Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Källunga - Källunge - Källvik - Källviken - Kälning - Kälviä - Kämelgarn - Kämelhår - Kämnär - Kämnärsrätt - Kämnärsstuga - Kämpagrafvar - Kämpalekar - Kämpar - Kämpaspel - Kämpavisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2,454 har. 382 inv. (1909). Annex till Skölfvene,
Skara stift, Ås kontrakt.
Källunge, socken i Gottlands län, Norra häradet. 1,843
har. 287 inv. (1909). K. bildar med Vallstena ett
konsist. pastorat i Visby stift, Norra kontraktet.
Källvik, brunns- och badanstalt i Loftahammars
socken, Kalmar län, vid stranden af Östersjön,
21 km. från Gamleby och Västervik. Platsen har
två svaga järnkällor, varma bad och saltsjöbad,
ligger i en naturskön, på barrskog rik trakt,
är på alla sidor skyddad för häftiga vindar samt
känd för sitt milda och jämna klimat, sin friska
och rena luft. Kurgästernas antal är 400–500
årligen. Säsong början af juni–slutet af aug.
Ln.
Källviken, brunns- och badort. Se Rindön.
Kälning (se Hålkäl och Käla), en konkav
profilering, t. ex. å ett listverk. Inom
byggnadssnickeriet säges en bräda vara kälad
i kanten, om där hyflats en listprofil, vare
sig denna är rundstaf, karnis eller hålkäl. –
Å en tallrik betecknar kälningen det parti,
som bildar öfvergången från den högre liggande
brädden till den lägre inre bottnen eller midten.
Upk.*
Kälviä [kä’-], finsk socken. Se Kelviå.
Kämelgarn [kä’-], tysk benämning på garn af
angoragetens (ty. kämelziege) mjuka och glänsande
hår, ej att förväxla med kamelgarn (se d. o.).
G. A. W.
Kämelhår [kä’-; af ty. kämelziege, angoraget],
text. Se Angora-ull.
Kämnär l. Kämner (i äldre sv. kæmenær,
ty. kämmerer, af mlat. camerarius, af camera,
skattkammare, kassa; således urspr. detsamma som
"kamrerare"), ledamot i en kämnärsrätt (se d. o.).
Kämnärsrätt (Kämnersrätt; se
Kämnär), en numera upphäfd underdomstol i Sveriges
städer. Enligt Stadslagen skulle utom rådstufvurätten
finnas äfven en lägre domstol ute på torget. Denna
domstols plats blef sedermera intagen af kämnärerna,
hvilkas ämbete från början var att uppbära och
redovisa stadens inkomster, i förening med en uppsikt
öfver hvarjehanda förhållanden, att ej staden måtte
gå miste om sina inkomster. I de under Gustaf II
Adolfs regering utfärdade stadsprivilegierna upptagas
kämnärerna som utöfvande den lägre domsrätten inom
staden; och i den 1619 upprättade, ehuru ej till
allmän giltighet utfärdade, stadgan om städernas
administration och uppkomst bestämdes, att kämnärerna
skulle vara två i hvarje stad och skulle i rådhuset ha
ett särskildt rum, kalladt kämnärsstugan. Kämnärernas
ämbete säges i stadgan vara att upptaga alla ringa och
smärre saker till förhör och dem antingen i vänlighet
bilägga eller uti ljusa och klara saker framlägga
lagen, ordinantian och privilegierna samt därefter
döma. Om kämnärsrättens uppkomst finnes närmare
utredning hos C. T. Odhner: "Bidrag till svenska
städernas och borgareståndets historia före 1633"
(1860) samt "Bidrag till svenska stadsförfattningens
historia" (1861). Därjämte skulle kämnärerna
utkräfva sakören samt drifva på, att förlag och
skatter, som på staden kommo, i rättan tid blefvo
uttagna. I 1734 års lag (Rättegångsbalken, kap. V)
bibehölls kämnärsrätten som första instans i städerna,
ehuru tillika uti kap. VI § 4, stadgades, att där
kämnärsrätt ej funnes, rådstufvurätten egde rannsaka
och döma i alla de mål, som eljest till kämnärsrätt
hörde, hvilket enligt en uppgift från början af
1800-talet skulle varit fallet i åtminstone 25
städer. Kämnärsrättens befogenhet enligt 1734
års lag var att i staden rannsaka och döma alla
tvister, så ock brottmål, där de ej efter lag
eller särskilda stadgar hörde till annan rätt. Gick
saken å lif eller ära, egde kämnärsrätten endast
att rannsaka, ej att döma, utom i Stockholm, där
äfven i dessa mål kämnärsrätten skulle döma och
insända domen till hofrättens skärskådan. Vid
den genom förordningen 18 april 1849 vidtagna
reformen af domstolsorganisationen, hvarigenom
instansernas antal blef från fyra nedsatt till tre,
upphäfdes kämnärsrätterna och förordnades, att alla
de mål, som dittills hört till kämnärsrätterna,
skulle omedelbart upptagas af rådstufvurätterna.
L. A.*
Kämnärsstuga. Se Kämnärsrätt.
Kämpagrafvar, arkeol., folkligt namn på vissa
fornlämningar (se fig. 14 pl. II till art. Järnåldern)
på Gottland, hvilka dock ej äro grafvar, utan
förhistoriska husgrunder. "Kämpagrafven" består af
en rektangulär vall af kalk- eller gråsten samt
jord; vallens bredd är 1 1/2–2 1/2 m., dess höjd
numera blott 1/2–1 m. samt själfva husets längd
omkr. 30–40 m. och dess bredd 10–15 m.; både större
och mindre husgrunder föreligga dock. På vallens
ena eller båda tvärsidor finnas öppningar, som varit
husets ingångar. På dessa låga väggar har det höga
åsformiga spjältaket hvilat; i några fall synas dock
verkliga bjälkväggar dessutom ha förekommit. Husens
byggnad har således öfverensstämt med den ännu på
de nordskotska öarna förekommande hustypen, som var
vanlig i hela Norden under vikingatiden, vid sidan om
timmerhusen och de s. k. klinhusen. De få gottländska
"kämpagrafvar", som hittills undersökts, ha visat
sig tillhöra den äldre järnålderns slut, 3:e och 4:e
årh. e. Kr. Då emellertid antalet "kämpagrafvar"
är mycket stort, bortåt ett hundratal, torde det
vara möjligt, att dessa fornlämningar fortsätta
genom hela järnåldern; de fynd, som påträffats,
utgöra framför allt husgerådssaker af skilda
slag. Anmärkningsvärd är den ständiga förekomsten af
flera (2–5) "kämpagrafvar" tillsammans; de utgöra
med säkerhet en sluten bondgård, med särskilda
sofstugor, eldstugor, gäststugor o. s. v.,
en anordning, som allmänt återfinnes under
medeltiden och som först småningom öfvergick i
flerrumshusen. Liknande husgrunder, af befolkningen
ofta kallade kyrkor, återfinnas på fastlandet,
men i långt mindre antal än på Gottland. Litt.:
Fr. Nordin, "Gotlands s. k. kämpagrafvar" (i
Vitt. hist. o. ant. akad:s "Månadsblad", 1886 och
1888).
Br. Sr.
Kämpalekar, en ofta nyttjad benämning på
fornskandinavernas kroppsöfningar (om dessas arter
se Idrott, sp. 363–364), i synnerhet sådana, hvari
täfling ingick. – Kämpaspel var en benämning
på de under 1600-talet vid svenska hofvet anordnade
riddarspelen l. karusellerna (se Karusell 1).
Kämpar, bot., namn på Plantago media.
Kämpaspel. Se Kämpalekar.
Kämpavisor, benämning på sådana folkvisor (se
d. o.), som skildra forntida kämpar. Då folkvisorna
började efterliknas af konstdikten, kallade stundom
författarna själfva sina dikter med detta namn,
t. ex. "Göta kämpavisa".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
