Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Motte, Antoine Houdarde - La Motte, Jeanne de Saint-Rémy de Valois et de Luz - La Motte-Fouqué - Lamotterouge, Joseph Édouard de - Lamoureux, Abraham Cæsar - Lamoureux, Charles - Lamouroux. Se Lamx. - Lampa 1. Tekn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
967
La Mötte-Lampa
968
Som skald saknade han sinnets höga lyftning och
välde öfver formen, men han egde däremot sund smak
och skarpt omdöme samt var den förste i Frankrike,
som vågade protestera mot den klassiska smakens
ovillkorliga fordran på rummets och tidens enhet i ett
drama. Därjämte drog han i tvifvelsmål nödvändigheten
af bunden stil för denna diktart. Han blef tidigt
blind, hvilket dock ej hindrade honom i hans
skriftställarverksamhet. 1710 invaldes han i Franska
akad. Af hans prosaskrifter läsas ännu Reflexions
sur la critique, som framkallats af ett anfall från
m: me Dacier med anledning af den då ännu brinnande
frågan om de antikt klassiske författarnas värde och
betydelse. - Litt.: P. Dupont, "Houdar de La Mötte"
(1898). P. A. G.
La Mötte [må;tt], Jeanne deSaint-Eémy de Yalois et
de L u z, "grefvinna" de L., fransk bedragerska,
f. 22 april 1756 i Fontette, Languedoc, var dotter
till en afsigkommen landt-adelsman, som härstammade
från konung Henrik II :s naturlige son, Henri de
Saint-Rémy, upptogs som åttaårig tiggarflicka i
markisinnans de Boulainvilliers beskydd och erhöll,
sedan hennes förnäma härkomst styrkts, 1776 en liten
pension af Ludvig XVI. Hon rymde ett par år senare
från klostret Longchamps, där hon uppfostrats,
och gifte sig 1780 med M a r c-A n t o i n e N
i c o l a s d e L., f. 1754, en gendarmofficer i
Lunéville, som, ehuru tillhörande lågadeln, antagit
grefvetitel. Genom sin första bcskyddarinna blef
L. i Strassburg bekant med kardinal de Rohan, som
skaffade hennes man fullmakt som kapten ä la suite
vid ett dragonregemente. S. å. slog sig det äkta
paret ned i Paris, där "grefvinnan" genom diverse
konstgrepp sökte tränga sig in vid hofvet för
att, med stöd af sin härkomst från huset Valois,
söka erhålla några af släktens jordegendomar,
som kommit i kronans ego. Hon lyckades emellertid
blott förskaffa sig ett tillfälligt understöd af
madame Elisabet, konungens syster, samt fick genom
dennas bemedling sin pension ökad. Dock förstod hon
att inge sin delvis mycket äfventyrliga omgifning
den föreställningen, att hon emottogs och stod i
gunst vid hofvet, samt af narrade genom löften om
"protektion" flera personer större eller mindre
penningsummor. Dessa bedrägerier kulminerade i det
beryktade "hals-bandsäfventyret", hvars offer blefvo
kardinal de Rohan och än mer - indirekt - drottning
Marie Antoinette; se därom Halsbandsprocessen. Dömd
som bedragerska (31 maj 1786) och offentligen piskad
och brännmärkt (21 juni s. å.), lyckades L. 5 juni
1787 fly från fängelset la Salpétriére och begaf
sig till England, dit hennes mako och med-brottsling
genast vid bedrägeriets upptäckt satt sig i säkerhet,
Förföljda af franska polisagenter, ned-sjönko de där
i elände. L. afled 23 aug. 1791 af följderna af ett
fall från tredje våningen ned på gatan; hennes man
återvände till Frankrike och dog på en asyl i Paris
i nov, 1831, Såväl hennes Mé-Wiolres justificatifs
(1788-89) och själfbiograft, Vie de Jeanne de
Saint-R(’my de Valois etc, (1791), som makens
Mrmotres (utg, af Lacour 1858) äro som hi-ptoriska
källor ytterst otillförlitliga, Jfr Funck-Brentano,
"L?affaire du collier’’ (1901; 7;e uppl, 1910),
V,S-g,
La Motte-Fouqué [mått-foke], en tysk general pch en
tysk skald, Se Fouqué,
Lamotterouge [-måttroj], Joseph Édou-
ard de, fransk general, f. 1804, d. 1883, ^ började
sin krigiska verksamhet i Spanien. Krimkriget
gaf L. tillfälle att utmärka sig. Vid Inkerman
(5 nov. 1854), vid intagandet af centralbastionen
framför Sevastopol (2 maj 1855) och vid stormningen af
Mala-kov (8 sept. s. å.) var han bland de främste. 22
juni 1855 blef L. divisionsgeneral. I slagen vid
Turbigo, Magenta och Solferino 1859 stred han med
utmärkelse, i synnerhet i det sist nämnda, där han
ledde anfallet mot österrikarnas sista ställning
vid Fontana. På grund af sina antibonapartistiska
tänkesätt fick L. vid krigsutbrottet 1870 intet
befäl, men ställdes efter de kejserliga arméernas
tillfångatagande eller instängande i spetsen för
den nybildade 15:e armékåren. Denna skickades
att möta de mot Orleans framryckande tyskarna,
men kunde icke hålla stånd. Sedan general
v. d. Tanns detachement 11 okt. besatt Orleans,
blef L. af krigsministern Gam-betta afsatt från
befälet och lefde sedermera i tillbakadragenhet.
C. O. N.
Lamoureux [-morö], Abraham Caesar, bildhuggare från
Tyskland, af fransk släkt, inkallades till Sverige
förmodligen af M. G. De la Gardie, i hvilkcns tjänst
han namnes som anställd från 1675. Han utförde dels
statyer till prydande af Jakobsdals "pomeranshus",
dels ändringar och komplettering af den Neptunusbild,
som var uppställd i Karlbergs trädgård. Omkr. 1681
lämnade han Sverige och kom till Köpenhamn, där
han, med biträde af sin broder Claude, utförde den
ryttarstod af Krislian V (jämte fyra allegoriska
figurer), ett ej särdeles framstående konstverk, som
ännu finnes på Kongens nytorv. Enligt uppgift å en
öfver denna stod slagen medalj fullbordades arbetet,
som är gjutet i bly, 1688; men antagligen gallor detta
årtal blott hufvudstoden. L. afled under fortgången
af verket i början af 1692, sannolikt i Köpenhamn.
-rn.*
Lamoureux [-morö], Charles, fransk dirigent, f. 1834 i
Bordeaux, d. 1899 i Paris, spelade violin i åtskilliga
orkestrar i Paris, bildade 1864 en stråkkvartett, var
1872-78 meddirigent för konservatoriekon-serterna och
1878-81 dirigent för Stora operan. Han stiftade 1873
"Société de l’harmonic sacrée" (för oratoriekonserter)
samt 1881 de berömda "Concerts Lamoureux",
som spelat en betydande roll i det parisiska
konsertlifvet och hvilkas ledning han 1897 öfverlät
åt sin måg C. Chevillard (se denne). På Edentea-tcrn
introducerade han 1887 för första gången "Lohengrin"
och beredde därmed väg för Wag-ner i Paris, ehuru
till en början under häftiga möt-demonstrationer
från dennes vedersakare. Slutligen lyckades han
äfven bringa till uppförande Wagners "Tristan
och Isoide". L. var en synnerligen framstående
dirigcntförmåga. A. L. (E. F-t.)
Lamouroux [-morö]. Se L a m x.
Lampa (af grek. lampafs, bloss; fr. och ty. lampe). l,
Tekn., en hufvudsakligen för belysning använd apparat,
där en låga i de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
