Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lag. 2. Jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kortare afbrott, alltsedan början af 1800-talet
funnits en s. k. lagberedning (se d. o.) med uppgift
att utarbeta förslag till revision af allmänna
lagen i dess helhet eller i vissa delar. Förarbetet
omfattar i regel dels en historik af lagfrågans
utveckling, framför allt inom representationen, dels
en redogörelse för utländsk rätt, dels slutligen
statistik, där sådan kan åstadkommas. Förslaget
framgår ur dessa förarbeten genom formulering i
lagtext af de normer, som anses lämpliga, och dessa
normers motivering, hvarvid plägar skiljas mellan
förslagets allmänna och detaljmotivering; den förra
afser principerna, den senare själfva affattningen af
paragraferna. Efter förslagets vederbörliga granskning
afgör regeringsmyndigheten, om och i hvilken
form förslaget skall föreläggas riksdagen. Enligt
svensk rätt har härigenom K. M:t tillika för sin del
godkänt det förslag, som sålunda framlägges, och om
detta oförändradt antages, blir detsamma i och med
riksdagens beslut lag, utan att konungen därefter kan
hindra lagens ikraftträdande. Beror lagstiftningen af
konungen ensam, har lagbeslutet kommit till stånd,
så snart förslaget af K. M:t godkänts. Sanktionen
är därför enligt svensk rätt ingenting annat än
den formella akt, hvarigenom K. M:t officiellt
konstaterar, att ett lagbeslut behörigen kommit till
stånd, och förklarar detsamma förty gällande. Beslutet
måste emellertid äfven utfärdas eller promulgeras,
och detta sker därigenom, att den beslutade lagtexten
införes i en skriftlig urkund, som underskrifves af
den promulgerande myndigheten och i följd häraf får
karaktären af officiell originaltext. Skall beslutet
tillika kungöras, publiceras, hvilket ej alltid är
nödvändigt, t. ex. ej i fråga om svensk grundlag,
ehuru äfven här publikation faktiskt eger rum,
förses texten med en särskild inledande ingress
eller intimation och en afslutande verkställighets-
och lydnadsbefallning, hvarefter kungörandet sker
genom tidningarna eller medelst intagande i den
officiella af trycket utgifna författningssamlingen,
och därjämte i viktigare fall, hvad Sverige angår,
genom uppläsning i kyrkorna. Kungörandet har den
principiella betydelse, att därigenom skapas en
prcsumtion för, att enhvar verkligen erhållit
kunskap om lagen, en presumtion, som oftast ej ens
får motsatsbevisas. Lagen träder i kraft antingen
omedelbart i och med utfärdandet eller vid annan
tidpunkt, som lagen själf eller särskild lag i
allmänhet bestämt; enligt svensk rätt gäller att,
där ej annat föreskrifves, en publicerad lag blir
tillämplig 4 veckor efter den dag, då densamma, enligt
uppgift å det nummer af "Svensk författningssamling",
hvari densamma finnes införd, af trycket utkom
(lag 1 juni 1894). En lag upphör åter att gälla,
så snart den kommer i strid med en senare lag
rörande samma ämne eller den uttryckligen förklaras
upphäfd fr. o. m. viss tidpunkt, äfvensom därest
den faktiskt upphör att tillämpas och detta får
opåtaldt ske (desuetudo). Ny lag har emellertid
i regel icke tillbakaverkande (retroaktiv) kraft,
d. v. s. de förhållanden, som uppstått under den
äldre lagens giltighetstid, förbli reglerade i
enlighet med denna, därest de en gång erhållit full
konkret rättsbestämdhet genom den äldre lagen. Under
öfvergångstiden mellan ny och gammal lag måste ofta
tillämpas särskilda normer för de förhållanden, som
börjat erhålla rättsbestämdhet under den äldre lagen,
men icke blifvit af denna
fullständigt bestämda. Sammanfattningen af de regler,
som afgöra, huruvida den yngre eller den äldre lagen
eller särskilda övergångsbestämmelser skola gälla
i visst fall, kallas intertemporal rätt och dess
särskilda normer temporala kollisionsnormer.
Alla de särskilda lagarna kunna äfven sammanfattas
till ett helt såsom lagen. Vanligen afses dock
härmed endast vissa samhöriga lagar, såsom då
privaträttens regler sammanfattas i uttrycket den
borgerliga lagen, Sveriges rikes lag, de sjörättsliga
reglerna i sjölagen o. s. v. Lagen betecknar då
en kodifikation af dessa regler och afser, såvidt
kodifikationen skett genom statens egna myndigheter,
tillika att vara systematisk och så långt möjligt
uttömmande. Den systematiska lagkodifikationens
fördelar äro uppenbara, men dess nackdelar falla ej
lika skarpt i ögonen; hit bör framför allt räknas,
att rätten genom en kondifikation lätt stelnar och
blir mindre utvecklingskraftig än förr, i det att nya
förhållanden få svårt att inpassas i systemet, som å
andra sidan ej gärna brytes genom ny lagstiftning vid
sidan af kodifikationen. Därför är ock kodifikationen
oftast intet annat än en sammanfattning af de
utvecklingsresultat, som redan vunnits, utan att den
systematiska synpunkten alltför strängt fasthålles,
hvilket i synnerhet bör beaktas i fråga om den
s. k. allmänna delen af en lag, hvarmed förstås den
del, som sammanför de olika rättsinstituten under
vissa gemensamma, men därför ock abstrakta begrepp
och synpunkter, hvilka skola gälla i allmänhet.
Lagrätten delas i offentlig rätt och privat rätt
eller riktigare politisk och borgerlig lag; politisk
lag reglerar statsorganens förhållanden inbördes,
till andra staters organ och till statens medborgare
äfvensom de sistnämndes förhållanden som statsborgare,
hvaremot den borgerliga lagen reglerar de enskildes
förhållanden som medlemmar af det borgerliga samhället
äfvensom statsorganens verksamhet med afseende
på dessa förhållandens möjliga rättsbestämning
efter officiell pröfning vid inträffad tvist eller
ovisshet. Lagrättens innehåll utgöres af allmänna
normer, specialnormer eller undantagsnormer. Den
allmänna normen (jus generale) gäller för alla
förhållanden af viss art i allmänhet, där ej
annorlunda är stadgadt, hvaremot den speciella normen
(jus speciale) reglerar vissa af dessa förhållanden,
hvilka i följd af särskilda omständigheter icke äro
genom den allmänna normen fullständigt bestämda;
i och för sig behöfver alltså speciallagen icke stå
i strid med eller afvika från den allmänna, utan kan
komplettera denna. Däremot innebär undantagsnormen
(jus singulare), att ett visst förhållande reglerats
på ett sätt, som afviker från det normala, sådant
detta vare sig genom en allmän eller en speciell
norm ordnats. Undantagslagen kallas anormal, då den
blott fastslår en annan princip än den normala, men
anomal, om tillika denna princip står i strid med den
härskande allmänna rättsuppfattningen. Synnerligen
vanligt är, att rättsutvecklingen förmedlas genom
anormal rätt på det sätt, att en ny princip först
införes som undantagsnorm för att efter hand
undantränga den äldre och öfvergå till allmän; så
har t. ex. skett i fråga om ansvarighet för skada
oberoende af brottslig gärning, liksom ock i fråga
om viss handelsfrihet, som från början var ett adligt
privilegium (se d. o.), men med tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
