Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Käkfjärilar - Käkisalmi - Käks - Käla - Käle - Kälfvene - Kälkborgare - Kälke - Kälkestad - Kälkåkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en pupa libera (se Insekter), är utrustad med stora
sådana. Larverna af donna senare familj gräfva gångar
i det inre af björkarnas nyutslagna blad och sakna
alla fötter. G. A-z.
Käkisalmi [kä-]. Se Kexholm.
Käks. Se Käx.
Käla (af ty. kehle, strupe; se Hålkäl), förse med
en rännformig fördjupning, ge en konkav profilering
åt t. ex. ett listverk. Se vidare Kälning.
Käle. 1. Se Tjäle. - 2. Den del af en räfsa, hvari
pinnarna äro fästa.
Kälfvene, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad,
664 har. 217 inv. (1909). Annex till Vartofta-Åsaka,
Skara stift, Vartofta kontrakt.
Kälkborgare, skämtsam eller ringaktande benämning
på det lägre borgerskapet, äfvensom på folk med
trångbröstadt och småaktigt ("kälkborgerligt")
åskådningssätt (jfr Bracka och Spetsborgare). Ordet
"kälkborgare" är en elliptisk bildning af
Kälkestadsborgare, efter Kälkestad, en i 1800-talets
litteratur stundom förekommande beteckning för
en stad med samma karaktär som det grekiska
Abdera eller det svenska Skråköping. "Kälkestad"
namnes, såvidt man vet, första gången i P. Bångs
kyrkohistoriska arbete (i rudbeckiansk anda):
"Priscorum sveo-gothorum ecclesia" (1675), nämligen
i det sid. 29 förekommande ordstäfvet: "när Adam
bodde i Kälkestad", ett uttryck, som författaren
säger vara kändt af unga och gamla på hans tid. I
Palmblads öfv. af Tiecks "Die sehildbürger", som
på svenska fick titeln "Kelkborgarnes krönika"
(1813), är originalets Schilda (en liten stad i
Mähren), dit händelserna äro förlagda, utbytt
mot Kelkestad, som vid den tiden redan torde
haft sin speciella betydelse ("bracksamhälle")
stadgad. Ordet "kälkborgare" kan i litteraturen ej
uppvisas förrän i slutet af 1700-talet: det möter
nämligen först i Westes fransksvenska lexikon
(1795). Jfr Th. Hjelmqvist, "Bibliska personers
namn med sekundär användning i nysvenskan" (1901,
s. 18 f.). R. G.
Kälke. Se Kälkåkning. - Om timmerkälkar se
Getdoning och Timmerkälke.
Kälkestad. Se Kälkborgare.
Kälkäkning är en öfverallt, där det finns is och
snö, omtyckt vinteridrott. Redskapet, kälken, har
urspr, varit ett nyttigt fortskaffningsmedel. Vid
utöfning af kälkåkning som idrott skiljer man
på kälkar för en person och kälkar för flera. Ett
särskildt slags genuint svensk kälkåkning är dessutom
sparkstöttingsåkning. Det gemensamma draget för
idrottskälkar är, att de skola vara byggda så låga
som möjligt för underlättande af balansen i branta
kurvor. Den vanliga kälken utgöres af en stundom
madrasserad träsits med två på dess undersida
fastgjorda medar antingen af järn eller af trä och
i senare fallet försedda med järnskenor. Medarna
konstrueras efter förets beskaffenhet; för isbackar
användas smalare medar. Skenorna böra vara flata med
icke alltför skarpa kanter. Alltför hvassa skenor
omöjliggöra styrningen.
Täflingar i kälkbacksåkning anordnas rätt ofta i
utlandet, och den lämpligaste täflingsmodellen för en
kälke är den amerikanska skeletonkälken
(af ske’leton, stomme), hvilken är konstruerad så låg
som möjligt och med rätt stort afstånd mellan medarna,
så att jämviktsläget blir stabilt. Denna
kälke är afsedd för en person och användes numera
alltid vid de stora årliga täflingarna i Canada,
Schweiz och annorstädes. Skeleton har sitt ursprung
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
