Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtbruksinstitut. 2. Det internationella landtbruksinstitutet i Rom - Landtbrukskemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1083
Landtbrukskemi
1084
utses af vederbörande regeringar. Institutet
arbetar på fyra af delningar: 1. sekretariatet
för dess förvaltning och ekonomi, 2. byrån för
allmän jordbruksstatistik, 3. byrån för meddelanden
rörande landt-bruksförhållanden i allmänhet samt
växtsjukdomar, och 4. byrån för ekonomiska och
sociala frågor. Tjänstemannakåren skall vara
internationell. Institutet utger tillsvidare
"Bulletin de statistique agri-cole", månatlig
statistik öfver skördarnas utveckling och storlek;
"Bulletin bibliographique", veckorapport öfver
bibliotekets accessioner; "Bulletin du bureau
des renseignements agricolcs et des maladies des
plantes", månadsskrift, innehållande monografier
och notiser rörande landtbrukets organisation
och teknik samt växtsjukdomar, och "Bulletin du
bureau des institutions économiques et socialcs",
månadsskrift, behandlande -ekonomiska ämnen.
H. J. Dft. Landtbrukskemi, Agrikulturkemi,
Åkerbrukskemi, kemiens tillämpning på landtbruket och
dess binäringar. Ofta användes ordet i vidsträcktare
bemärkelse, omfattande äfven geologiska, fysiska och
fysiologiska förhållanden vid a) jordens bildning
och på dess fruktbarhet inverkande omständigheter,
b) gödselmedlens sammansättning och förhållande till
jord och växter, c) växternas näringsupptagande
och d) fodermedlens sammansättning samt stundom
äfven djurens närings-upptagande. Landtbrukskemiens
kärnpunkt är läran om växternas näringsupptagande,
och dess utveckling sammanfaller därför till
stor del med den fortskridande insikten om härmed
sammanhängande förhållanden. Eedan 1560 framställde
visserligen Bernard Palissy en antydan om en riktig
uppfattning af växternas näringsupptagande, då han
uttalade, att gödslingen förbättrar jorden blott
ge-.om sitt innehåll af lösliga salter och att jorden
blir ofruktbar vid fortsatt odling därigenom, att de
lösliga salterna borttagas. Men ännu under mer än två
hundra år dröjde det, innan denna sanning blef ånyo
upptäckt och erkänd. Än antog man, såsom den för sina
stora förtjänster om jordbruket, berömde engelsmannen
Jethro Tull, att växterna upp-togo fint fördelade
jordpartiklar, hvarför jordens fruktbarhet ökades
genom fin luckring, än att växt-massan och äfven
dess askbeståndsdelar bildas af vatten. Sistnämnda
åsikt omfattades ännu af svensken T. G. \V a 11 e
r i u s, hvars 1761 utgifna "Åkerbrukets chemiska
grunder" allmänt räknas som den äldsta läroboken i
landtbrukskemi. Först med den vetenskapliga kemiens
nydaning vid öfvergången från 1700- till 1800-talet
kan den moderna landt-brukskemien sägas ha grundlagts:
S e n e b i e r och de Saussure, båda från Geneve,
klargjorde växternas assimilation af kolsyra och den
senare salter-n-as betydelse för växtnäringen, hvilken
därefter ytterligare bevisades genom undersökningar
af W i e g-mann, Polstorff, Sp rensel m. fl. De
Saussure ansåg emellertid äfven, att mull, humus,
var ett växtnäringsämne, en uppfattning, som A. T
h a e r upptog och utvecklade. Åkerjordens "kraft"
ligger enligt Thaer i dess halt af humus, som är
växternas viktigaste näringsämne, under det att
askbeståndsdelarna ej äro egentlig växtnäring. Denna
humusteori blef förhärskande en längre tid framåt,
trots det att allt flera undersökningar visade
askbeståndsdelarnas stora betydelse. Först J. von
Liebig formulerade (i sitt 1840 utgifna arbete
"Die chemie in ihrer anwendung auf agrikultur und
physiologie") detta klart i motsats mot den rådande
humusteorien; växternas näringsämnen äro enligt
Liebig dels atmosfäriska, kolsyra och ammoniak,
dels mineraliska, såsom kali, kalk, magnesia, järn,
fosforsyra m. fl., båda slagen äro lika viktiga för
växterna, men då de atmosfäriska finnas i luften i
obegränsad mängd, ligger hufvudvikten vid tillförsel
till jorden af sådana mineralämnen, som där finnas
i otillräcklig mängd, ty "tillgången af det ämne,
som finns i minsta mängd i förhållande till växternas
behof, bestämmer skördens storlek ("minsta mängdens
lag"). Denna mineralteori framkallade en långvarig
och bitter fejd med humusteoriens anhängare och,
sedan den uppfattningen efterträdt humusteorien, att
humus ej verkade som sådan, utan genom sin halt af
kväfve, med kväfveteoriens för-fäktare (Boussingault,
Stöckhardt,. Wolff, Mulder, Lawes och G i l b e r
t m. fl.). Under denna strid, som fortgick ända in
på 1860-talet, framgick som sanning ur hvartdera
partiets öfverdrifter, att lika väl mineralämnena
som kväfve, och detta hufvudsakligen härrörande ur
till jorden förda organiska ämnen, äro nödvändiga
för växternas näring. Under tiden för denna strid
hade emellertid växternas näringsupptagande och
därpå inverkande omständigheter blifvit i sina
hufvuddrag utredda af Liebig, Lawes och Gilbert,
Stöckhardt, Henneberg och S t o h m a n n, detta i
synnerhet tack vare de därunder utbildade sand- och
vät-tenkulturmetoderna, d. v. s. växternas odling
i steril sand eller vatten, försatta med afvägda
mängder af bestämda näringsämnen. Jordens absorption
(se d. o. 4) hade upptäckts af W a y (1858-60). Från
midten af 1860-talet ha antalet och användningen
af konstgödselmedel varit i ständig ökning, och den
landtbrukskemiska forskningen har till stor del varit
egnad åt framställning och kontrollundersökning af
dylika ämnen samt åt utredande af deras gödslingsvärde
under’olika omständigheter och de faktorer, som
därvid inverka, detta senare i synnerhet under
användning af gödslingsförsök i kulturkärl och å
öppna fältet, kärl- och gödslingsförsök, hvilkas
teknik mycket fullkomnats af P. W a g n e r, M. M
ser eker m. fl. Då tidigare forskningar synts visa,
att växterna icke kunna upptaga luftens fria kväfve,
utan för att tillfredsställa sitt behof af detta
ämne äro hänvisade till ammoniak och salpetersyra,
men tillgången på dessa ämnen i luft och jord visats
vara alltför liten i förhållande till i skördarna
förefintliga kväfvemängder, förefanns uppenbarligen en
lucka i kännedomen om växternas förseende med detta
ämne. Denna fylldes i hufvudsak genom Hellriegels
och Wilfarths 1887 meddelade upptäckt, att baljväxter
med tillhjälp af i deras rötter symbiotiskt lefvande
bakterier, som binda luftens fria kväfve, kunna
tillgodogöra sig detta för sitt näringsbehof. Härmed
förklarades det redan af de gamle romarna kända
förhållandet, att baljväxter öka jordens fruktbarhet,
hvartill fransmannen G. de Ville 10 år tidigare sökt
förklaringen genom att tillskrifva dessa växter
förmågan att upptaga fritt kväfve. Praktiskt hade
baljväxternas förmåga att upptaga och genom sina
rötter öka förrådet af kväfveföreningar i jorden af
S c h u l z-L u p i t z från början af 1880-talet
bevisats genom användande af gröngödsling (se
d. o.) af jorden med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
