Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lebrun, Charles - Le Brun, Corneille - Lebrun, Ponce Denis Écouchard - Lebrun, Charles François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Le Brun-Lebrun
1474
slott Sceaux jämte teckningar till fontäner
och statyer, vidare att dekorera stora trappan i
Versailles, -att måla fasaderna till paviljongerna
vid Marly och mera sådant; men det väldigaste var,
då han 1679 åtog sig att med målning örn era stora
galleriet i Versailles, som var mer än 80 m. långt
och 12 m. bredt. Han var sysselsatt därmed i fyra år
och framställde i 21 stora taflor ämnen ur konungens
lef-.nadshistoria, hvarjämte han äfven målade Fredens
.och Krigets salonger, som utgöra afslutning af det
nämnda galleriet. Med Colbcrts död (1683) började
L:s stjärna blekna. Den nye ministern, Lon-vois,
ställde nu Mignard fram emot L. Denne gaf vika lör
intrigerna och lämnade hofvet. - L. hade mycken
naturlig begåfning och liflig fantasi, men saknade
verkligt inre lif och sann känsla. Handlingen är
Tios honom ytlig, beskrifvande på bredden, med en
massa figurer, utan koncentrering och individuell
’karaktär. Han sökte och fann storheten i bom bast,
i utvecklingen af yttre prakt, alldeles som hans
suverän och hans sekel, och han förefaller ofta
mera dekorativ än gediget konstnärlig. Så länge
han åtnjöt konungens gunst, utöfvade han ett rent
despo-tiskt välde inom konsten. Målare, bildhuggare,
dekoratörer måste lyda honom och arbeta efter hans
bestämmelser. Därför ega alla verk från hans period
en öfvcrensstämmande karaktär i stilen, som saknar
renässansens finhet och behag, men hvilken man .ej
kan frånkänna en viss konventionell storhet. L. hade
en mörk, rödaktig färgton samt var ofta tung i
teckningen och obestämd i utförandet; men fransmännen
sätta honom dock högt på grund af hans outtömliga
fruktbarhet och den åtminstone yttre noblessen i hans
kompositioner. Hans flesta taflor finnas i Louvre. En
utmärkt porträttmålning af L., Kölnbankiren Jabach med
sin familj, finnes i Kaiser-Friedrichmusect i Berlin.
C. R. N.*
Le Brun [lo bro’], C o r n e i 11 e,
nederländsk reseskildrare. Se B r u y n, C. de.
Lebrun [lobrö’], Ponce DenisÉcouchard, kallad
Lebrun-Pindare, fransk skald, f. 1729 i Paris, d. där
1807, son till en prinsens af ?onti kammartjänare
och sedan en längre tid privatsekreterare hos
prinsen. Louis Racine invigde honom i skaldekonstens
hemligheter, lärde honom älska antikens och
1600-talets poesi; särskildt tog han till mönster
Pindaros. L. egde obestridligen lyrisk begåfning,
men han är torr, stilen är ofta mera konstlad än
konstnärlig och i bildvalet forcerad. Som människa
saknade L. värdighet och karaktär. Hans skamlösa
skilsmässoprocess mot hustrun, som han uppges ha
sålt till prinsen af Conti, uppväckte samtidens
förakt. Mot pensioner och andra vedermälen hyllade han
principlöst hvem som helst; han har besjungit Ludvig
XVI och Marie Antoinette såväl som Calonne, men han
tog skadan igen i epigram, och efter revolutionen
smädade han samma personer, som han förut hyllat;
han begärde t. o. m. i ett ode, att de kung-
Trvckt den
11
liga graf varna i S:t Denis skulle förstöras. Den
brist på högsinthet och ädelhet, som L. ådagalade
i lifvet, återfinnes i hans oden, som sällan bäras
af en naturlig och varm entusiasm. Bland de bästa
äro de, som äro riktade till Buifon, hvilken han
verkligen be-. undrade. Icke heller hans elegier
skattas numera synnerligen högt. Hans natur saknade
den ömhet och naiva uppriktighet, som detta diktslag
fordrar. Högst står han i sina epigram, ofta riktade
till samma personer, hvilka han samtidigt -hyllade
i oden: de utmärka sig genom naturlig elakhet och
verklig kvickhet. Trots sina angrepp på Ossianssången
hör dock L. till nyromantikens föregångare. Hans
diktion är i alla händelser vida kraftigare, ehuru
mera kantig än föregångaren J. B. Rousscaus. Hans
Ocuvres compléles (4 bd, 1811) innehålla bl. a. 6
böcker oden, 4 böcker elegier och mer än 600
epigram. Hans Oeuvres choisies utgafvos i 2 bd 1821
och 1828. Se Sainte-Bcuve, "Portraits lit-téraires",
I, och "Causeries du lundi", V. J-M. Lebrun [lobrö’],
Charles F r a n 9 o i s, hertig af P i a c e n z a,
iransk statsman, f. 16 mars 1739 nära Coutances,
d. 16 juni 1824, blef efter resor i Holland och
England sekreterare hos känsloren Mau-peou och
fick genom honörn sedermera plats som inspektör
öfver kronodomänerna. När Mau-peou vid Ludvig XVI:s
regeringstillträde (1774) föll i onåd, drog L. sig
tillbaka till privatlifvet. Han sysselsatte sig nu
med att öfversätta och utgaf anonymt Tassos "Befriade
Jerusalem" (1774) och Homeros’ "Iliad" (1776; många
uppl.). 1789 fäste han uppmärksamheten vid sig genom
skriften La voix au ciloyen (ny uppl. 1804), som
föranledde hans inväljande i nationalförsamlingen,
där han gaf prof på stor sakkunskap i förvaltnings-
och finansfrågor. 1791 blef han president i
förvaltningsrådet i dep. Seine-ct-Oise, men drog sig
efter 10 aug. 1792 ur det offentliga lifvet. Under
skräckväldet fängslades han (juli 1794), men befriades
genom Robcspierres fall s. m. och valdes 1795 till
medlem af de "femhundrades råd", där han gjorde
sig så bemärkt, att han efter 18 brumaire år VIII
(9 nov. 1799) valdes till tredje konsul. I denna
befattning skötte han med skicklighet finanserna
och utnämndes därför efter kejsardömets upprättande
(1804) till ärkeskattmästare. 1806 ledde L. Liguriens
ombildning till franskt departement och utnämndes
s. å. till hertig af Piacenza. Sedan Ludvig Bonaparte
1810 nedlagt regeringen i Holland, var L. till
1813 detta lands högste styresman. Af Ludvig XVIII
utnämndes han 1814 till pär; men emedan han under
"hundra dagarna" (1815) slutit sig till Napoleon,
beröfvades honom vid den andra restaurationen
pärsvärdigheten, som han dock återfick i mars
1819. En staty öfver L. restes 1847 i Coutances. Hans
son, Anne Charles L., hertig af Piacenza, f. 1775,
divisionsgeneral under Napoleon och senator från 1852
till sin död, 1859, utgaf faderns Mémoires (1829).
J. F. N.*
15 b. 47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
