Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lasur - Lasurblått - Lasursten - Las Vegas - Las virgenes. 1. Ögrupp - Las virgenes. 2. Vulkangrupp - Laszló, Fülöp - Lat. - Latacunga - La Tailhède, Raymond Pierre Joseph Gagnabé de - Latainos - Latakia - Latanla borbonica - Lateau, Louise - Latemar - Latènetiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1299
Lasur-Laténetiden
1300
Lasur, målning med lasurfärger; ställe å en tafla,
där lasurfärg blifvit använd. - L a s u r f ä r g,
genomskimrande färg, anbragt öfver en annan. Jfr L
a s e r a.
Lasurblått. Se Ultramarin.
Lasursten. Se L a p i s.
Las Vegas [lās veigās], ort i nordamerikanska staten
New Mexico, vid östra foten af Rocky mountains och
vid Santa Fé-banan. 3,552 inv. (1900). Betydande
ullmarknad. I närheten badorten Las Vegas
hot springs med 40 källor om 25–60°.
J. F. N.
Las virgenes [vi’rchenes], mindre riktig
Virgines, sp. 1. Ögrupp. Se Jungfruöarna. –
2. Vulkangrupp. Se Kalifornien, sp. 621.
Låszlö [lä’slå], Ful ö p, ungersk målare, f. 1S69
i Budapest, studerade där, i Miinchcn och Paris, är
mest känd genom sitt uttrycksfulla porträtt af påfven
Leo XIII (hållet hvitt i hvitt, 1903), har målat en
rad fint kända och distingerade porträtt, hvaribland
bilder af kardinal Rampolla, furst Ho-.henlohe,
violinisten Joachim m. fl. G~£ N-
Lat., förkortning för latin(skt) och för latitud.
Latacunga [-ko’ŋga], hufvudstad i prov. Leon
i Ecuador, 69 km. s. om Quito, vid den 1908
fullbordade järnvägen från Quito till Guayaquil,
2,860 m. ö. h. Omkr. 12,000 inv. Salpeterbrytning,
kruttillverkning. L. har flera gånger förstörts genom
jordbäfningar (senast 1797).
J. F. N.
La Tailhéde [tajärd], Raymond Pierre Joseph Gagnabé
de, fransk skald, f. 1867, utgaf 1890 sin vän Jules
Pelliers "Rcliques" och publicerade själf dikter
(Odes, Sonncts, Hymnes, La métamorphose des fontaines,
1895) af suggestiv lyrisk stämning. L. tillhör den
s. k. "romanska" skolan af skalder, som särskildt
framhållit återgången till renässansens mästare som
en hufvud-uppgift
Latairnos. Se Antikrist.
Latakia. Se L ad i k i j e.
Latänla borbo’nica, bot. Se L i viston a.
Lateau [-tå], Louise. Se Stigmatise-r i n g.
Latemar, berggrupp i de sydtyrolska Dolomit-alperna,
når sin högsta höjd i Latemartoppen, 2,846 m.
J- tf. N-
Laténetiden [låtan-], arkeol., den förromerska
järnålderns yngre del, har fått sitt namn efter
boplatsen La T en e vid Marin intill Neuchåtelsjön
i Schweiz. Vid La Téne funnos hyddor, uppförda
på pålar, och platsen har troligen :(rån
3:e årh. i. Kr. tjänstgjort som en militärisk
gränsstation för en keltisk folkstam och legat på
en ö. Utgräfningar af Desor, Vonga m. fl. ha bragt
i dagen en mängd fynd af tveeggade järnsvärd, med
eller utan slidor, .massor af lans- och spjutspetsar,
sköldbucklor och yxor, vidare hästmundering, skaror,
knifvar, saxar, rakknifvar och pincetter, prylar,
fibulor, armringar .m. m., allt af järn, slutligen
bronskittlar och en stor mängd guld-, silfver- och
s. k. potinmynt (ett slags ’bronsmynt).
Laténekulturen har först afsöndrats af
H. Hilde-brand, som emellertid satte den i lokal i
st. f. kronologisk motsats till hallstattkulturen (se
Hal 1-.statt-tiden). Den tyske forskaren 0. Tischler
bragte först reda i laténetidens kronologi. Han
införde en tredelning af densamma, baserande sig på
svärdens och fibulornas olika utvecklingsformer. Andra
forskare ha vidare utbyggt detta system. Liksom
hallstattkulturen var laténekulturen väsentligen
mellaneuropeisk, men förgrenade sig både åt n. och
s. Dess egentlige bärare voro Mellan-Europas kelter
(se d. o.); på germanskt område antog laténekulturen
en särskild karaktär och inträngde där först omkr. 300
f. Kr., under det att dess början i Mellan-Europa går
tillbaka till omkr. 500 f. Kr. Laténekulturen fanns
utbredd öfver Brittiska öarna, Frankrike, Belgien,
södra och mellersta Tyskland, stora delar af Österrike
och Ungern, norra delen af Balkanhalfön, Nord-Italien,
sträckte sig under sina senare delar fram öfver Polen
inemot Kiev i Ryssland och utbredde sig samtidigt
på germanskt område i Holland, Nord-Tyskland,
Danmark, södra och mellersta Sverige och södra
Norge. Äfven i norra Spanien finnas utlöpare af
denna kultur, t. o. m. i Mindre Asien. Omkr. Kristi
födelse viker laténekulturen på alla punkter för den
framträngande romerska civilisationen i dess olika
skiftningar. Längst håller den sig på Brittiska öarna.
Laténekulturen var en högt utvecklad
järnålderskultur, som dels vidare utvecklade arfvet
från hall-statt-tiden, dels rönte starka inflytanden
från grekisk o>ch i viss mån äfven italisk kultur. Det
grekiska inflytandet förmedlades dels direkt öfver
Balkanhalfön eller Adriatiska hafvet, dels öfver
de grekiska kolonierna i Medelhafvets västra del,
särskildt Massilia (Marseille). Kelterna äro de första
barbarfolk, som lärt sig myntprägling, och deras mynt
(fig. l o. 2) äro till stor del efterbildningar,
dels efter Mas-siliamynt, dels efter Alexander den
stores och hans fader Filips mynt. Järnet användes
inom laténekulturen ej blott till vapen och redskap,
utan äfven till föremål med half smyckekaraktär,
såsom fibulor och beslag. Bronsen användes eljest
fortfarande i stor utsträckning, men under det att
hallstatt-tidens bronsarbeten oftast äro hamrade
tunna och bräckliga, utmärkas laténetidens gjutna
bronsföremål för en viss massivitet, fasthet, för
att ej säga klumpighet. Inom den mellaneuropeiska
laténekulturen är guldet ingalunda så sällsynt, ej
heller silfret. Det grekiska inflytandet visar sig
förutom i importen och mynt-cfterbildningen äfven i
den äldre laténetidens orna-mentik, hvars invecklade
"fiskbiås-" (fig. 3) och rankmönster (fig. 13) gå
tillbaka på grekiska växtmotiv.
I Nord-Europa antager den keltiska laténekulturen
olika karaktär på östgermanskt område ö. om
Öder och på västgermanskt v. om denna flod i
Schleswig-Holstein, Hannover och Mecklenburg samt
angränsande trakter. Graf skicket på hela det
germanska området består i likbränning, under det
att på keltiskt område jordande under flat mark
är det vanliga, ofta i kistor af stenhällar. På
västgermanskt område utgöres grafinventariet under
laténetiden af keramik, importerade bronskärl (tuligen
från Italien; fig. 5) och bronskittlar med öfverdel af
järn (se Järnåldern, pl. I, fig. 5), fibulor och nålar
(särskildt böra märkas fibulor med emaljinläggning),
halsringar, bältekedjor (fig. 7), knifvar, bältehakar
m. m.; på östgermanskt område förekomma utom liknande
föremål af särskild prägel äfven vapen, såsom svärd
och sköldbucklor (jfr fig. 6),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
