Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxfiske - Laxgarn - Laxgropar - Laxitet - Laxkar - Laxknut - Laxman, Erik - Laxmand - Laxning - Laxnät - Laxodling - Laxpata - Laxpojo - Laxränna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till nya lek- och yngelplatser, laxfisket flerstädes
ökats eller åtminstone bibehållits, trots de
svårigheter, hvarmed det har att kämpa.
R. L.* F. T-m.
Laxgarn. Se Fiskredskap, sp. 450.
Laxgropar. Se Laxsläktet, sp. 1451.
Laxitet, med. Se Laxum.
Laxkar. Se Fiskredskap, sp. 452.
Laxknut, bygnk. Se Knut, sp. 416, med fig., och
Laxstjärt.
Laxman, Erik, naturforskare, f. 1738 i Xyslott,
d. 16 jan. (n. st.) 1796, blef 1757 student i Åbo,
ordinerades till präst i Petersburg och anställdes
1762 som lärare vid en tysk privatskola. 1764 blef han
utnämnd till predikant i en luthersk-tysk församling
i Sibirien med hufvudstatiou i Barnaul, en liten
ort invid Ob-flodens öfre lopp. I Sibirien egnade
sig L., som vid af resan utsetts till Vet. akad:s
korrespondent och därför åtnjöt ett anslag, kanske
icke utan försummande af sina prästerliga åligganden,
åt naturvetenskaplig samlarverksamhet. Bland hans
resor från denna tid är den märkligaste en färd
om 3,000 km. till Irkutsk, Bajkal, Kiachta och
kinesiska gränsen (1766-67). Då han 1768 återvände
till Petersburg, var han redan känd i den lärda
världen. 1770 utnämndes han till professor i
ekonomi och kemi vid vet. akad. i Petersburg. Som
skriftställare var han föga produktiv. 1780 anställdes
han, med titel af bergsråd, som biträde åt chefen för
grufvorna i Xertsjinsk i östra Sibirien, men kallades
1782 tillbaka till Petersburg för att ansvara for
brister och oriktigheter i de räkenskaper han hade att
föra, hvaraf följden blef hans af sättning. Troligtvis
bestod hans fel endast i bristande ämbetsmannainsikt
och ordningssinne. Han tillbragte efter detta missöde
två år i närheten af Nertsjinsk i den föga ansedda
ställningen af "ispravnik" (ungefär motsvarande
vårt "länsman"), tills han 1784 blef antagen till
mineralogisk resande för kejserliga kabinettet, en
post, som han innehade till sin död. Han bosatte
sig i Irkutsk i närheten af Bajkalsjön. Men hans
vandringslust hade icke minskats med åren, och 1792
emottog han uppdraget att anordna en expedition,
som skulle återföra några skeppsbrutna japanska
undersåtar från Sibirien till hemlandet och tillika
inleda handelsförbindelser med japanska riket. Därmed
skulle vetenskapliga forskningar förenas. L. deltog
själf i början af färden, men öfverlämnade sedan
ledningen åt sin son Adam L., som, instruerad af
fadern, med framgång fullgjorde uppdraget (se därom
bd XII, sp. 1491). 1795 utverkade L. sig understöd
för en ny japansk expedition, men dog vid början
af färden. L:s namn är bevaradt i flera efter honom
benämnda naturföremål. Se V. Lagus, "Erik Laxman, hans
lefnad, resor, forskningar och brefväxling" (i "Finska
vet. ,soc:s bidrag’% h. 34, 1880). M. G. S.
Laxmand [-man], dansk adlig ätt, känd sedan
1300-talet, utdog 1579. - Poul L., blef 1483 riksråd
och 1490 rikshofmästare: han var en <\i landets
rikaste adelsmän och tyckes ha varit hänsynslös i sin
ifver att samla gods. 1502 följde L. konung Hans på
tåget till Stockholm och återvände i juni. 22 juni
s. å. blef han, då han gick från slottet i Köpenhamn,
på ljusa dagen öfverfallen och dödad af två adelsmän
samt därefter kastad i den omkring slottet löpande
kanalen. Hans lik jordadcs ined stor prakt, men 29
juli anklagade konungen
honom inför riksrådet för förrädiska förbindelser
med de svenske stormännen, och 8 nov. dömdes han
skyldig, utan att någon vågade uppträda till hans
försvar. Hans gods indrogos, och mördarna blefvo
ostraffade. Efter freden 1512 förklarade de svenska
riksråden, att de icke haft någon förbindelse med
L., men först 1526 fingo hans barn vederlag för sitt
mödernearf. Dottern E l s e b e L. var vid faderns
död trolofvad med den svenske adelsmannen Abraham
Gyllcnstjerna, som blef henne trogen i olyckan.
E. Ebg.
Laxning, bygnk. Se Laxstjärt.
Laxnät (Stakenät). Se Fiskredskap, sp. 449, 450.
Laxodling. Se Fiskodling.
Laxpata, fisk., ett slags antagligen från Finland
härstammande fiskebyggnad, hufvudsakligast afsedd för
lax, men äfven bruklig för fångst af sik. Laxpatorna,
som kunna brukas endast i älfvar, äro grundade
på laxfiskarnas kända vana att vid uppstigandet
i älfvarna envist hålla sig mot strömmen. Dessa
fiskebyggnader ha betydliga dimensioner, men måste i
detta fall lämpas efter lokala förhållanden, hvarför
några allmänt gällande mått ej finnas. Fig. visar
planen af Öns laxpata i Ume älf. Pilarna ange
strömmens riktning. Denna pata består af en landarm, A (95
m. lång), samt själfva karet eller "karsinan", B,
med dess ingångsöppning, c.
Pata- eller karsinafisket sker på det sättet att,
sedan ingångsöppningen afstängts genom ett nät,
manskapet drager en not, "kolk" eller "kolknot",
från "tätgafveln", d, till "uppgafveln" eller
"brattfallet", e, hvarest ett nät finnes fäst på
längs efter gafveln stående, något mot densamma
lutande stänger. Mot detta nät drages noten, och
laxen, som kommer mellan noten och gafvelnätet,
uppfångas. Kolknoten drages mellan båtar, som
halas längs sidorna med tillhjälp af vid dessa
fästa linor. Byggnaden uppföres antingen af pålar
och ris (Torne älf), eller ock stänges mellan
pålarna med spjälgrindar eller nät. Fångsten
kan vara mycket betydlig. Under rika laxfiskeår
har man i Torne älf förr kunnat, då laxen stiger
upp som bäst, i en pata fånga omkr. 1,000 laxar
i dygnet. Den sydligaste älf, där detta redskap
f. n. begagnas, är Ljungan. En bild af laxpata
efter modell finns i art. Fiskredskap, sp. 450.
R. L.*
Laxpojo, säteri. Se Lojo.
Laxränna, fisk., en tvärväggar eller trappor
saknande, enkel, konstgjord uppgångsväg för lax
vid jämförelsevis låga fall eller dammar (jfr
Fiskväg, sp. 454). Då mycket vatten nedanför en
damm afledes från den egentliga strömfåran till en
kraftstation, inträffar det ofta, att denna fåra blir
så vattenfattig, att laxen ej kan gå upp till nedre
mynningen af en laxtrappa (se Fiskväg) från det
ställe, där vattnet från kraftstationen åter förenar
sig med själfva vattendraget. En med tillräckligt
vatten försedd ränna eller en liten fördjupad kanal
får då anläggas i strömmens botten å nämnda sträcka,
så att laxen kan taga sig fram upp till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
