Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
renegaren. – Under senare tider hade ett allt större
antal renar öfvergått i bofastas ego, hvilka genom
sina lapska renskötare drogo nytta af lapparnas gamla
rättigheter. Genom 1898 års lag har denna art af
renskötsel inskränkts till att i hufvudsak tillkomma
endast inom Norrbottens lappmarker bosatta personer,
som där ega eller bruka jordbruksfastighet. Där
underhåll af renar å något visst område pröfvas
vara for den jordbrukande befolkningen synnerligen
betungande, kan konungen afstänga detta område för
renskötsel mot det att erforderlig betesmark anvisas
lapparna å annat håll. – Genom lagarna om renmärken
har bestämts, att hvarje ren skall vara försedd
med egarens af häradsrätten fastställda märke,
anbragt i renens öron; bedräglig märkning af ren,
innehafvande af oarbetad renhud med förstördt märke
o. s. v. straffas.
Trots all använd lagstiftningsmöda har renskötseln,
som under goda år är en synnerligen vinstgifvande
näringskälla, men under dåliga betesförhållanden och
sjukdomsår mycket förlustbringande, under senare
tider icke gått i kvalitativt afseende framåt i
vårt land. På alltför många håll råda liknöjdhet
och slapphet i renarnas vård, och särskildt är
detta fallet med skogsrenarna, som på åtskilliga
håll icke skötas alls. Det blir allt svårare att
erhålla nödigt antal tjänare till hjälp vid renarnas
bevakande, och allt flera lappar öfverge definitivt
nomadlifvet. Fattigdomen tilltar på många håll,
och staten får med allt större belopp bidraga till
lapparnas fattigvård (jfr sp. 1203). Den rörelse för
förbättrande af lapparnas ställning, som under de
första åren af 1900-talet utgick från Västerbottens
lappmarker cch särskildt karakteriserades
af lappkvinnan Elsa Laulas agitationsresor,
tycktes mer eller mindre klart och medvetet afse
lapparnar öfvergång till jordbrukare, eventuellt med
bortdrifvande af de nuv. svenske nybyggarna ofvan
odlingsgränsen, och afstannade snart. Förhållandet
mellan lapparna och de bofaste synes emellertid numera
i de flesta lapptrakter vara godt. En lyckligtvis
blott tillfällig episod var det s. k. lappkriget
i Härjedalen i början af 1890-talet, då lapparnas
skadegörelser på de bofastes slåttermarker möttes,
när intet annat syntes hjälpa, med massnedskjutning af
renar och all ordnad renskötsel i trakten för lång tid
omöjliggjordes. Dessa tilldragelser bidrogo kraftigt
till utvidgandet af lapparnas land i länet genom
stora markinköp, genom hvilka staten blef egare af en
mängd fjällskogar och således också bättre än förr
kan hindra trädgränsens nedryckande (se Jämtländska
lappväsendets fond och Jämtländska renbetesfjällens
skogsfond). De mer och mer framträdande farhågorna för
den nomadiserande lappbefolkningens bestånd föranledde
1908 års riksdag att hos K. M:t begära utredning
om de åtgärder, som böra vidtagas för att trygga
dess existens och främja renskötselns utveckling
samt förhjälpa den öfriga lappbefolkningen ur dess
betryckta ställning. Utredningen af dessa frågor
uppdrogs af K. M:t åt landshöfdingarna K. Bergström,
H. Biörklund och J. Widén, biskop O. Bergqvist och
disponenten Hj. Lundbohm och har sedan dess fortgått.
Utom denna inre lappfråga har under senare tider
uppstått en internationell, svensk-norsk renbetesfråga
af både ekonomisk och politisk betydelse. Sedan äldsta
tider hade i vissa trakter lapparnas renhjordar,
tvingade af betesförhållandena, för en längre eller
kortare tid af sommaren begifvit sig öfver fjällryggen
in på norskt område. Då den nuv. gränsen mellan de
båda rikena 1751 bestämdes, bibehöllos lapparna genom
gränstraktaten och dess första kodicill uttryckligen
vid den häfdvunna rätten till öfverflyttning. I
samband med den stigande uppodlingen af Tromsö amt,
hvilken bl. a. tog i anspråk trakter, som sedan
urminnes tider varit i lapparnas okvalda besittning
och hvilka de svårligen eller alldeles icke kunde
undvara, uppstodo ständiga konflikter mellan de
bofaste och nomaderna, hvilket 1843 nödvändiggjorde
tillsättandet af en svensk-norsk kommission för
frågans behandling. Allehanda restriktiva åtgärder
diskuterades och föreslogos, men de framlagda
lagförslagen ledde icke till något definitivt
resultat, enär det från norsk sida fordrades, att
de svenske lapparna icke skulle i Norge få beta
sina renar å privat mark af något som helst slag;
som de svenske kommissarierna till slut erforo,
skulle nästan all öfverflyttning till Norge blifvit
omöjliggjord genom ett dylikt stadgande, enär äfven
största delen af ifrågavarande fjällsträckningar
1666 afhändts kronan. De förhandlingar, som efter
delningen af "Fællesdistriktet" vid Varangerfjorden
fördes mellan Ryssland och Norge rörande finska
undersåtars fiske i Varangerfjorden och norska lappars
betesrätt å finskt område, ledde slutligen därhän,
att Ryssland 1852 stängde sina gränser för de norske
lapparna med deras renhjordar, hvarpå Norge svarade
med att å sin sida förbjuda finska undersåtar beta
sina renar eller drifva jakt och fiske inom Norge. En
följd af denna gränsspärrning blef, att en hop norska
lappar, 1853–71 inalles 274 personer med ett (som
vanligt för lågt) uppgifvet antal af 20,530 renar
utflyttade från Koutokeino till Sverige, hvarifrån
de allt fortfarande kunde tillgodogöra sig renbetet
i den finska kilen mellan Koutokeino och svenska
Enontekis (Karesuando). Till stor del genom denna
inflyttning blef utrymmet inom Torne lappmark för
litet. Betesmarkerna utsögos af de stora renmängderna,
och renskötseln kom i oordning genom den vårdslöshet
och tjufaktighet, som utmärkte många af de nykomne
lapparna. En stor del af dem följde sina nya svenska
grannar till dessas gamla sommarbetesmarker i
Tromsö amt, där då likaledes oreda uppstod. Äfven
den alltmer framryckande och ibland t. o. m. utanför
sina naturliga gränser gående odlingen på norska
sidan bidrog till försämring af förhållandena och
tillspetsning af lappfrågan. En andra svensk-norsk
kommission tillsattes nu 1866 för dess behandling,
men det lagförslag, som på grundval af dess arbete
framlades för 1871 års riksdag och storting, vann ej
riksdagens godkännande. 1879 upptogos förhandlingarna
åter och ledde till en för 15 år antagen förordning af
6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar flytta
mellan Sverige och Norge. Lapparnas traktatsenliga
rättigheter inskränktes därvid så till vida, att
svenska lappar ej utan vederbörande jordegares eller
brukares samtycke fingo uppehålla sig i Norge med
sina renar under annan tid af året en maj–sept.; i
de trakter, där de efter gammal sedvana plägat under
hvilken årstid som helst beta sina renar å fjällen
på ömse sidor om gränsen (d. v. s. hufvudsakligen i
Jämtland), fingo de behålla denna rättighet. Inom
Tromsö amt, den egentliga tvistetrakten, behöfde
skada å annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
