Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska språket - Latinska språkgruppen - Latinskola - Latinsk rätt - Latinsk stil - Latinus - Latisana - Latitud - Latitudinarianism - Latitudinarier - Latitudsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Meyer-Lübke, "Geschichte der latcinischen
volkssprache" (i "Grundriss der romanischen
philologie", utg. af Gröber, I, s. 455 ff.,
2:a uppl. 1904-06), och "Einführung in das
studium der romanischen sprachwissenschaft"
(2:a uppl. 1909), Grandgent, "An introduction
to vulgar Latin" (1907), flera afhandlingar och
uppsatser i "Archiv für lateinische lexikographie
und grammatik", utg. af Wölfflin, hvaribland Gröber,
"Vulgärlateinische substrate romanischer wörter";
se dessutom den rikhaltiga litteraturförteckningen
i nyssnämnda arbete af Grandgent. - För öfriga
afdelningar af föregående framställning hänvisas
till: Sittl, "Die lokalen verschiedenheiten der
lateinischen sprache" (1882), Mohl, "Introduction à
la chronologie du latin vulgaire" (1899), Budinszky,
"Die ausbreitung der lateinischen sprache über
Italien und die provinzen des römischen reiches"
(1881), Jung, "Die romanischen landschaften des
römischen reiches" (1881), Meyer-Lübke, "Die
lateinische sprache in den romanischen ländern"
(i "Grundriss der romanischen philologie", utg. af
Gröber, I, s. 451 ff., 2:a uppl. 1904-06), Ernout,
"Les elements dialectaux du vocabulaire latin" (1909),
Weise, "Die griechischen wörter im latein" (1882),
G. Meyer och Meyer-Lübke, "Die lateinischen elemente
im albanesischen" (i "Grundriss der romanischen
philologie", utg. af Gröber, I, s. 1038 ff., 2:a
uppl. 1904-06), Kluge, "Die lateinischen lehnworte
der altgermanischen sprachen" (i "Grundriss der
germanischen philologie", utg. af Paul, I, s. 333
ff., 2:a uppl. 1901), Loth, "Les mots latins
dans les langues brittoniques" (1892), Vendryes,
"De hibernicis vocabulis, quae a latina lingua
originem duxerunt" (1902), Pedersen, "Lautlehre
der lateinischen lehn wörter im keltischen" (i
"Vergleichende grammatik der keltischen sprachen",
I, s. 189 ff., 1908). - Seelmann, "Die aussprache des
latein nach physiologisch-historischen grundsätzen"
(1885). - Lexikografi: Hithörande antika arbeten
äro: Verrius Flaccus, "De verborum significatu",
som kommit till oss i utdrag af Pompejus Festus
och Paulus Diaconus, Nonius, "Compendiosa doctrina"
(från 300-talet e. Kr.). Härtill komma från senare
tid Isidorus, "Etymologiarum (Originum) libri
XX" och åtskilliga glossarier, sammanställda i
"Corpus glossariorum latinorum" (utg. af Goetz,
1888-1901). Af nyare ordböcker förtjäna företrädesvis
följande nämnas: Forcellini, "Totius latinitatis
lexicon" (senast utg. af De-Vit 1858 ff.), Georges,
"Ausführliches lateinisch-deutsches handwörterbuch"
(7:e uppl. 1879-80), Cavallin, "Latinskt lexicon"
(1873), Walde, "Lateinisches etymologisches
wörterbuch" (2:a uppl. 1910), för medeltidslatinet:
Du Cange, "Glossarium mediae et infimae latinitatis"
(de senaste uppl. utg. af Henschel 1840 ff. och Favre
1883 ff.), för det latinsk-romanska ordförrådet:
Körting, "Lateinisch-romanisches wörterbuch"
(3:e uppl. 1907), Meyer-Lübke, "Romanisches
etymologisches wörterbuch" (l:a h. utkommet
1911). Sedan 1900 utges genom fem tyska akademiers
försorg det storartade verket "Thesaurus linguae
latinae" (däraf hittills utkomna vol. I, II, IV,
III fasc. I-VII, V fasc. I, II jämte supplementa).
P. P.
Latinska språkgruppen (Latinsk-faliskiska
språkgruppen). Se Italiens fornspråk, sp. 1066.
Latinskola. Se Skolväsen.
Latinsk rätt. Se Latium.
Latinsk stil. Se Fraktur 3.
Latinus, sagokonung, heros eponymos för den latinska
stammen i Italien.
Latisana, kretsstad i italienska prov. Udine
(Venezia), vid Tagliamento, som är
segelbar dit. 3,038 inv. (1901; som kommun
5,437). Silkesodling. J. F. N.
Latitud (lat. latitudo, bredd). Se Astronomiska
koordinater och Bredd.
Latitudinarianism, de engelske latitudinariernas
(se d. o.) uppfattning af lära och kult.
Latitudinarier, i allmänhet personer med fria
åsikter, fria seder och rymligt samvete (med stor
"latitud"); i inskränkt mening personer, som till den
kyrkliga bekännelsen intaga en friare ställning och
önska, att skiljaktigheterna i lära mellan de olika
kyrkosamfunden bortfalla (motsatsen är rigorist).
– Namnet uppkom i England i midten af 1600-talet,
under de politiska och religiösa stridigheterna, som
beteckning för ett parti, som ville intaga en medlande
ställning mellan kyrkligheten och den då uppträdande
nya vetenskapen. De engelske latitudinarierna
(the latitudinarians) fasthöllo i allmänhet vid
den biskopliga kyrkans författning, kult och lära
samt hyllade sålunda i afseende på bekännelsen "de
39 artiklarnas" mildare calvinism. Mellan förnuft
och religion, vetenskap och kristlig lära måste,
enl. deras mening, en skön harmoni råda. Den sanna
religionens grundläror äro: viljans frihet samt Kristi
försonings och Guds nåds allmänt gällande kraft. Såväl
den gamla kyrkans som förnuftets bibeltolkning ger
stöd åt denna uppfattning. På lifvets och sedernas
renhet lade latitudinarierna stor vikt, men de voro
afgjorda motståndare till puritanernas rigorism. Från
såväl puritanernas som de strängt högkyrkliges sida
betraktades latitudinarierna naturligtvis med ovilja,
och namnet latitudinarie blef i dessa båda partiers
mun snart liktydigt med fritänkare, otrosmänniska,
ateist. Latitudinariernas parti gick småningom
under, ehuru det reproducerats i nya former.
J. P.
Latitudsystem, jur., kallas det system för straffens
utsättande i en strafflag, enligt hvilket ej för
hvarje särskild brottsart stadgas ett bestämdt, alltid
lika straff, utan domaren erhåller ett visst utrymme
(en viss latitud), inom hvilket han eger att efter
förekommande omständigheter (s. k. försvårande och
förmildrande omständigheter) utmäta straffet. Än
lämnas honom därvid frihet att välja mellan olika
straffarter, än inskränkes åter valet till olika
straffmått inom en och samma straffart. Under det
att i äldre tiders strafflagar till art och mått
noga bestämda straff utgjorde regel, har inom
den nyare lagstiftningen latitudsystemet så godt
som uteslutande vunnit tillämpning. Detta gäller
äfven med afseende å de nordiska strafflagarna. De
undantag från latitudsystemets användning, som
återfinnas i dessa lagar, äro ej många. I den svenska
strafflagen förekomma t. ex. sådana undantag blott
vid några ämbetsförbrytelser. Latitudsystemet ger
domaren möjlighet att bättre afpassa straffet efter
gärningens beskaffenhet, men leder å andra sidan lätt
till ojämnhet i rättstillämpningen. Af sistnämnda
anledning ha strafflagarna ofta vid de särskilda
brotten uppställt en mera begränsad normallatitud,
och endast för exceptionellt försvårande eller
förmildrande omständigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
