Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
L är den tolfte bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. I sin äldsta
(moabitiska) skepnad liknar bokstafven närmast 6; på
Eschmunezars sarkofag (Sidon) har den formen #, och
till denna sluter sig hebr. ”lamed”, ל. Grekerna
lånade med namnet (”lambda”) äfven tecknet, det
senare i olika former. De joniska inskrifterna i
Mindre Asien och på öarna i Egeiska hafvet, liksom
Korint, Korkyra och Syrakusa, ha #, #, #. Sedan
det Joniska alfabetet i 94:e olympiadens 2:a år (403
f. Kr.) genom ett folkbeslut införts i Aten i st. f.
det äldre attiska, blef Λ den grekiska normalformen
och enrådande i grekisk kapitalskrift. Ur denna typ
utvecklade sig småningom λ. Redan i inskrifter med
uncialer från 4:e årh. e. Kr. reser sig nämligen det
högra strecket ofta öfver det vänstra, och i grekisk
majuskel- och minuskelskrift från medeltiden växlar
λ med skrifformer, som komma vårt vanliga latinska
l ytterst nära eller sammanfalla därmed. Ur grekiska
alfabetet upptogs Λ i den slaviska (glagolitiska och
kyrilliska) skriften, λ i vulfilansk gotiska och i
koptiska. I det äldre attiska alfabetet har l-tecknet
formen #, eller # (medan # och # där betydde g), likaså
i äldre beotiska inskrifter och i de chalkidiska
kolonierna uti Italien. De italiska alfabeten, samtliga
ledande sitt ursprung från nyssnämnda kolonier, visa
samma grundformer # och # (undantagsvis #).
Sidostrecket uppträder f. ö. i latinsk såväl som i grekisk
skrift än på vänstra, än på högra sidan af
hufvudstafven, allteftersom skriften i det hela går från
höger åt vänster eller tvärtom. Ur # utvecklade sig
under medeltiden ”lilla” alfabetets l, på det sätt att
(redan i kapitalskriften, som annars står inskrifterna
tämligen nära) sidostrecket förkortas och det lodräta
strecket går högre än öfriga bokstäfver. Ur det
grekiska alfabetets # fick man runtecknet ᛚ, lika i
äldre och yngre runraden, genom att resa tecknet
rätt upp. I den äldre järnålderns runrad kommer ᛚ
efter tecknet för m, men i yngre runor (kanske genom
inflytande från latinska alfabetet) före m och intager
där 3:e rummet i 3:e ätten (Tys ätt). Runans
isländska namn är ”lǫgr”, som öfverensstämmer med
fornengelska laʒu, namnet på samma tecken i den äldre
runraden.
Det för samtliga olika l-jud i deras bildning
gemensamma och för dem till skillnad från de flesta
andra språkljud utmärkande är, att
exspirations-strömmen i munkanalen i följd af tungans för
tillfället uppåtböjda ställning passerar helt eller delvis på
sidan af densamma (”marginala” eller ”laterala”
språkljud). Skillnaden mellan olika l-ljud beror
företrädesvis på de olika ”artikulationsställen”, där
tungan verkar aktivt mot gommen, mera sällan
genom tungans egen form. Vid hvarje artikulations-ställe
kan man få ett pertoneradt och ett perspireradt
l-ljud, allteftersom röstbanden i struphufvudet sluta
sig och den långsamt passerande luftströmmen sätter
dem i regelbunden dallring eller röstbanden ställa sig
#-formigt och lämna fri genomgång. — De allmännast
kända l-ljuden äro följande: 1) Vanligt,
apiko-gingivalt eller dorso-gingivalt utan nämnvärd skillnad
för örat, svenskt-franskt-spanskt o. s. v. l uttalas
med tungspetsen stödd mot öfre framtändernas
baksida och tungryggen platt utbredd, så att blott en
smal genomgång lämnas på hvarje sida, samt med
röstton. 2) L-ljud med tungställning som vid vanligt
l, men utan ton, förefaller som ett mellanting mellan
h och l samt förekommer i våra norrländska och
finländska folkmål i st. f. vanligt l före p, t, k,
t. ex. jälpa, svälta, silke, för öfrigt i isl. hlaða,
lasta o. d., fr. souffle, siècle (som enstafviga) o. d.
3) Slaviskt l uttalas med tungspetsen stödd mot öfre
framtändernas baksida (eller mot tandvallen) samt
tungan hoptryckt från sidorna och utefter hela sin
längd starkt lyft uppåt, så att på ömse sidor ett stort
resonansrum uppkommer. Det gör på örat intryck af
vokal. Detta l-jud finnes i ryskan under tecknet л,
i polskan och litauiskan tecknadt med snedstreck
öfver vanligt l (ł), jämväl i katalonskan och
portugisiskan, samt i jakutiskan. I serbiskan har detta l
öfvergått till o och torde i franskan ha förmedlat
öfvergången af ljudförbindelsen al till au (t. ex.
faux, af lat. falsus) och i nederländskan af ol till ou
(t. ex. oud af old, gammal). Som mellanformer
mellan vanligt l och slaviskt kunna anses hårdt
lettiskt l och engelskt l. Ett perspireradt slaviskt l
förekommer undantagsvis i ryskan och polskan. 4)
Apiko-alvcolart l uttalas med tungspetsen stödd mot
tandvallen och tungryggen utbredd som vid vanligt l. Det
förekommer i svenskan förnämligast som ersättning
för tungspets-r + l, t. ex. i pärla, sorl, samt är
i vissa andra språk det normala l-ljudet. Sanskrits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
