Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latent värme - Lateral - Lateral anisofylli - Lateraler - Lateralgeotropism - Lateral refraktion - Lateral sekretion - Lateralskleros - Lateranen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1305
Lateral-Lateranen
1306
densamma, utan att dess temperatur därigenom undergår
någon förändring. Då en kropp öfvergår från fast
till flytande tillstånd (smältning), bindes en
bestämd värmemängd, beroende af kroppens massa eller
vikt samt af dess kemiska beskaffenhet. Detsamma är
förhållandet med ett flytande ämne, då det öfvergår
i gasform (afdunstning, kokning, ång-bildning). Vid
förändringen i motsatt led, från flytande till fast
aggregationstillstånd (stclning, frys-niug) och från
gasformigt till flytande (kondensa-tion), frigöras
åter samma värmemängder, som i de förra fallen
bundos. Man skiljer därför mellan två slag af latent
värme, smältningsvärme och a f-dunstningsvärme. -
Värmets bindning och frigöring äro orsakerna till
att öfvergången från ett aggregationstillstånd
till ett annat, under i öfrigt lika förhållanden,
alltid sker för hvarje särskild kropp vid en
och samma temperatur. Sålunda smälter is vid 0°,
och vatten kokar, när lufttrycket är 760 mm., vid
100° C. Likaså ha alla andra kroppar konstanta
smältnings- och kokningstemperaturer. Utsattes
t. ex. en intim blandning af vatten och is för
stark värme, håller sig blandningen vid 0°, så länge
någon is finnes kvar, hvilket kan ådagaläggas af en
i blandningen nedsatt termometer. Allt det under
smältningen tillförda värmet förbrukas nämligen
för åvägabringande af aggregationstill-ståndets
förändring; det existerar eg. icke mer som värme,
cch därför är det s. k. bundna värmet icke märkbart
för känseln, ej heller kan det ge sig till känna på
termometern. Sammalunda, om isbland-ningen utsattes
för stark köld, fryser hela massan till is; men
en termometer, som insattes däri, sänker sig icke
under 0°, så länge ännu något ofruset vatten finnes
kvar. Temperaturen i blandningen höjes nämligen jämnt
så mycket af det vid frysningcn frigjorda värmet,
att afkylningen utifrån motväges. ökas denna, så
har detta endast till följd, att frys-ningen går
hastigare för sig, men mängden af det på en gifven
tid frigjorda värmet ökas i samma förhållande,
till följd hvaraf temperaturen förblir konstant.
R, R,.*
Lateräl (lat. lat er alls, af la’tus, sida), hörande
till ena sidan, sidoliggande, sido-.
Lateräl anisofylli, löt. Se Anisofylli.
Lateraler 1. Sidoljud, fonet., äro sådana språkljud,
vid hvilkas frambringande talströmmen genom
något i dess väg ställdt hinder tvingas att på
sidorna (bilaterala språkljud) eller på ena sidan
(uni-laterala språkljud) kringgå hindret för att
komma fram. Hit höra samtliga /-ljud, vid hvilkas
uttalande tungan ställer sig i vägen. Såvidt de
till sin bildning äro verkliga konsonanter, äro
Mjuden "laterala .frikativor". Om rysk-polskt l se
L, sp. 712. Laterala explosivor äro de ljud, som
tecknas med t, d i orden kittla, lian åla och bildas
annorlunda än vanligt t, d: tungspetsen släpper
icke tänderna förrän efter l, och explosionen
sker vid tungans sidor. Som lateral labial
frikativa har af en och annan sp. 1> uppfattats.
Lll.
Lateralgeotropi’sm? löt. Se Geotropism.
Lateral refraktion. Se Ref raktio n.
Lateral sekretion, geol., enligt
den s. k. lateralsekrelionsteorien en
malmbildningsprocess, genom hvilken i jordskorpan
cirkulerande lösningar först utlakat metallhalten ur
de bredvid sångarna
liggande bergarterna, hvarefter samma metallhalt i
koncentrerad form afsatts i gåugsprickorna. A. G-n.
Lateralsklerös (af lat. laterälis, sido-,
och grek. sklefrosis, af sklero’s, hård), med.,
sjukdom i ryggmärgens sidosträngar, speciellt i de
s. k. pyramid-banorna, hvilkas väfnad skleroscras,
d. v. s. blir hård och fast. Sjukdomen börjar
småningom därmed, att benen lätt tröttna vid
ansträngningar, i synnerhet efter starkare dylika,
såsom dans, skid-och skridskoåkning o. d. .En viss
spänning och styf-het ("’rigiditet") inträder i dem,
och då man genom att slå på vissa senor framkallar
de s. k. scn-reflexcrna i benen, befinnas dessa
ökadt lifliga. Småningom öfvergår denna rigiditet
till en relativ, ej fullständig förlamning (pares)
af benen, hvarjämte samtidigt uppträda starka
ofrivilliga muskelspänningar, hufvudsakligen i
benens sträckmuskler. Detta utgör hvad som kallas
spastisk parcs, och symtomkomplexen har fått
namnet spastisk spinalparalys. Ibland kan denna
spastiska förlamning äfven gripa öfver på tal-
och svalgmuskulaturen, hvaraf följa rubbningar
i språkartikulation och sväljning. Känseln samt
blåsans och tarmens funktion angripas ej af denna
sjukdom. Sjukdomen är ytterst kronisk och kan bestå
i årtionden, utan att lifvet hotas. Förmågan att gå,
om ock endast steg för steg, är vanligen bibehållen
in i det sista. Ecna fall af sjukdomen äro en mycket
sällsynt företeelse. Många andra ryggmärgssjukdomar,
bl. a. multipel skleros, myelit m. fi., kunna till
en början förete dessa symtom och utveckla sitt
typiska förlopp först sedermera. En särskild, af
Charcot under namn af amyo-trofisk, lateralskleros
beskrifven form förenar med ofvannämnda symtom äfven
dem af den kroniska poliomyeliten (se d. o.) och
bulbärparalysen. Utom den spastiska paresen framträda
sålunda vid denna sjukdom en fullständig atrofi af
vissa muskelgrupper och småningom äfven höggradiga
rubbningar i talet och sväljningen. Dessa sistnämnda
kunna bli lifs-farliga, t. ex. därigenom att efter
födans nedsväljande i luftvägarna en dödande
lunginflammation framkallas. Den amyotrofiska
lateralsklerosens anatomiska förklaring är en
degeneration af hela den kortiko-muskulära
ledningsbanan inom nervsystemet. Hvad som
framkallar dessa lateralskleroser, är ännu
okändt, och terapien vid dessa sjukdomar är blott
symtomatisk och utan inverkan på sjukdomsförloppet,
I. H.
Lateränen, plats, kyrka (med baptisterium och kloster)
och palats med museer i Rom. I sydöstra delen af
Rom, alldeles innanför den forna, nu igenmurade
Porta Asinaria, i hvars omedelbara närhet nuv. Porta
S. Giovanni är belägen, ligger en stor öppen plats,
Piazza S. Giovanni in Laterano. Sista delen af
namnet härleder sig från Lateranernas förnäma
familj af Plautiernas ätt, hvars palats (lat. Domus
Laterano-rum) Konstantin den store, som fått det i
sin ego, skänkte åt romerske biskopen Sylvester I. På
piazzan reser sig Roms högsta obelisk (se fig. 3)
med fotställning 47 m., som Thutimes (Thotmes,
Thutmosis) III
omkr. 1500 f. Kr. lät resa framför soltemplet i Ön
(Heliopolis). Konstantin den store uppställde den på
Circus maximus (se Cirkus), där den återfanns 1587,
sönderbruten i tre delar, och Sixtus V lät 1588 flytta
den till den plats, där den nu står. I sydvästra
hörnet af platsen ligger Roms äldsta dopkapell,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
