Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkoarkiv - Kyrkobalk - Kyrkobann - Kyrkoberg - Kyrkobetjänte - Kyrkobol - Kyrkobonde - Kyrkobot - Kyrkobönen - Kyrkoegendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
Kyrkobalk-Kyrkoegendom
480
liga arkiv med ändringar i vissa delar 22 maj 1903
och 10 juni 1910. I arkivstadgan finnas bestämmelser
om arkivens lokaler, förteckningars upprättande,
utlåning m. m., och till densamma ansluter sig,
hvad kyrkoarkiven beträffar, en k. kung. 22 maj 1903
ang. plan till förteckning öfver kyrkoarkiv. Enligt
hvad senare undersökningar gett vid handen, lämna
dock kyrkoarkivens lokaler fortfarande på inånga
ställen mycket öfrigt att önska. S. B-h.
Kyrkobalk (fnsv. kirkiu balker 1. kristnu balkcr)
var i de gamla svenska landskapslagarna en särskild
afdelning, som innehöll en affattning af kyrkorätten,
sådan denna erkänts och antagits af de inhemska
lagstiftande myndigheterna. Af alla de svenska
landskapslagarna är det endast Gottlandslagen,
som saknar kyrkobalk. Kyrkobalkarna hvila i allt
hufvud-sakligt på den kanoniska rätten, hvars
stadganden emellertid ofta jämkats och ändrats
genom uppgörelser mellan de kyrkliga och världsliga
myndigheterna. Vid sidan af kyrkobalkarna tillämpades
vid de kyrkliga domstolarna i vårt land den kanoniska
rätten i vidsträckt omfattning samt de inhemska
kyrkliga myndigheternas stadgar och påbud, men i
motsats till kyrkobalkarna voro dessa rättskällor
icke normgif-vande för de världsliga domstolarnas
verksamhet.
Af alla kyrkobalkarna erhöll Upplandslagens den
största .betydelsen. Landslagen kom nämligen att
sakna kyrkobalk till följd däraf, att vid förarbetena
enighet om dess innehåll ej kunde vinnas mellan
kyrkans företrädare och lekmännen. Under tiden
närmast efter landslagens antagande synes man i
hvarje landskap ha tillämpat kyrkobalken i landskapets
gamla lag. Den infördes då ofta i de handskrifter af
landslagen, som användes inom landskapet. Småningom
undanträngde emellertid Upplandslagens kyrkobalk de
öfriga, hvilket sannolikt berodde därpå, att den var
ärkestiftets kyrkobalk. På rent scdvanerättslig väg
synes Upplandslagens kyrkobalk ha erhållit denna
allmänna giltighet. Äfven efter reformationen
tillämpades denna kyrkobalk af domstolarna i
de delar, som icke kunde anses strida mot de nya
författningarna och grundsatserna. Man finner också,
att den åberopades vid riksdagarna 1560 och 1600
liksom äfven i 1572 års kyrkoordning. I stadfästelscn
till den upplaga af Kristofers landslag, som Karl
IX utgaf af trycket 1608, satte han emellertid
kyrkobalken ur kraft, i det han förbjöd, att den
tillämpades vid domstolarna. Under den återstående
delen af landslagens tidchvarf tillmätte den rättsliga
doktrinen kyrkobalken, liksom landskapslagarna i
öfrigt, en subsidiär giltighet, och dess bestämmelser
åberopades ofta t. ex. i fråga om testamente. I 1686
års tcstamentsstadga tillade f. ö. lagstiftaren
kyrkobalkens bestämmelser om tcstations-frihcten
fortfarande giltighet. Prästerskapets privilegier af
1650 hänvisade äfven till kyrkobalken med afseende på
ekonomiska förhållanden! All betydelse som rättskälla
förlorade kyrkobalken, först när 1734 års lag trädde
i kraft, om också dess faktiska betydelse under den
föregående tiden alltmera minskats genom utvecklingen
af den protestantiska kyrkliga lagstiftningen (se K
y r k o l a g och Kyrkoordning).
Skinelagen saknade, liksom öfver hufvud taget de
danska landskapslagarna, kyrkobalk. I stället fanns
en fristående författning, (len -skånska kyrkorätten,
som tillkommit genom aftal mellan ärkebiskop Eskil
och skåningarna.
Litt.: V. Sjögren, "De fornsvenska kyrkobalkarna"
(i "Tidsskr. f. retsvidenskab", 1904),
Schly-ter, "Sveriges gamla lagar" (I-XIII,
1827-77), och P. J. Jörgenseu, "Forelsesninger
över den danske retshistorie" (1905 ff.).
K. G. \Vn.
Kyi kobann. Se Bann och Kyrkotukt.
Kyrkoberg, kronopark i Steisele socken och revir,
Västerbottens län, afsatt till kronopark af
öfverloppsmark genom K. M:ts befallningshafvan-des
afvittringsutslag 8 febr. 1888. Benämningen är
fastställd af Kammarkollegium 13 okt. 1891. Areal
18,058 har med en uppskattad virkesmassa af
400,000 kbm., årlig virkesafkastning 4,453 kbm.
M-g.
Kyrkobetjänte (Kyrkobetjäning), vid kyrkorna
anställda lägre, ej prästerliga tjänstemän, nämligen
organister, klockare, kyrkvaktare. Kyrkobetjänte
tillsättas och afskedas af kyrkostämma, där
ej annorlunda är stadgadt, och få bl. a. ej
befatta sig med tillverkning eller försäljning
af brännvin och äro f. ö. förbjudna att idka
något slags handelsrörelse. Under rubriken
kyrkobetjänte hänföras ej kyrkvärdar och sexmän.
J- P-
Kyrkobol. Se P rast bd.
Kyrkobonde. Se Bonde, sp. 1087.
Kyrkobot. Se B o t.
Kyrkobönen, Allmänna, den vid gudstjänsten
förekommande bönen och särskildt församlingens efter
predikan följande bön för olika stånd och skilda
slag af hjälpbehöfvande. Brukad redan från kyrkans
äldsta tider, bibehölls den, renad från katolska
läroelement, af reformatorerna. Inom reformerta kyrkan
stundom fri, är den inom lutherska kyrkan vanligen
bunden vid bestämda formulär. Ett sådant är den
s. k. litanian, som är afsedd att växelvis utföras af
den gudstjänstförrättande prästen och af församlingen.
J. T. B.
Kyrkoegendom (Kyrkogods, Kyrkojord) uppkom under
medeltiden, då den katolska kyrkan, förnämligast
genom gåfvor.och testamenten, förvärfvade jordområden,
hvilka jämte tionden (se d. o.) blefvo hufvudkällan
till dess rikedom. Innehafvare af kyrkogodsen voro
i synnerhet biskopar, domkapitel och kloster,
men en del af kyrkoegendomen var också anslagen
till kyrkornas underhåll (kyrkohemman) eller till
församlingsprästernas aflöning (upphofvet till präst
boställena). I allmänhet lyckades kyrkan åt sin
jordegendom förvärf va immunitet (se d. o. och Län
s väsen), d. v. s. frihet från skatter och statens
förvaltningsmyndighet. Detta framkallade redan under
medeltiden en s. k. amor-tiseringslagstiftning
(se A m o r t i s a t i o n), gående ut på att
hindra kyrkoegendoms obegränsade tillväxt, men det
var först reformationen, som åstadkom ett radikalt
afbräck i kyrkans jordrikedom. Till följd af den
förändrade uppfattning af kyrkans hela ställning, som
reformationen innebar, blefvo nämligen i sammanhang
med dess genomförande massor af kyrkogods indragna och
anslagna till världsliga ändamål ("sekulariserade"),
hvarvid en del stannade i statens, en del i enskildas,
i synnerhet adelns, händer. Denna reduktion var dock
ej lika grundlig i alla protestantiska länder. Så
drabbade den i England eg. blott klostren, och den
engelska episkbpalkyrkan har därför fortfarande stor
jordrikedom, hvaraf en betydlig del, biskops- och
domkapitelsgodsen, handha!ves af en särskild styrelse
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
