Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyss - Küssnacht - Kysstafla - Küstendil - Kystendsje - Küstner, Karl Theodor von - Küstner, Karl Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller ett ting. Bland många folk (t. ex. kineser,
japaner) är kyssen okänd som känsloyttring, medan
den däremot bland semiter och arier har varit i
bruk sedan den gråaste forntiden. Umgängeslifvet
och etiketten lika väl som kulten kräfva i många
fall, men begränsa äfven kyssandet som vördnads- och
hyllningsbetygelse. Vördnadskyssen förekom såväl i
Israel som i Rom, både gentemot gudarna, deras bilder,
tempel och altare, och högtstående människor. I
Österlandet kastade man sig framför härskarna ned
på marken och kysste denna eller deras fotspår,
"slickade stoftet", som uttrycket lyder. Fötter,
knän, händer eller klädedräktens flikar voro annars de
särskildt ofta använda ställen, där kyssar placerades
i Orienten, och äfven många romeiska kejsare
upptogo dessa plägseder. Fotkyssen var en allmän
hyllning af härskaren under medeltiden; bekant är,
hur normanden Rollo, som ej ville böja sig för Karl
den enfaldige vid kyssandet, lyfte upp konungens fot
till sin mun, hvarvid Karl föll ikull. Länsherren
kysstes äfven på låret, men handkyssen var vanligast,
Kyssen baktill, d. v. s. vid ryggens slut eller under
svansen, berättas ha varit den vördnadsbetygelse,
som djäfvulen kräfde, och vardt sedermera omnämnd som
ett tecken till ringaktning, hvilket ännu florerar i
hånfulla talesätt. Som tecken till ånger måste barnet
kyssa det ris, hvarmed det agats. Af vördnadskyssar
må särskildt framhållas jordkyssen, då man kysste
fäderneslandets jord vid återkomsten från en lång
frånvaro (Agamemnon). Vid några få hof finnes ännu
handkyssen som föreskrifven af etiketten vid särskildt
högtidliga tillfällen. Handkyss utgjorde länge en
vanlig vördnadshälsning gentemot kvinnor och är
ännu ej ur bruk; i Spanien och Portugal är fotkyssen
en talspråksformel (jfr Hälsning). Kyss på mun som
tecken till vänskap män emellan förekommer numera ej i
Norden, men väl i Ryssland, södra Tyskland, Österrike
och Italien; fordom var den betydligt vanligare:
Judas’ kyss var en hycklad vänskapsbetydelse, och
långt in på 1700-talet var vänskaps-kyssandet allmänt
i Europa såväl mellan män som mellan män och kvinnor;
kvinnor emellan har den hållit sig längst i Norden.
Som uttryck för djup osinnlig kärlek spelade kyssen en
stor roll i den fornkristna kyrkan. Paulus uppmanar
i Romarbrefvet församlingsmedlemmarna: "hälsen
hvarandra med en helig kyss", och den heliga kyssen
("fridskyssen") upptogs småningom i ritualen. Den
nyttjades vid dop, vigsel, likbegängelse, ordination,
nattvard (efter syndabekännelsen kysste prästen den
förlåtne, den egentliga "fridskyssen") o. s. v. I
franska Lagstiftande församlingen föreslog abbé
Lamourette 7 juli 1792, att partierna skulle glömma
alla inbördes tvister och till en början ge hvarandra
en fridskyss - något, som också skedde, ehuru inbördestvisten
hastigt förnyades, hvarför uttrycket
un baiser Lamourette fått betydelsen kortvarig
försoning. Kyssen mellan medlemmar af samma familj,
särskildt kyssen som uttryck för den innerliga
känsla, som knyter föräldrar vid deras barn, är
sedan medeltida sagor och visor, och än tidigare,
skildrad som en rent af mystiskt skyddande och allt
öfvervinnande makt. Allra mest omskrifven och frejdad
är naturligtvis älskogskyssen, föremål för skaldernas
hänförda ord i alla tider, t. ex. Catullus’ berömda
dikt till Lesbia:
Gif mig tusende kyssar, sedan hundra,
sedan tusen igen, och än ett hundra,
sedan åter ett tusen, sedan hundra...
Den svenske skalden K. F. Dahlgren beskrifver kyssens
oerhörda makt i de deskriptivt föga tillfredsställande
raderna:
Jord och himmel i ett sköte
mötas, fastän skilda nyss,
då hvarandra gå i möte
tvenne (?) läppar i en kyss.
Se K. Nyrops "Kyssen och dess historia"
(sv. öfv. 1898).
R-n B.
Küssnacht [ky’ss-], Küssnach, by i schweiziska
kant. Schwyz, vid foten af Rigi och öfre ändan af
Küssnachtsjön, en vik af Vierwaldstättersjön. 1,355
inv. (1900; som kommun 3,752 inv.). I närheten visar
man de föregifna ruinerna af landfogden Gesslers 1308
förstörda borg, vidare Tells kapell vid vägen till
Immensee, på det ställe, där Tell berättas ha skjutit
landfogden, hvaremot hålvägen genom väganläggning
blifvit nästan utfylld. På en brunn i K. står en 1843
rest staty af Tell. (J. F. N.)
Kysstafla. Se Osculatorium.
Küstendil [kȳ-], Köstendil, kretsstad
i sydvästra delen af Bulgarien, i ett fruktbart
dalbäcken nära floden Struma, på norra sidan af
den kala bergskedjan Dovanitza Planina. 12,334
inv. (1905). Grek. ortodox ärkebiskop, stark
garnison. Tobaks- och vinodling, förr äfven bergsbruk
(på silfver och guld). Många varma (68–75°)
mineralkällor, hvarför staden i trakten kallas
Banja (bad). K. är romarnas Colonia Ulpia Pautalia
och medeltidens Welbusjd; många fornlämningar.
J. F. N.
Kystendsje [ky-]. Se Constanza.
Küstner [ky’-], Karl Theodor von, tysk teaterledare,
f. 1784 i Leipzig, d. där 1864, var först juris
studiosus och deltog 1814 som frivillig husarofficer
i befrielsekriget, hvarefter han följde sin håg för
teatern. Han förestod 1817 – 28 Stadtteatern i
Leipzig, 1830 – 31 hofteatern i Darmstadt och 1833 – 42
hofteatern München, där han utnämndes till geheime
hofråd och 1837 adlades. Kallad till generalintendent
vid k. teatern i Berlin 1842, genomförde han där
mångsidiga reformer och afgick 1851. K. var en af
Tysklands mest framstående teaterchefer. Han införde
bl. a. författartantièmen (1845) och stiftade
föreningen för kontraktsrättens skydd (1846). Af
betydenhet är hans arbete Vierunddreissig jahre
meiner theaterleitung (1853).
Küstner [ky’-], Karl Friedrich, tysk astronom,
f. 22 aug. 1856 i Görlitz, blef 1882 observatör
vid observatoriet i Hamburg och 1884 vid
observatoriet i Berlin, 1891 professor i astronomi
vid universitetet i Bonn samt direktor för därvarande
observatorium. K. var den förste, som (1888) lyckades
bestämdt påvisa de periodiska polhöjdsvariationerna
(se Polhöjd). Han har vidare utfört en mängd
undersökningar och observationer öfver planeter,
kometer, föränderliga stjärnor, förmörkelser
m. m. samt flera omfattande observationsserier för
bestämning af fixstjärnorter och af stjärnornas
egenrörelser. Slutligen har han för första gången
(1905) bestämt solparallaxen genom spektrografiska
mätningar af linjeförskjutningar i fixstjärnspektra
enligt den Dopplerska principen. Bland hans arbeten
märkas särskildt Neue methode zur bestimmung der
aberrationsconstante etc. (1888), som innehåller
upptäckten af pol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
