Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lanfranc - Lanfranco, Giovanni - Lanfrey, Pierre - Lang, Josephine. Se Köstlin, Chr. R. - Lang, Josef - Lang, Heinrich, tysk arkitekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1123
Lanfranco-Lang
1124
förflyttades 1066 till Caen som abbot i det nya
S:t Stephanusklostret därstädes. Efter eröfringen
af England utnämndes han, 1070, till ärkebiskop
af Canterbury. I denna ställning blef L. Vilhelm
Eröfrarcns främste kyrkopolitiske rådgifvare, biträdde
denne vid aflägsnandet af infödda engelska prelater
och abboter, men visade i öfrigt vid den stora
kyrkliga omorganisationen stor måttfullhet. Han
gjorde slut på Englands kyrkliga isolering och
lade grunden till den engelska kyrkans oberoende af
staten i fråga om lagstiftning och rättskipning. I
den under Gregorius VII:s pontifikat uppflammande
invcstiturstriden iakttog L. i samförstånd med konung
Vilhelm neutralitet. Canterburykatedralen nybyggdes af
L. i normandisk stil efter branden 1067. Efter Vilhelm
Eröfrarens död (1087) bidrog L. att åt Vilhelm Rufus
förvärfva skyndsamt erkännande som engelsk konung,
men lyckades ej hos denne bevara den inflytelserika
ställning han intagit hos hans fader. L:s skrifter
utgåfvos 1648 al D’Achéry (ny uppl. af Gilcs i serien
"Patres eccle-siae anglicanae", 2 bd, 1844). Jfr
Frecman, "The norman conquest", d. 3 o. 4, J. de
Crozals, "L., sa vie, son enseignemcnt, sa politique"
(1877) och P. Moiraghi, "Lanfranco di Pavia"
(1889). V. S-g. Lanfranco [-fra’nkå], Giovanni,
italiensk målare af den senare Bologna-skolan,
kallad i l C a-valiere di Giovanni Stefan o, sedan
han af påfven blifvit nämnd till riddare, f. 1581
(enligt andra uppgifter 1580 eller 1582) i Parma,
d. 29 nov. 1647 i Rom, blef page hos en grefve Scotti
i Piacenza, som upptäckte hans anlag för teckning
och skickade honom i lära hos Agostino Caracci, då i
tjänst hos hertigen af Fcrrara. Därjämte studerade han
Correggio och lärde sig af honom förkortningens konst,
i hvilken han sedan sökte sin utmärkelse. Vid 20 års
ålder kom han till Rom och arbetade under ledning af
Annibale Caracci, som använde honom vid sina arbeten
i Pa-lazzo Farncse. Efter mästarens död drog L. sig
tillbaka till sin hemort och arbetade i Parma och
Piacenza, men återkom till Rom, där han vann påfven
Paul V:s beskydd och förvärfvade stort anseende
genom arbeten i kyrkor, förnämligast i kupolen till
S. Andrea dolla Valle i Rom, där han i lidelsefull
rivalitet med Domenichinos berömda evangelister
i kupol-svicklarna målade himmelens gloria, och i
Neapel, där han med Ribera och dennes själsfränder
deltog i förföljelserna mot Domenichino. Bäst
rörde L. sig med kolossala former och stora
dimensioner, under det hans mindre oljetaflor
äro underlägsna. Under sin första verksamhetstid
utvecklade han skarp blick för naturalistiska drag,
som han ofta förmådde lyckligt sammansmälta med den
akademiska formen. Han egde i det hela mycken teknisk
skicklighet, och ingen af Caracciernas lärjungar hade
en sådan djärf-het i teckningen som han. Men det var
honom egent-
GK Lanfranco. Efter ett själf-porträtt.
ligen enahanda, hurudant resultatet blef, och därför
finnas många misslyckade, maniererade bilder af
honom. Vid slutet af hans bana gick t. o. m. hans
formtalang förlorad, och han förföll till ytligt
effckt-sökeri. Till hans bästa bilder höra Petrus’
befrielse (i Colonnagalleriet i Rom) och Ludvig
den helige, som bespisar de fattige (i akademien
i Venezia). Bland sina samtida gällde L. som den
bäste målaren, t. o. m. framför Domenichino och
Guido Rcni, och bland Caracciernas lärjungar var
han den, som hade mesta framgången. I Sveriges
Nationalmuseum finnes af honom ett par arbeten.
C. R. N.*
Lanfrey [läfrel, Pierre, fransk publicist och
historiker, f. 1828 i Chambéry, d. 1877 i Pau,
egnade sig åt historiska och filosofiska studier
samt gaf prof på sin kritiska begåfning i L’église
et les philosophes du XVIlI:e siécle (1855; 3:e
uppl. 1879) och Essai sur la revolution francaise
(1858). Förutom tidnings- och tidskriftsartiklar
skref han under de följande åren bl. a. en social
roman i brcf- | form, Les leltres d’Éve-ranl (1860),
och essaysamlingen Études et por-traits poliliqites
(1863; 3:e uppl. 1874). L:s förnämsta arbete är
den stort anlagda Histoire de Napoleon I (5 bd,
1867-75; ofullb., går till 1811). Detta verk utgör
från början till slut ett kritiskt korrektiv af
Thiers’ bekanta panegyriska arbete "Konsulatets och
kejsardömets historia". Det är på samma gång genom
sin häftiga kritik af den gängse "Napoleonslegenden"
en stridsskrift mot en af grundvalarna för Napoleon
III:s kejsardöme. "Kritiken af Napoleon och
polemiken mot hans ensidiga beundrare ha i L:s verk
tagit så stora dimensioner, att där alltför litet
rum finnes kvar för den sida af Napoleons väsen,
hvilken obestridligen eger en storartad karaktär"
(Forssell). Sålunda ifrågasatte L. t. o. m. Napoleons
fältherregeni och obestridliga administrativa
skicklighet. L. invaldes 1871 i nationalförsamlingen,
där han tillhörde de moderate republikanerna. Han var
okt. 1871-nov. 1873 franskt sändebud i Bern och valdes
1875 till senator pä lifstid. L:s Oeuvres complétes
utgåfvos i 12 bd (1879 ff.) och hans Correspondance
i 2 bd (1885). Om L:s uppfattning af Napoleon I:s
historia jfr H. Forssell, "Napoleon den l:ste och
franska revolutionen" (i "Svensk tidskr." 1871).
’ (V. S-g.)
Lang, Josephine. Se K ö st l i n, Chr. R.
Lang, Josef, harpvirtuos, f. 1865 i Böhmen, fick
efter anställningar i Prag, Brunn och Dresden
plats vid k. operan i Stockholm som harpist 1886
och repetitör 1894, hvarjämte han 1895-98 ’var
lärare i harpa vid konservatoriet. Han tjänstgjorde
en kort tid som kapellmästare vid operan. L. blef
1910 led. af Mus. akad. - 1895 jrifte han sig med
sin elev AnnaNordqvist, f. 1874 i Stockholm (dotter
till hofkapellmästaron N.) och likaledes anställd
som harpist i hofkapellet (sedan 1890). A. L.»
Lang, Heinrich, tysk arkitekt, f. 1824, d. 1893,
studerade i Karlsruhe, där han sedan blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
