Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kör - Körare - Körbana - Körber, Ernst von - Körfvel - Körfvelkäx - Körfvelrofva - Körfågel - Körkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
miga manskörsången utöfvat stor inverkan på den
populära musikodlingen och därjämte som socialt
klassutjämningsmedel, icke minst i Sverige,
där Uppsala studentsång gått i spetsen och fått
många värdiga efterföljare. Den första allmänna
svenska sångarfesten (1897 i Stockholm) föranledde
bildandet af länssångarförbund landet rundt,
och vid "sångarmötet" 1909 erhöllo dessa ett
föreningsband i "Svenska sångarförbundet". Jfr
Dubbelkör, Kvartett, Musikfester,
Musiksällskap, Sångarförbund och Sångförening.
1. (E. F-t.) 2. A. L. (E. F-t.)
Körare, sjöv., en hård, men gynnsam vind,
hvars riktning i afseende på fartyget,
då detta styr kurs, är akter om tvärs.
L. H.*
Körbana. Se Gatläggning, sp. 802.
Körber [kö’-], Ernst von, österrikisk ämbetsman,
politiker, f. 6 nov. 1850 i Trient, anställdes 1874 i
handelsministeriet, där han småningom avancerade till
afdelningschef (1893). K., som redan tidigare inlagt
stora förtjänster vid de österrikiska järnvägarnas
öfvertagande af staten, blef 1895 generaldirektör för
de österrikiska statsjärnvägarna och organiserade
1896 deras förvaltning genom ett nyupprättadt
järnvägsministerium. Han var nov. 1897-mars 1898
handelsminister i Gautschs ministär och okt.-dec. 1899
inrikesminister i ministären Clary samt blef 18
jan. 1900 ministerpresident (med bibehållande af
inrikesministerportföljen). K. satte som sin uppgift
att förmå riksrådets deputeradekammare att öfvergifva
den ofruktbara obstruktionstaktiken och egna sig åt
positivt arbete till fromma för rikets ekonomiska
utveckling. Till en början lyckades han någorlunda;
anslag beviljades 1901 till stora järnvägs- och
kanalanläggningar, och 1902 lyckades K. få till stånd
en i normala parlamentariska former beslutad budget –
den första på fyra år – samt (31 dec.) en ekonomisk
uppgörelse (ausgleich) med Ungern. Redan följande
år måste emellertid K. för budgetens åvägabringande
anlita kejsarens provisoriska lagstiftningsmakt,
och hans försök att åvägabringa en försoning mellan
tyskar och tjecher i Böhmen misslyckades fullständigt
till följd af de senares långt gående fordringar,
och de eftergifter till förmån för tjechernas och
italienarnas nationella kraf, som K. gjorde, endast
ådrogo honom äfven de tyska elementens missnöje. Han
efterträddes 31 dec. 1904 som ministerpresident
af Gautsch. K. är sedan 1899 medlem på lifstid af
herrehuset.
V. S-g.
Körfvel, bot., farm., benämnes dels Myrrhis odorata Scop., "spansk körfvel", inhemsk i södra
och mellersta Europas bergstrakter, dels Anthriscus cerefolium Hoffm. (Cerefolium sativum Bess.),
"tysk körfvel", "svensk körfvel" eller körfvelkäx,
inhemsk i Syd-Europa. Båda körfvelslagen, som odlas
hos oss i köksträdgårdarna och ofta förvildas, ha
stark, kryddartad, anisliknande lukt och smak, men
den förr officinella spanska körfveln, Herba cerefolii
(hispanici), skiljes genom sin hårighet å bladens båda
ytor från den ofvannämnda körfvelkäxen, som är glest
hårig endast å bladens undersida. Bladen hos den förra
äro mycket större, med de yttersta flikarna äggrunda,
aflånga, spetsiga, parklufna eller sågade. Småflikarna
hos den senare äro däremot äggrundt triangulära
och trubbiga. Körfvel begagnas i bröstteer och som
soppkrydda. S. k. "körfvelbuljong" har förr ansetts
vara ett verksamt medel mot kroniska bröstsjukdomar.
O. T. S. (G. L-m.)
Körfvelkäx, bot. Se Körfvel.
Körfvelrofva, bot. Se Chærophyllum.
Körfågel [kör-], zool. Se Skrakar.
Körkonst, förmågan att från kuskbocken styra för
fordon spända hästar. Ett korrekt handhafvande af
tömmarna är en svårlärd konst. Egenskaper, som
fordras för att vinna någon större skicklighet
i körkonsten, äro godt omdöme, sinnesnärvaro,
tålamod, kärlek till hästen, skarpt öga och kraftig,
men mjuk hand. Dessutom erfordras grundliga insikter
i de för dragkraften, betslingen, påselningen och
anspänningen gällande reglerna. De s. k. "hjälper",
som stå körsvennen till buds, äro handen, piskan
och rösten. Genom ändamålsenligt användande af
dessa "hjälper" förmår man behärska, hästen och ge
den en framför fordonet ändamålsenlig form. Handen
verkar genom tömmar och bett, särskildt förhållande
och vändande. Piskan, för kusken hvad "skänkel"
och sporren äro för ryttaren, verkar företrädesvis
framåtdrifvande. Rösten, begagnad med omdöme, har,
både som varning och uppmuntran, ett stort inflytande
på hästen. "Hjälperna" skola samverka och afpassas
efter ändamålet, hästarnas olika känslighet och grad
af utbildning. Den inverkan, som en trög häst knappast
beaktar, kan uppfattas som straff af en känslig
häst. Kuskens omdöme skall bestämma rätta tidpunkten
och måttet för olika inverkan med "hjälperna".
Kuskens (se d. o.) hållning på kuskbocken skall
vara ledig, men vårdad; han skall sitta rak och
med hufvudet upprätt, axlarna väl tillbakadragna,
öfverarmarna slutna till lifvet, bildande omkr. rät
vinkel med armbågarna, händerna hållna midt framför
lifvet, knäna samt klackarna ihop och benen antingen
sträckta (på hög kuskbock) eller lagom krökta (på
låg kuskbock; fig. 1). Kuskens plats är på högra
sidan af kuskbocken; på galavagnar, hvilkas bockar
äro öfverklädda med ett vapenprydt hölje, sitter
den körande dock midt på kuskbocken. – Tömhållningen
var länge i Sverige liksom äfven i Tyskland sådan,
som fig. 2 och 3 utvisa, medan engelsmännen sedan
gammalt hålla tömmarna i motsatt riktning (se fig. 4
och 5). Den ur god skola framgångne körsvennen
använder numera det, äfven på kontinenten allmänt
antagna, engelska körsättet. Härigenom vinnes
särskildt fördelen att med en hand (den vänstra)
kunna behärska tömmarna, medan den högra handen fritt
disponeras för piskans skötande samt för att ingripa
hjälpande och beriktigande. Tömmarnas förkortande,
som så ofta är nödvändigt under körning, kan också
endast då verkställas snabbt, bekvämt och säkert,
när de hvila i en hand. Händernas ställning och
tömhållningen enl. moderna principer framgå af
fig. 6-12 för körning med enhet eller par samt af
fig. 13-18 för spannkörning. En allmän regel för
vändningar är, att tvära svängningar såvidt möjligt
städse undvikas. Skall vagnen t. ex. köras genom en
portgång eller grind, måste svängen tagas så stor
(fig. 19), att vagnen står rakt bakom hästarna, då
dessa träda in i portgången resp. grinden o. s. v. Se
vidare Körskola. Litt.: de Montigny, "Manuel des
piqueurs, cochers, grooms et palefreniers" (1867),
B. Reynardson, "Down the road, reminiscences of a
gentleman coachman" (1875), hertigen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
