Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefverskrumpning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Legationspredikant-Legend
hyresbidrag, men har fri bostad i legationshuset
jämte fri uppvärmning och belysning till belopp,
som på de olika ställena växla emellan 500 och 2,000
kr. I London har staten mot en årlig hyra-af 600 pd
st. för 15 år fr. o. m. 15 april 1907 hyrt huset n:r
73 Portland place, där ministern har fri bostad mot
af stående af 12,000 kr. af sina löneförmåner.
Legationspredikant, präst, anställd vid en diplomatisk
beskickning (legation), utnämnes i Sverige, på förslag
af ärkebiskopen, af K. M:t. F. n. (1911) finnas två
legationspredikanter: i London (alltid pastorn vid
svenska församlingen där) och Paris (f. n. pastorn
vid svenska församlingen där).
Legationsråd, den till rangen förnämste af de till
en beskickningschefs biträde anställde tjänstemännen
vid en legation. I åtskilliga främmande makters
diplomati är denna befattning fäst vid vissa
bestämda beskickningar, så att den äldste af de under
be-skickningschefen lydande tjänstemännen alltid har
denna rang och högre lön än legationssekreterare från
samma land. Äfven i Sveriges diplomati har enligt
1906 års omorganisation af Utrikesdepartementet,
diplomatien och konsulatväsendet bestämts, att
legationsråd skola vara fästa vid beskickningarna i
Berlin, London, Paris och Petersburg. Men dessutom
kan titeln af legationsråd rent personligt utan
åtföljande löneförhöjning tilldelas någon vid annan
beskickning anställd legationssekreterare, som på
grund af längre tids tjänstgöring anses förtjäna
högre personlig värdighet. Legationsrådsgrad
kan liksom öfriga diplomatiska grader förlänas
person, som tillhör den diplomatiska personalen,
men befinner sig i disponibilitet. För legationsråd
uppgå aflönings-förmånerna vid beskickningarna i
London, Paris och Petersburg till 13,200 kr. och vid
beskickningen i Berlin till 10,800 kr.
Legationssekreterare (i äldre tider
kommissionssekreterare), sekreterare vid en
diplomatisk beskickning (legation). F. n. finnas inom
Sveriges diplomati legationssekreterare på ord. stat i
Kristiania och Köpenhamn (hvilka uppbära en årlig lön
af 7,200 kr.) samt Washington (10,800 kr.), hvarjämte
en legationssekreterare på extra stat är anställd
vid den för Tokio och Peking gemensamma beskickningen
(7,500 kr.).
Legäto, Liga to (it., af lat. ligäre, binda), mus.,
"bundet", med bundet föredrag, d. v. s. utan uppehåll
mellan de på hvarandra följande tonerna. I sång och på
blåsinstrument utför man legato genom att föredraga de
bundna noterna i samma andedrag, på tangentinstrument
genom att släppa den ena tonens tangent, först under
det man nedtrycker den följandes. I notskriften
tecknas legato medelst en båge: ^^^ . Se B å g e 2.
A. L.*
Legatum, lat., hos de gamle romarna ett testara
entariskt förordnande, efter hvilket en arftagare
hade att rätta sig, medan fideicommissum innefattade
blott en till arf vingen uttryckt önskan. Förordnandet
skulle ske på ett visst bestämdt sätt. Beträffande
storleken af legattim vidtogos efter hand flera
inskränkande bestämmelser, såsom genom den
voconiska lagen (väl 169 f. Kr.) och genom den
falcidiska (40 f. Kr.), enligt hvilken ej mer
än 3/4 fick bortskänkas. - Med lerjatum förstods
äfven själfva de testarn en-terado ofrodelarna.
R. Tdh.
Legätus, lat., utskickad: sändeman; en ärobets-
mannatitel hos de gamle romarna. 1. Sändebud från
det romerska folket till ett främmande folk eller
från ett främmande folk till det romerska. Det
var i republikens tid senaten, som affärdade och
emot-tog sändebud. Till romerska sändebud utsagos
vanligen mera framstående senatorer. De erhöllo
ur statskassan behöfliga penningmedel och hade
f. ö. att åtnjuta förmåner af fri inkvartering
m. m. i provinserna. Senare plägade senaten förläna
legat-titel (jämte vissa förmåner) åt förnäma
män, som i enskilda angelägenheter eller för
någon annan-orsaks skull önskade begifva sig till
provinserna. Beskickningen kallades i sådant fall
"fri", d. v. s. ej bunden vid offentligt uppdrag. -
2. Biträde ("generaladjutant") åt fältherrar och
ståthållare i provinserna. I äldre tider tjänstgjorde
en eller flera sådana hos en fältherre som ett
slags stabsofficerare, ställda mellan honom och
krigstribunerna. Senaten utnämnde legalt, men vanligen
i enlighet med fältherrens uttryckta önskan Längre
fram erhöll ståthållaren i en provins till biträden
af på en gång militärisk och civil art ett visst
antal (3-eller flera) legater (ofta väl chefer för
legioner). - 3. Kejsarens ställföreträdare i vissa,
i synnerhet vid gränsen liggande, provinser. Dessa
legati, som kallades ccesans, ofta med tillägget
pro prcelore (consulares), hade såväl den civila
myndigheten som befälet öfver trupperna. - 4. Nlat.,
diplomatiskt sändebud. Om legalus perpe’luus se Legat.
1-3. R. Tdh.
Legätus a la’tere. Se Legat.
Legätus perpe’tuus. Se Legat.
Legatär. Se L e g a t.
Lége artis, lat., efter konstens regler; efter
farma-kopéns föreskrift (på recept förkortadt: 1. a.}.
Lege’nd (af lat. lege’ndum, som bör
läsas). 1. Berättelse om eller ur ett helgons eller
en martyrs lif; helgonhistoria, helgonsaga; sägen,
saga i allmänhet. - Legenda (neutr. plur.) 1. l e g
e n-d ä r i i (näml. libri, böcker} kallades under
medeltiden af kyrkan auktoriserade samlingar af
berättelser ur helgonens och martyrernas historia,
hvilka vid gudstjänsten upplästes på helgonens
och martyrernas åminnelsedagar. Därvid skilde
man på passionärii, som af handlade martyrernas
lidandeshistoria, och legendarii i inskränkt mening,
som innehöllo . märkvärdiga drag i allmänhet ur heliga
mäns och kvinnors lif. Sedan blef "legenda" benämning
äfven på helgonhistorier, skrifna till privat bruk och
icke afsedda att begagnas vid gudstjänsten. Slutligen
blef legenda 1. legend det brukliga namnet på hvarje
enskild berättelse ur en sådan samling. Den mest
bekanta och mest betydande legendsamlingen under
medeltiden är den af dominikanmunken Jacobus de
Yoragine på 1200-talet utgifna Legenda aurea. Den
fullständigaste, på historisk kritik hvi-lande
legendsamlingen innehålles i de s. k. bollan
-disternas 1643-94 i Antwerpen utgifna stora verk Acta
sanctorum. - De förnämsta svenska legendsamlingar
äro: "Ett f örn-svenskt legendarium, innehållande
medeltids klostersagor om helgon, påfvar och kejsare
från l:a till 13 :e årh. Efter gamla handskrifter (de
flesta från 1300- och 1400-talen) utgifna af George
Stephens" (1-3, Stockholm 1847 -74, utgörande saml. 7
i "Samlingar utg. af Svenska Fornskriftsällskapet"),
åtskilliga legender i "Klosterläsning7’ m. m. efter
gammal handskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
