Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 1367-1368 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauban - Laubanit - Laube, Heinrich - Laucchhammer - Lauchstädt - Laud, William

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Schlesien), vid Bobers biflod Queis. 14,624 inv. (1905).
Gymnasium. Textil- och lervaruindustri,
järnvägsvagnsverkstad. L., som förekommer redan
i 10:e årh., har flera gånger intagits, bl. a. af
svenskarna 1640, hvilka slopade dess befästningar.

^{J. F. N.}

Laubanit, miner. Se Laumontit.

Laube,
Heinrich, tysk författare och teaterledare,
f. 18 sept. 1806 i Sprottau, Schlesien, d. 1 aug. 1884
i Wien, studerade teologi i Halle och Breslau,
ehuru utan allvarliga planer att bli präst,

lefde ett muntert studentlif och gjorde sig känd som
"burschenschaftler". 1829 redigerade han den litterära
tidningen "Aurora" i Breslau, öfvertog 1832 i Leipzig
redaktionen af "Zeitung für die elegante welt" och slöt
sig entusiastiskt till "unga Tyskland" genom de
historisk-politiska betraktelserna
Das neue jahrhundert (2 bd, 1832–33),
Polen (1833) och
Politische briefe (s. å.) samt
romanen Das junge Europa (4 bd, 1833–37),
som gaf ett typiskt uttryck åt tidens revolutionära oro
och tvifvelsjuka. Berömdare blefvo hans
Reisenovellen (6 bd, 1834–37; 2:a uppl. 1846–47),
lika friska som oförbehållsamma skildringar af tillståndet
i Tyskland, efter mönstret af Heines "Reisebilder". För
delaktighet i burschenschaft-rörelserna hölls L. 1834–35
i häkte i Berlin och satt 1838–39 åter i lindrigt fängelse
för sin litterära och politiska öfvertygelses skull, gjorde
sedan resor i Frankrike och Algeriet samt bosatte sig 1841
i Leipzig. Han var 1848 medlem af vorparlamentet i Frankfurt
och af tyska nationalförsamlingen. 1849–67 skötte han
direktörssysslan vid Burgteatern i Wien, hvilken scen han
lyfte till en hög ståndpunkt. I repertoaren tillgodosågs
såväl den klassiska som den moderna dramatiken; man ansåg
dock, att L. visade för mycken förkärlek för franska dramatiken.
Han ledde Leipzigs Stadttheater 1869–71 och en ny Stadttheater
i Wien 1872–74 samt (efter ett af börskrisen orsakadt
uppehåll) ånyo 1875–79. Ända till det sista kraftig och
lefnadsglad, verkade han som författare i Wien. – L. hade
en grundlig kännedom om skådespelets teknik. Också visste
han att skänka sina egna pjäser en fin motivering, en smakfull,
välberäknad byggnad. De utmärkas af en kärnfull realism,
men ega föga af poesi i högre mening. L:s första, hittills
otryckta skådespel hette
Gustav Adolph (1829);
en episod ur drottning Kristinas lif behandlas i sorgespelet
Monaldeschi (1839).
Till hans ungdomsarbeten höra vidare lustspelet
Rokoko (1842; "En familjehemlighet", 1847)
och skådespelet
Die bernsteinshexe (1843);
sin mognads teatersegrar vann han med den sceniskt briljanta
Struensee (1847),
litteraturkomedien
Gottsched und Gellert (s. å.) och
Die Karlsschüler (s. å.; "Kadettskolan i Stuttgart", 1875),
en eldigt skildrad episod ur Schillers ungdom, samt
Graf Essex (1856; "Grefve Essex", 1857).
Hans senare dramer, bl. a.
Der statthalter von Bengalen (1866; "Ståthållaren i Bengalen", 1877) och
Böse zungen (1868; "Onda tungor", s. å.),

äro mera torra och odramatiska. Bland
L:s romaner märkas vidare Der deutsche krieg (9 bd,
1863–66; 3:e uppl. 1866–67), det bäst utförda af
hans arbeten och behandlande trettioåriga kriget,
Die böhminger (3 bd, 1880; 2:a uppl. 1882),
där politiska och religiösa förhållanden i 1830-talets
Tyskland tecknas,
Louison (1881) och
Entweder – oder (1882).
Af hans öfriga skrifter må nämnas
Moderne charakteristiken (2 bd, 1835),
Französische lustschlösser (1840),
den satirisk-didaktiska dikten
Das jagdbrevier (1841),
Drei königsstädte im norden (1845),
Das erste deutsche parlament (1849)
samt de tre pendangerna
Das Burgtheater (1869; 2:a uppl. 1891),
Das norddeutsche theater (1872) och
Das Wiener stadttheater (1875). L:s
Dramatische werke utgåfvos i 13 bd 1845–74. Hans
Gesammelte schriften (16 bd, 1875–82)
innehålla äfven
Erinnerungen,
omfattande åren 1810–81. L. utgaf W. Heinses verk (1838) m. m.
Se J. Proelss, "Das junge Deutschland" (1892),
Geiger, "Das junge Deutschland und die preussische cenzur" (1900),
och biogr. öfver L. af H. H. Houben i den af honom 1906
utgifna uppl. af L:s
Ausgewählte werke (10 bd).

(^{R–n B.})

Lauchhammer, stort järnverk med gjuterier,
valsverk, maskinverkstäder m. m. i preussiska
reg.-omr. Merseburg (Sachsen), vid Schwarze
Elster. Det grundlades 1725 och tillhör sedan 1872
ett bolag samt sysselsätter omkr. 3,600 arbetare.

Lauchstädt, stad i preussiska reg.-omr. Merseburg
(Sachsen), vid Saales biflod Laucha, med slott,
kunglig teater, provinsens uppfostringsanstalt, Halles
universitets- och landtbruksförsöksstation, järnkällor
och två badanstalter. 2,034 inv. (1905).

^{J. F. N.}

Laud [lå’d], William, engelsk prelat, f. 7 okt. 1573
i Reading, studerade i Oxford, där han 1593–1610
var fellow vid S:t John’s college och 1611–17 dess
president, prästvigdes 1601, blef 1616 domprost

i Gloucester och 1621 biskop af S:t David’s. Då
hertigens af Buckingham moder visade benägenhet
att öfvergå till katolicismen, kallades L. att i
konung Jakobs närvaro disputera med jesuiten Fisher
om den katolska kyrkans ofelbarhetslära (1622). Han
förvärfvade från denna tid starkt inflytande öfver
Buckingham, hvars biktfader han blef, och genom
honom äfven öfver tronföljaren prins Karl. Vid
dennes tronbestigning (1625) blef L. den kungliga
kyrkopolitikens ledare och sökte sedan med stöd
af den kungliga maktfullkomligheten stadfästa den
yttre likformigheten inom den anglikanska kyrkan
med oberoende i lärofrågor såväl af Rom som af
Genève. Han tillstyrkte befordran af antipuritanska
präster till alla högre kyrkliga ämbeten och var en
ofta anlitad rådgifvare åt Buckingham och Karl I under
deras konflikter med parlamentet äfven i världsligt
politiska frågor. L. blef 1627 medlem af hemliga rådet
(privy council), 1628 biskop af London, 1629 därjämte
kansler för Oxfords universitet och till sist

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>