatt sig som
apotekare. Urspr, protestant, såg han sig 1686
nödsakad att antaga katolicismen för att undgå de
förföljelser, som framkallades af Nantcsiska ediktcts
upphäfvande. L:s Cours de chynrie (1675) upplcfde
många upplagor och öfversattcs på flera språk. Han
var från 1699 medlem ("chimiste pensionnaire") i
franska vet. akad. - 2. Lcuis L., den föregåendes son,
f. 1677, d. 1743, med. doktor, blef 1731 demonstra-tor
i kemi vid Jardin du roi efter att ha vunnit anseende
som kemist genom åtskilliga nya undersökningar. Äfven
han och en hans yngre broder (d. 1721) tillhörde
franska vet. akad.
Lemgo, stad i furstendömet Lippe-Detmold, 13 km. n. om
Detmold. 9,033 inv. (1905). Gymnasium. Jungfrustift,
som sedan 1306 till abbedissa haft en prinsessa
ur det regerande furstehuset. Flera industrier,
bl. a. tillverkning af sjöskumspipor. L. grundlades
på 1100-talet och tillhörde hansan.
J. F. N.
Le’mi, fi. Se Kl em i s.
Lemierre [lomiär], Antoine Marin, fransk dramatiker,
f. 1723, d. 1793, rönte framgång med åtskilliga
deklamatoriska tragedier, bl. a. Hyper-mnestre (1758)
och Guillanme Tell (1766). L. skref äfven lärodikter,
bl. a. La peinture (1769) och Les fastes, ou les
usages de Vannée (1779). L. invaldes 1781 i Franska
akademien. L:s Oeuvres utgåfvos i 3 bd, 1810.
Le mieux est l’ennemi du bien [lə mjö ä lennmi dy
bjä’], fr., "det bästa är fiende till det goda",
d. v. s. man kan gå miste om något godt, därför att
man ej nöjer sig med mindre än det bästa.
Lemke, Johan Filip, bataljmålare, f. 1631 i Niirnberg,
d. 13 april 1711 i Stockholm, var i lära hos E. Decker
och bataljmålaren J. Weyer i Hamburg, arbetade från
1650 hos G. Strauch och vistades 1653-73 för studier
i Italien, företrädesvis Rom. Om L:s utveckling under
detta skede känner man föga. I likhet med sina lärare
hade han eg. cgnat sig åt skildringen af batalj-
och jaktscener, och han målade väl till en början i
deras anda, d. v. s. under holländskt inflytande. I
Italien, där han särskildt omsorgsfullt studerade
landskapet, drogs
han närmare till detta j. F. Lemke. Efter ett
själf. lands konst. I syn- porträtt,
ncrhet Bourguignon och
Bamboccio (Laer) skola ha varit hans förebilder. I
Sverige torde knappt något prof af hans konst
från denna period återfinnas utom hans få
raderingar. Waagcn dömer om en af hans dit-hörande
taflor, att L. som målare "utvecklar mycket lif i
anläggningen, skicklig teckning, mäktig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
