Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvicksilfveruret - Kvickstenar - Kvickstjärt - Kvicksund - Kvicktionde - Kvidinge - Kvidinge hed - Kvidja - Kviðr - Kviðuháttr - Kvietism - Kviga - Kviinge - Kvikkjokks kapell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
407
Kvickstenar-Kvikkjokks kapell
408
bilda det lutande planet, med den hastighet,
hvar-med detta, skulle ske, i händelse glasringen
vore tom. Hjulets rullning kan nämligen försiggå
blott i den mån kvicksilfver rinner genom den
trånga kanalen från en högre belägen kula till en
nedre, och således blir rörelsen mycket fördröjd,
om förbindelserören äro mycket smala i förhållande
till kvicksilfver-mängden. Äro alla dessa rör lika
trånga, så sker utrinnandet uniformt, och hjulet
rullar långsamt med uniform hastighet utför det
lutande planet, hvarför denna dess rörelse skulle
kunna användas till tidmätning. Detta har gett
anledning till namnet. R- B.*
Kvickstenar kallas sådana järnmalmer,
som äro inblandade med lättsmälta mineral,
såsom augit, hornblände och kloritepidot etc.,
och därför i masugnen smälta utan tillsats af
andra ämnen. De kallas därför också "engående"
malmer. – "Torrstenar" äro kvartsrika malmer,
som måste blandas med kalksten, när de skola
smältas. "Blandstenar" äro själfva kalkhaltiga
och användas därför i blandning med torrstenar.
E. E.
Kvickstjärt, zool. Se Rödstjärt.
Kvicksund, ett 65–70 m. (alltefter vattenståndet)
bredt sund i Mälaren mellan dess båda västligaste
fjärdar Galten och Blacken, bildas af Södermanlands
fastland (Tumbo socken) och Nyckelön af Västmanlands
(Rytterns socken). Vid högt vatten är där en icke
obetydlig ström, men sundet är dock alltid farbart,
och därigenom går enda farleden från Örebro, Arboga,
Köping och Strömsholm till Stockholm och öfriga
Mälarorter. Sundet är ett gammalt färjställe mellan
Södermanland och Västmanland, och däröfver går numera
Oxelösund–Flen–Västmanlands järnväg. I strategiskt
afseende utgör K. en synnerligen viktig punkt, enär
den enda öfvergången öfver Mälaren på en sträcka
af 100 km. finnes där. Detta öfvergångsställe
är så mycket viktigare, som hufvudvägarna n. om
Mälaren från Uppsala (öfver Västerås), Dalarna och
Bergslagen (öfver Köping) vid detsamma förena sig
med hufvudvägarna s. om nämnda sjö från Södertälje,
Oxelösund, Hallsberg och Örebro.
Kvicktionde. Se Prästtionde.
Kvidinge, socken i Kristianstads län, Södra Åsbo
härad. 5,581 har. 2,287 inv. (1909). K. bildar med
Västra Sönnarslöf ett regalt pastorat i Lunds stift,
Södra Åsbo kontrakt. Mellan kyrkan och Söderåsen
ligger Kvidinge hed, förr exercisplats, nu uppodlad,
med en stor minnesvård med anledning af kronprins
Karl Augusts där 1810 inträffade bråddöd.
Kvidinge hed. Se Kvidinge.
Kvidja, egendom i Pargas socken, Finland, var fordom
ett af den mäktiga Flemingska ättens stamgods och
beboddes bl. a. af de under 1500-talet ryktbare
Erik och Klas Fleming. Egendomen omfattar 32 hemman
om 25 mantal. Å densamma var under Flemingarnas tid
uppfördt ett fast slott, hvilket ännu står kvar och är
inredt till spannmålsmagasin. På endera af sina gårdar
Kvidja eller Svidja, den sistnämnda i Sjundeå socken
i Nylands län, egde Flemingarna t. o. m. kanoner,
hvilka Gustaf I 1554 anhöll att få låna "på någon
tid" af Erik Flemings änka, Hebla Sparre, för att
brukas på den kort förut till värn mot ryssarna
uppförda skansen Kivinebb. Nuv. innehafvare
af godset är adliga släkten af Heurlin.
A. G. F.
Kviðr (isl.). Se Island, sp. 936.
Kviðuháttr, Kviduhattr. Se
Fornyrdislag.
Kvietism (af lat. qui’es, ro, hvila), en från spanjoren
Miguel de Molinos (se denne) utgången mystisk-religiös
riktning. Genom den romerska kyrkan gick alltifrån
senare hälften af 1500-talet en ny stark strömning af
religiös mystik. Tidigast och starkast framträdde den
i Spanien, där den bl. a. representerades af Teresa de
Jesus (d. 1582) och Juan de la Cruz (d. 1591). Andra
betydande representanter för denna mystik voro
Frans från Sales (d. 1622) och dennes biktdotter,
Françoise de Chantal (d. 1641) m. fl. Af dessas
tankar är också Molinos (d. 1697) starkt påverkad;
huruvida något samband mellan honom och den af kyrkan
tidigare fördömda Alombrados-sekten (se Alombrados),
består, synes däremot ovisst. Medan emellertid den af
de ofvannämnda personerna representerade riktningen
varmt understöddes af de kyrkliga myndigheterna, hos
hvilka äfven Molinos till en början fann uppmuntran,
blef längre fram denne, liksom den hans åskådning
närstående fru de la Mothe-Guyon (se Guyon)
och, om än i mildare form, dennas försvarare Fénelon
(se d. o.), utsatt för svåra, främst af jesuitorden
framdrifna förföljelser och hans åskådning kyrkligt
fördömd. Det är denna af kyrkan afvisade mystik,
som benämnes kvietism. Någon principiell
skillnad mellan dennas åskådning och den vanliga af
kyrkan accepterade mystiken finnes knappast. Måhända
kan det dock sägas, att vid teckningen af det allmänt
mystiska idealet, människans passiva uppgående i Gud,
hos kvietismen tonvikten starkare än eljest faller
på viljemomentet, på det fullständiga utrotandet
af hvarje egen önskan eller vilja, den "heliga
likgiltigheten". Ur kärleken till Gud måste hvarje
tanke på själens eget öde utrotas: människan måste
sträfva efter den "ointresserade kärleken", som
älskar Gud, äfven om det skulle behaga honom att
till sin ära döma henne till helvetet. Bönen blir
egentligen blott ett uttryck för den fullständiga
resignationen inför Gud: den fullkomlige beder
blott den enda bönen: ske din vilja. Den närmaste
anledningen till misstänksamheten från kyrkans
sida låg i den ringaktning för de yttre kyrkliga
fromhetsöfningarna, till hvilken kvietismens prisande
af "den stilla bönen" o. s. v. kunde föra. I dess
anbefallande af daglig kommunion framträdde ett
svärmiskt drag. Anklagelserna mot kvietismen för att
af sin lära om den fullständiga passiviteten ha dragit
antinomistiska konsekvenser – som visserligen vid en
sådan åskådning ej ligga alldeles fjärran – synas
sakna hvarje verklig grund. Jfr Heppe, "Geschichte
der quietistischen mystik in der katholischen kirche"
(1875). E. Bg.
Kviga, hona af nötkreaturen, som ej kalfvat. Se
Nötkreatursafvel.
Kviinge, socken i Kristianstads län, Östra Göinge
härad. 3,195 har. 987 inv. (1909). K. bildar med
Gryt ett regalt pastorat i Lunds stift, Östra Göinge
kontrakt.
Kvikkjokks kapell, i Norrbottens län, Jokkmokks
lappmarks tingslag. 523 inv. (1909). Kapell till
Jokkmokk, Luleå stift, Lappmarkens tredje kontrakt. –
Hänförande skön och därför vida bekant är belägenheten
af K., "Lapplands paradis". Ser man platsen från den
af höga, branta berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
