Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. I. 2. Kejsartidens litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mæcenas’, Tibullus tillhörde Messallas -; den
sistnämnde anlade Roms första offentliga bibliotek
(med grekisk och latinsk litteratur), hvartill snart
kommo ytterligare två, grundlagda af Augustus. Inom
denna period af omkr. femtio år framträder emellertid
trots många gemensamma drag en tydlig skillnad mellan
den äldre generationen, som i sin ungdom upplefvat
revolutionstidens stormar, och den yngre, som vuxit
upp i augustusfredens skyddande hägn: personligheter
sådana som Vergilius och Horatius hade en rik
lifserfarenhet, som förlänar adel och gedigenhet åt
deras framställning, medan Ovidius o. a. sökte ersätta
denna brist med retoriska konstgrepp. Som ungefärlig
gräns mellan dessa perioder, af hvilka den förra
närmast utgör en omedelbar fortsättning af republikens
litteratur, den senare inleder kejsartiden, kan
man sätta år 19 f. Kr., Vergilius’ och Tibullus’
dödsår. - a. Poesi. Den romerska poesien uppnådde
sin höjdpunkt under Augustus; man plägar därför
sammanfatta de sista årtiondena af republiken, då
prosan nådde sin fulländning, och denna period under
den gemensamma benämningen den romerska litteraturens
guldålder. Från närmast föregående tid hade man
fått mottaga ett rikt arf: det latinska språkets
möjligheter hade utvecklats af Cicero, den ungromerska
skolan hade utbildat en fin teknik; härtill kom nu
större noggrannhet i kompositionen, hvarjämte man ej
längre nöjde sig med de hellenistiska förebilderna
inom den grekiska litteraturen, utan återgick
till de äldre, klassiska mönstren. Produktionen
var synnerligen omfattande; mycket har emellertid
gått förloradt. - Inom dramat hade denna period att
uppvisa två numera förlorade mästerverk, tragedierna
"Thyestes" af L. Varius och "Medea" af
Ovidius. I stort sedt fortgick emellertid det
förfall, som förut börjat; scenen behärskades mer
och mer af ej alltid sedliga pantomimer, hvarvid en
enda maskerad skådespelare under lifliga åtbörder
samt under dans framställde handlingens gång,
medan texten sjöngs af en kör. Så mycket kraftigare
blomstrade de öfriga diktarterna. P. Vergilius Maro
(70- 19 f. Kr.), från Andes vid Mantua, en fin,
tillbakadragen personlighet, vann vid omkr. 30 års
ålder ett berömdt namn genom en samling idyller,
"Bucolica", en diktart (efter Theokritos’ förebild),
som då för första gången uppträdde i den romerska
litteraturen. En hedersplats i litteraturens historia
intar hans af varm inspiration och nobel humanitet
burna lärodikt om landtbrukct, "Georgica". Sin
största berömmelse vann emellertid Vergilius genom
sitt nationalepos "Aeneis": berättelsen om Roms
och på samma gång den juliska ättens stamfader,
som liksom förenar Hellas och Rom, de egenskaper,
som förde honom till målet och genom hvilka också
Rom skulle pånyttfödas. Den nya tidens politiska,
etiska och religiösa idéer utgöra innehållet i detta
verk, som förenar episk storslagenhet med dramatisk
koncentrationskonst, versens välljud med språkets
stolta skönhet. Q. Horatius Flaccus (65-8 f. Kr.). från
Venusia, diktade under republikens sista orofyllda
decennium dels "iambi", numera benämnda "epoder"
efter mönster af Archilochos’ smädedikter, dels
satirer efter Lucilius’ förebild, de s. k. "sermones"
("kåserier"), i hvilka han med godmodig ironi
framlägger sina iakttagelser och tankar om
människolifvet eller tecknar kulturhistoriska bilder
af oskattbart
värde. Mot slutet af sitt lif behandlade Horatius
liknande ämnen i brefvets form; hans "epistulæ"
("bref") äro måhända de mognaste alster, som den
romerska litteraturens historia har att uppvisa. I
sina "carmina" ("oden") gick Horatius förbi den
förut efterbildade hellenistiska lyriken tillbaka
till Alkaios och Sapfo (äfven af Pindaros har han
påverkats) ; ofta röja emellertid dessa dikter också
ett äkta romerskt kynne och återspegla den nya tidens
tankar, öfver hufvud tages förståndet ej mindre än
känslan i anspråk vid läsningen af dessa dikter, som
för öfrigt röja en ovanlig formtalang och mästerskap i
språkets behandling. - Elegien representeras förutom
af Corn. Gallus (d. 27 f. Kr.), hvars dikter gått
förlorade, af Albius Tibullus (d. 19 f. Kr.) och
Sextus Propertius (d. omkr. 15 f. Kr.); den förre är
en blid konstnärsnatur, hvars idylliska dikter utmärka
sig för fulländad renhet och elegans, den senare har
större talang, kraft och originalitet, men tynges ofta
af dunkel hellenistisk lärdom. Med P. Ovidius Naso (43
f. Kr.-omkr. 18 e. Kr.) börjar den moderna retorikens
herravälde inom poesien; hans elegiska diktning
("Amores" m. fl.), en spegelbild af världsstaden
Rom, liksom hans "Metamorphoses" o. a. arbeten visar
utomordentlig smidighet och lättrörlighet i tanken
såväl som i fråga om versens byggnad och språkets
behandling. Så får allt under hans penna en ny prägel,
men genom att lösgöra sig från sambandet med de
grekiska förebilderna och genom sin virtuosmässiga
användning af retorikens alla konstgrepp bidrog han
till att leda utvecklingen in på ödesdigra afvägar. -
b. Prosa. Historieskrifningen representeras bl. a. af
Asinius Pollio, hvars "Historiæ", omfattande
tiden 60-42, gått förlorade , och Pompeius
Trogus (af gallisk härkomst); hans "Historiæ
Philippicæ", den första världshistoria på latin,
känna vi genom Iustinus’ utdrag (troligen 3:e
årh.). Titus Livius (59 f. Kr.-17 e. Kr.), från Padua,
skildrade med rik och angenäm berättarkonst Roms
historia från stadens grundläggning ("Ab urbe condita
libri") till sin egen tid och gaf därmed sitt folks
historiska litteratur ett motstycke till Vergilius’
nationalepos. I detta sammanhang må omnämnas äfven
den berömda inskrift, kallad Monumentum Ancyranum
(se Angora), i hvilken Augustus framlägger en
öfversiktlig redogörelse för sin regering.
- Hos Livius framträder inflytandet af den moderna,
från Mindre Asien härstammande retoriken ännu
obetydligt. Vi lära känna denna strömning genom de
prof från Augustus’ och Tiberius’ tid, som Seneca d. ä.
meddelat. Den offentliga vältaligheten öfvergick
under de nya politiska förhållandena efter hand till
öfningar öfver fingerade ämnen, d. v. s. eloquenlia
blef declamatio (skolvältalighet). hvarvid ej
innehållet var hufvudsaken, utan formen, bländande
sentenser, öfverraskande poänger, djärfva poetiska
uttryck. Småningom utplånades gränsen mellan den
prosaiska och poetiska stilen; samtidigt stegrades
ytterligare klyftan mellan talspråket och det
konstlade litteraturspråket. - Inom filologien märkes
Verrius Flaccus’ lexikaliska verk "De significatu
verborum", tyvärr bevaradt blott i utdrag af Festus
(2:a årh.) och Paulus Diaconus (8:e årh.). Af
Vitruvius har ett viktigt arbete, "De architectura",
kommit till vår tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
