Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Law, John - Law, William - Law. 1. Edward L., baron Ellenborough, f. 1750 - Law. 2. Edward L., earl af Ellenborough, f. 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1409
Law
1410
hetens tillit gjorde inom kort banken till
medelpunkten i den franska penningvärlden. Regeringen
bidrog kraftigt därtill. I april 1717 förordnades,
att bankens växlar skulle mottagas i statens kassor,
och 4 dec. 1718 upphöjdes den till kunglig bank. Utom
denna bank inrättade L. 1717 ett sttrt handelskompani,
Mississippikompaniet (Compagnie d’occident), i
hvilket nationens nästan hela handelsrörelse på
främmande världsdelar koncentrerades och hvilket
inköpte stora områden i Louisiana, som skulle
uppodlas. Utomordentliga fördelar utlofvades af
detta företag. Stora och små kapitalister skyndade
att insätta sina penningar i kompaniet. Aktierna
gällde 500 livrés, och man utsläppte för 25
mill. sådana. Kompaniet fick eller köpte sig snart
äfven uteslutande handelsrätt på Senegal, Ostindien’
och Kina, hvarefter det fick namnet Compagnie des
Indes. Detta stora handelskompanis affärer sattes
i förbindelse med bankens. Dennas hela grundfond
nedlades i kompaniets aktier. Eegeringen gaf
det kraftig hjälp icke blott genom de exklusiva
privilegierna, utan äfven genom att sända de personer
till Bastiljen, som vågade uttala tvifvel rörande
affärens fördelaktighet. Som L. i det längsta
sökte att noggrant fullgöra sina förbindelser,
uppstod snart en sådan rusning efter aktier,
att dessas värde t. o. m. 40-dubblades. L. hade
äfven lofvat att utplåna statsskulden. Detta löfte
sökte han infria genom att förordna, att 3/4 af
aktierna skulle betalas i sedlar och blott 1/4 i
silfver. Som nu alla ville bli aktieegare, måste
alla skaffa sig sedlar, hvilkas värde således växte
betydligt. Af banken fick staten låna 1,600 mill. i
sedlar på mycket billiga villkor och lyckades med dem
inlösa och omsätta en stor del af sina skulder. I
mars 1719 stod L:s system på sin höjd. Paris,
Frankrike, ja äfven utlandet skyndade att placera
sina kapital i detta storartade företag. Sedlar och
andra obligationer utsläpptes till ett belopp af 3
milliarder livrés, under det landets klingande mynt
beräknades till blott 700 millioner. Redan mot slutet
af 1719 började emellertid en mängd förståndigt
folk, förskräckt öfver denna disproportion, att
realisera sina aktier. L. sökte rädda sina företag
genom att i febr. 1720 alldeles sammanslå banken
och kompaniet. Men aktiernas värde sjönk för hvarje
dag, och 10 okt. förbjöds att mottaga banksedlarna i
statens kassor. Antalet af dem, som ruinerades genom
detta fallisse-mang, var oerhördt. L. hotades till
lifvet och måste fly ur Frankrike, i dec. 1720. Med
blott 800 livrés lämnade han detta land, dit han
medfört 1,600,000 livrés, hvilket bl. a. visar,
att han icke var en samvetslös bedragare, utan en
fantast. Efter L:s flykt uppgjordes affärerna af ett
handelshus i Paris. Staten fick visserligen betala
stora summor; men som den äfven haft stora fördelar
af inrättningen, blef dess finansiella ställning
icke sämre, än den varit förut. L. lefde under de
sista åren af sitt kringirrande lif på spel och dog
i fattigdom. J- F. N. Law [la’], William,
engelsk mystiker, f. 1686, d. ’1761, prästvigdes
1711, men vägrade 1714 som sträng jakobit att svärja
trohetsed åt Georg I och gick därigenom miste om all
personlig befordran. verkade sedan som privatlärare,
bl. a. för historie-skrifvaren Gibbons fader, och
var andlig rådgifvare bl. a. åt bröderna Wesley
i deras ungdom. 1740 drog sig L. tillbaka till sin
födelseort King’s Cliffe med två kvinnliga trossyskon,
mrs Huteheson och
Tryckt den 30/8 11
Hcster Gibbon, och där egnade de sig till
hans död helt åt studier, andaktsöfningar
och barmhärtighetsverk. L:s tidigare arbeten,
Practical treatise ön Christian perfeclion (1726)
och A serious call to a devout and holy lif e (1728),
gjorde starkt intryck på Whitefield, bröderna Wesley
och andra ledare af den evangeliska väckelsen
i England. 1734 blef L. bekant med Jakob Böhmes
skrifter, som gåfvo en starkt mystisk prägel åt hans
senare författarskap (The spirit of prayer, 1749; The
spirit of love, 1752, m. fl.). Hans Collected works
utgåfvos i 9 bd 1762. Jfr J. H. Överton, "Wrilliam
L., non-juror and mystic" (1881), och A. Whyte,
"Characters and characteristics of William L." (1893).
V. S-g.
Law [la’]. 1. Edward L., baron Ellen-borough,
engelsk domare, f. 16 nov. 1750, d. 13 dec. 1818,
var son till Lockes lärjunge, Edmund L., biskop af
Carlisle (f. 1703, d. 1787), författare till det
religionsfilosofiska arbetet Theory of religion
(1745). L. började sin bana som advokat 1780, fick
snart stor praktik och vann mycket anseende genom
sitt glänsande försvar för Warren Hastings under
rättegången mot denne inför öfverhuset (1788-95) och
sin verksamhet som kronans representant i de beryktade
processerna mot lord George Gordon (1787) och Horne
Tooke (1794). Han blef 1801 medlem af underhuset
och attorney general i Addingtons ministär samt
erhöll knightvärdighet. I april 1802 utsågs L. till
lordöfve-rdomare vid King’s bench och upphöjdes till
peer. Med bibehållande af sitt domarämbete innehade
han 1806- 07 säte i Grenvillcs kabinett och ådrog sig
därigenom skarpt klander. L. ansågs som en utmärkt
kännare af den engelska handelsrätten, men som domare
visade han sig ofta häftig och fördomsfull mot de
anklagade. Biogr, af lord Campbell i ("Lives oi the
chief justices of England", del III (1857).
2. Edward L0 earl af Ellenborough, den föregåendes
son, engelsk statsman, f. 8 sept. 1790, d. 22
dec. 1871, ’invaldes 1813 (som tory) i underhuset,
fick 1818 vid faderns död säte i öfverhuset,
där han ofta uppträdde skarpt kritiskt mot
Cannings utrikespolitik, och var 1828-30, först
som sigillbevarare, sedan som president i India
office (Boa.rd of control), medlem af Wellingtons
ministär. Han hade liflig känsla af faran för ett
ryskt anfall mot Indien och sökte därför stärka
de engelska förbindelserna med sikher, afganer och
centralasiatiska furstar, i hvilket syfte han tog
initiativ till sir A. Burnes’ (se d. o.) beskickning
till Lahore och Cent-ral-Asien. I Peels första
ministär (dec. 1834-apr. 1835) var L. åter president
i India office och erhöll ånyo samma post under Peel
i sept. 1841, men utsågs redan i okt. s. å. till
generalguvernör öfver Ostindien. Som sitt program
angaf han vid utresan att "återställa freden i Asien",
men hela hans äm-betstid kom i stället att upptagas
af krig, först en straffcxpedition till Afganistan
(1842-43), sedan annekteringen af Sindh genom
sir R. Napier. (1843) och väpnad intervention i
marattstaten Gwalior (1843 -44). L:s proklamationer
voro ofta skrytsamt och svulstigt affattade,
och särskildt led han smälek för en sådan om den
förmenta återeröfringen af portarna till hindutemplet
i Somnath, hvilka Mahmud af Ghasni bortfört till
Afganistan under sina plundringståg på 1000-talet
och L. med orätt ansåg där ha återfunnits. Uttröttade
genom L:s högdragna själfrådig-
15 b. 45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
