Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkostaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VII (1800–23) tryggade tills vidare sin ställning och
K:s bestånd (utom legationerna) genom konkordatet
med Frankrike 15 juli 1801. I okt. 1805 lät dock
Napoleon I besätta Ancona, 1806 flera kuststäder och
områden; 2 febr. 1808 inryckte general Miollis i Rom;
2 april s. å. införlifvades prov. Ancona, Urbino,
Camerino och Macerata i dåv. konungariket Italien,
17 maj 1809 i franska kejsarriket den återstående
västra delen af K. och 17 febr. 1810 själfva Rom, som
1809 förklarats för omedelbar kejserlig stad. Påfven
själf fördes fången till Savona och Fontainebleau,
där han 25 jan. 1813 genom ett nytt konkordat afstod
sin världsliga makt. Detta medgifvande återkallades
dock snart (24 mars), och efter Napoleons nederlag
kunde Pius VII 24 maj 1814 åter draga in i Rom.
Wienkongressen återställde K. i dess gamla omfång,
frånsedt Avignon och Venaissin, som stannade
hos Frankrike, och en landsträcka n. om Po, som
tilldelades Österrike. Genast återinfördes ock
den gamla bristfälliga präststyrelsen; de franska
reformerna afskaffades, särskildt återställdes
de upphäfda klostren, och alla liberala och
nationella strömningar bekämpades strängt. Dock
gaf statssekreteraren kardinal Consalvi (d. 1824)
K. en bättre ordnad förvaltning ("motuproprio" 6 juli
1816) och sökte äfven upphjälpa finanserna. Uppror
i Romarna 1831 och 1832 under Gregorius XVI
(1831–46) kufvades med österrikiska trupper, som
stannade i Bologna till 1838, medan fransmännen
besatte Ancona. – Med Pius IX (1846–78) kom till
en början en ny anda i styrelsen. En vidsträckt
politisk amnesti beviljades, censuren mildrades,
ett borgargarde upprättades, och kommunalstyrelsen
förbättrades. 15 nov. 1847 sammanträdde en rådgifvande
statskonsulta af män från skilda provinser, och ett
ministerråd inrättades i juni och ordnades närmare
i dec. Efter februarirevolutionen i Paris 1848 fingo
reformsträfvandena ökad styrka:
14 mars utfärdades en konstitutionell
författning, med två kamrar, en tillsatt af
regeringen och en folkvald, dock med vetorätt mot
lagförslag för kardinalkollegiet. Påfliga trupper
drogo t. o. m. till Karl Alberts af Sardinien
hjälp mot Österrike; men efter deras kapitulation
vid Vicenza 11 juni och Karl Alberts nederlag
öfvergaf Pius IX fullständigt Italiens sak. I Rom
växte jäsningen, Pius’ förste minister Pellegrino
Rossi, som sökte upprätthålla ordningen och
författningen, mördades
15 nov., och 24 nov. flydde påfven
själf till Gaeta. En konstituerande
nationalförsamling utropade 9 febr. 1849 Romerska
republiken som grundval för ett fritt och enigt
Italien; ledare inom ett i mars tillsatt
regeringstriumvirat blef Mazzini. Påfven
anropade emellertid de katolska makternas bistånd;
Spanien, Österrike och Neapel sände trupper
till K., och en fransk kår under Oudinot
landade 24 april i Cività Vecchia och
eröfrade trots Garibaldis motstånd 3 juli
själfva Rom. I dessa städer stannade franska
trupper, i Bologna och Ancona österrikare.
12 april 1850 återvände Pius IX till Vatikanen.
Ledare af hans världsliga regering blef
nu statssekreteraren kardinal Antonelli (d.
1876). Med de liberale hölls sträng räfst,
men efter påtryckning från franska regeringen
företogos dock 1849–51 vissa förbättringar i
statsstyrelsen: statssekreteraren ställdes i
spetsen för en konselj af 5 af honom valda
fackministrar af andliga ståndet, erhöll
myndighet att å påfvens vägnar underteckna alla
statshandlingar och blef ordf. i ett af påfven
utnämndt statsråd. För finansärenden infördes 1850
en särskild statskonsulta, hvars medlemmar likaledes
tillsattes af påfven, de fleste på förslag från
provinsråden. För lokalförvaltningen indelades
K. 1859 i fem hufvuddelar: Rom med område och de
fyra legationerna Romagna, Markerna, Umbrien och
Campagna-Maritima, som styrdes af kardinaler och
själfva sönderföllo i 20 delegationer, förvaltade
af prelater. En viss själfstyrelse skulle ega rum
genom kommunal- och provinsråd, på hvilkas val dock
regeringen egde öfvervägande inflytande. Icke dess
mindre led K:s styrelse fortfarande af stora brister,
medan påfven, frånsedt främmande makters stöd, vid
fara förfogade öfver endast värfvade utländska trupper
(tidigare mest schweizare).
Frankrikes och Sardiniens krig mot Österrike 1859
vardt för K. början till slutet. Romagna bildade
jämte Parma och Modena under Farinis diktatur
det nya landskapet Emilien (8 dec.), som efter
folkomröstning införlifvades i konungariket Sardinien
18 mars 1860. Då Napoleon III:s bemödande att rädda
K. genom att förmå påfven till eftergifvenhet
misslyckades och Garibaldi befriat Sicilien och
Neapel, inryckte en sardinsk här med Napoleons bifall
i Markerna och Umbrien och slog under Cialdini den
påfliga hären under Lamoricière vid Castelfidardo 18
sept. Umbrien och Markerna införlifvades nu efter
folkomröstning i dec. med Sardinien; påfven behöll
blott det s. k. Patrimonium Petri, som skyddades af
en fransk styrka. Ett försök af Garibaldi att befria
äfven Rom omintetgjordes vid Aspromonte i Kalabrien
af Viktor Emanuels egna trupper (29 aug. 1862),
och enligt en konvention med Frankrike 15 sept. 1864
förlade det nya konungariket Italien sin hufvudstad
till Florens, hvaremot den franska kåren i slutet
af 1866 lämnade K. Den återvände dock redan 1867
till följd af ett nytt angrepp af Garibaldi, som 3
nov. tillbakaslogs af påfliga och franska trupper
vid Mentana och afväpnades af italienska. En fransk
skyddsstyrka stannade nu i Rom till aug. 1870, då
den hemkallades efter Frankrikes första motgångar i
kriget med Tyskland. Efter napoleonska kejsardömets
fall (4 sept. s. å.) fann Italiens konung tiden inne
att fullborda Italiens enhetsverk: 11 sept. inryckte
italienska trupper i K. och intågade 20 sept. i Rom,
sedan bräsch skjutits i muren vid Porta Pia. Den
påflige generalen Kanzlers motstånd afsåg blott
att visa, att påfven veke endast för våldet. En
folkomröstning 2 okt. utföll med 133,681 röster mot
1,507 för K:s införlifvande i konungariket Italien,
och genom kungligt dekret 6 okt. upphörde K:s
tillvaro. Påfven, som afvisade hvarje förlikning
(non possumus, "vi kunna icke"), behöll med suveräna
rättigheter endast palatsen Vatikanen och Lateranen
samt Villa Castel Gandolfo (jfr Garantilagen). –
K. var vid sitt fall äfven finansiellt undergräfd:
dess budget visade 1868 blott 28,845,359 lire i
inkomster mot 73,949,803 i utgifter.
Litt.: Schnürer, "Die entstehung des Kirchenstaates"
(1894), Lindner, "Die sogenannten schenkungen
Pippins, Karls des grossen und Ottos I an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
