Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-ont till u (ännu på den ofvannämnda Scipionska
grafinskriften träffas former som filios, Luciom,
cosentiont). Slutljudande d bortföll efter
föregående lång vokal (t. ex. i ablativus sing. på
-ōd o. s. v. ) i början af 2:a årh. Dessa och andra
förändringar, som här måste förbigås, förde småningom
fram till den klassiska tidens språkform. Genom
litteraturens regelbindande inverkan fastslogs denna
för århundraden i litteratur- och skriftspråket, om
också i ortografiskt afseende länge en viss vacklan
rådde. På samma gång ledde emellertid litteraturens
utveckling till en splittring mellan litteratur-
eller skriftspråket å ena sidan och talspråket å den
andra. Litteraturspråket stelnade mer eller mindre
i vissa former; talspråket var stadt i en ständigt
fortgående utveckling. Då man framhäfver skillnaden
mellan skrift- och talspråket, är dock att fasthålla,
dels att båda väl alltid stodo i en viss växelverkan,
dels att talspråket ej inom sig var enhetligt, utan
företedde många skiftningar. Särskildt kan man skilja
mellan de bildades samtalsspråk (sermo cottidianus),
som säkert stod skriftspråket jämförelsevis nära,
och den stora mängdens talspråk (sermo plebeius,
proletarius, folkspråket, vulgärlatinet).
Litteraturspråkets historia, sammanfaller i väsentlig
mån med stilens och hör såtillvida närmast under
litteraturhistorien. Här blott några antydningar,
särskildt med afseende på litteraturspråkets
förhållande till folkspråket. Att litteraturspråket
och folkspråket i Rom tidigt gingo starkt isär,
sammanhänger därmed, att den romerska litteraturen
saknade nationellt och folkligt underlag. Den berodde
från början på efterbildning af den grekiska, och dess
fullkomning betingades af en allt närmare anslutning
till de grekiska mönstren. Hvad särskildt prosan
angår, så stod den under den grekiska retorikens
herravälde. Den romerska konstprosan, sådan den
i sin mest fulländade form möter oss hos Cicero,
kännetecknas af konstfullt byggda perioder, rytmiskt
gestaltade slutfall och stränghet i ordval. Härigenom
afvek den i väsentlig mån från det lefvande naturliga
talet. Under den efterklassiska tiden (silfveråldern)
förlorade litteraturen alltmer känningen med lifvet,
och retorikens inflytande steg. Nu utplånades också
gränserna mellan prosa och poesi: prosan blef poetisk
och poesien retorisk. De fleste till denna period
hörande författares stil är mer eller mindre sökt och
konstlad. Visserligen öfvergaf man periodbyggandet,
men i periodens ställe trädde korta, sönderhackade
satser, som formades med största möjliga retoriska
raffinemang. Ytterligare steg förkonstlingen under
dekadansperioden. Den framträder under Hadrianus’
och Antoninernas tid dels i ett måttlöst användande
af de vanliga retoriska effektmedlen, dels i ett
onaturligt arkaiserande: man sökte sina förebilder
i den förklassiska (arkaiska) tidens litteratur och
utpyntade sin stil med ord och vändningar hämtade
från Cato, Ennius och Plautus. Under förfallets
tid började också vulgärspråket starkt inkräkta
på litteraturspråkets område. Härvid spelade den
omständigheten en roll, att Rom nu förlorade sin
betydelse som litterärt centrum och att män från
provinsen, hvilkas språkkänsla ej kunde vara så
säker och lefvande, blefvo litteraturens främsta
bärare. Därtill kom, att de kristne författarna,
som i första rummet vände sig till de ringa och
"andligen fattiga", måste beflita sig
om ett för dessa begripligt uttryckssätt. Såsom
förkunnare af en ny världsåskådning, som i mycket var
den antika motsatt, funno de sig också ofta nödsakade
att bekämpa hela den gamla bildningen. Afslutningen
af den upplösningsprocess, hvari denna bildning och
därmed också dess organ, skriftspråket, länge varit
stadda, betecknas af barbarernas framträngande,
hvilket ledde till Västromerska rikets fall och
upprättande af germanska stater i olika delar af
imperium romanum. Sedan sålunda sambandet mellan
dessa sprängts, framväxte småningom ur det latinska
folkspråket, sådant det på olika håll gestaltat sig,
de romanska språken (i Afrika hindrade dock arabernas
invasion uppkomsten af ett särskildt romanskt språk).
Om det latinska folkspråkets historia under den
långa tidrymd, som ligger mellan litteraturens
början och de romanska språkens uppkomst, ega vi en
mycket ofullständig kännedom. Blott i spridda drag
kan dess utveckling rekonstrueras. De viktigaste
källorna för vår kunskap om folkspråket äro: 1. vissa
litteraturverk, som mer eller mindre troget återge
detsamma, dels på den grund, att framställningen rör
sig inom en lägre sfär (t. ex. Plautus’ komedier och
Pctronius’ roman), dels därför att de härröra från
litterärt obildade författare eller företrädesvis
vända sig till en obildad publik eller tillhöra
en så sen tid, att gränserna mellan litteratur- och
folkspråket börjat utplånas (t. ex. Bellum africanum,
Bellum hispaniense, Vitruvius’ De architectura och
andra arbeten af fackmässigt innehåll, skrifter
tillhörande den kristna litteraturen, o. s. v.);
2. plebejiska inskrifter, fel i handskrifter,
uppgifter hos grammatiker och glossografer, några
papyrer; 3. de romanska språken: liksom man genom en
jämförelse mellan de olika indoeuropeiska språken
kan i någon mån rekonstruera det indoeuropeiska
urspråket, så ock genom en jämförelse mellan
de romanska språken deras urspråk: det latinska
folkspråket. – I största allmänhet och utan allt
anspråk på fullständighet sammanställas här några för
det sistnämnda karakteristiska företeelser. Öfvergång
af ai, ae till ē (öppet) betygas redan af Lucilius
och Varro för det rustika språket (prētor af praetor
o. s. v.). I detta monoftongerades äfven au till ō
(ōrum af aurum
o. s. v.); ō-former inträngde också i stadsspråket
och i litteraturen. Att emellertid öfvergången af
au till ō icke var allmänt vulgärlatinsk, framgår
däraf, att diftongen au upptagits i de romanska
språken. I senare tid uppträder framför sc-, sp-,
st- ett protetiskt i eller e: istudium, estudium
(jfr fr. étude) o. s. v. (de tidigaste exemplen äro
från 2:a årh. e. Kr.). Utstötning af svagtoniga
vokaler (synkope) inträdde i folkspråket i stor
utsträckning (domnus af dominus, virdis af viridis,
caldus af calidus o. s. v.), regelmässigt i senare
tid i grupperna -bul-, -cul-, -tul- (stablum af
stabulum, oclus af oculus, veclus af
vetulus med åtföljande öfvergång af tl till cl,
o.s. v.). Stafvelseförlust inträdde äfven därigenom,
att i ställningen framför vokal svagtonigt i (hvarmed
e sammanflöt) och u allmänt uttalades konsonantiskt
(som i̯, u̯, t. ex. preti̯um, tenu̯is).
Af förändringar på konsonantismens område kunna
följande nämnas, samtliga tillhörande kejsartiden:
b sammanföll, genomgående i intervokalisk ställning,
med u̯, som blifvit spirantiskt (iuvente = iubente
o. s. v.), ti̯, uppkommet af ti framför vokal (se
ofvan), undergick en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
