Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvartärperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under tertiärperioden utvecklades djur-
och växtvärlden efter hand till allt större
öfverensstämmelse med kvartärtidens. En bekant
illustration härtill är hästens fylogenetiska
utveckling (genom reduceringen af antalet tår
o. s. v.; se Hästdjuren). Denna organismernas
utveckling försiggick mera gradvis och ostördt inom
extraglaciala trakter med deras varmare och mera
likformiga klimat än inom nedisningsområdena. Som
inledningsvis blifvit antydt, ha kvartärtidens
fauna och flora i stort sedt undergått relativt
obetydliga förändringar. En jämförelse mellan den
äldre kvartära och den postglaciala faunan ger dock
vid handen, att en del arter af t. ex. släktena
Elephas, Rhinoceros, Cervus, Bos m. fl., hvilka
uppträdde redan under tertiärperiodens senaste
del, fortlefde in i kvartärtidens äldre del, där de
utdogo. De flesta af nutidens däggdjursarter torde
däremot vara uppkomna under kvartär tid, medan bland
de lägre djuren, t. ex. hafsmolluskerna, ett flertal
arter fortlefvat från tertiärperiodens senaste del
till nutiden. En geologisk utveckling liknande djurens
ha växterna undergått. Hvad människan beträffar,
ha säkra spår och lämningar af henne träffats i
lager och grottor tillhörande t. o. m. äldre delen
af kvartärtiden. Hon lefde då bl. a. i södra och
västra Europa samtidigt med mammuten, bisonen,
renen, hästen m. fl., af hvilka den förstnämnde är
h. o. h. och bisonen nära på utrotad, medan renen
dragit sig tillbaka till norra Europa o. s. v. Det
torde kunna anses afgjordt genom fynd af eoliter
(i för-paleolitisk tid afsiktligt använda flintor),
att människan uppträdde redan under tertiärperiodens
senare del, medan fynd af eoliter i äldre tertiära
lager bestridas af många forskare. Människans ålder
på jorden torde i hvarje fall kunna uppskattas till
många hundra tusen år.
I Norden (Fennoskandia och angränsande trakter)
träder den glacialslipade och räfflade berggrunden
där och hvar i dagen, men täckes dock till största
delen af ett lager af morängrus (inom urbergstrakter)
och moränlera eller moränmärgel (inom silur- och
krittrakter). Stråkvis spänna israndslinjer
(ändmoräner och andra markerade israndsbildningar)
öfver området, angifvande längre uppehåll och
oscillationer hos landisens bräm under den sista
allmänna afsmältningen. Allbekanta äro de inom
vissa trakter talrika sand- eller rullstensåsarna,
som stundom mil efter mil genomdraga landskapet,
medan massor af sand och grus, som aflagrats i
senglacialtidens utbredda sjösystem och svällande
älfvar, ofta nog helt eller delvis fylla gamla
dalar och angränsande slätter. Af ett särdeles
stort intresse äro de system af issjöar, som
funnits i såväl norra som södra Sverige. Från att ha
öfverskridit fjällkedjan i ung. öst–västlig riktning,
d. v. s. mot landets allmänna lutning, har landisen
under sin slutliga afsmältning mot ö. uppdämt en
serie af vidsträckta sjösystem, som haft aflopp
mot Norge inom fjällkedjans lägsta passhöjder
för att till sist aftappas till Baltiska hafvet
(se Jämtland, sp. 370). På liknande sätt utbredde
sig öfver trakterna kring Vättern och öfver östra
Falbygden vidsträckta issjöar, hvilkas aflopp efter
hand ändrades från sydligt till västligt, de senare
öfvertvärande Falbygden, något hvarom bl. a. en serie
markerade "döda" erosionsdalar nogsamt vittnar.
Vid tiden för landisens sista afsmältning låg
Fennoskandia lägre än nu, och detta sannolikt
af ismassornas tryck orsakade låga läge var gradvis större
från nedisningsområdets periferiska mot dess centrala
delar, hvilka senare befunno sig vid pass 240–250
m. lägre än nu. Denna olikformiga landsänknings belopp
inom skilda delar af Fennoskandia
 |
| Fig. 2. Isobaser, visande landhöjningens belopp (i meter) efter istiden. Det prickade utmärker Fennoskandias urbergsområde. |
|
| Fig. 3. Kartskiss, visande det senglaciala hafvets största utbredning, som dock icke inträffat samtidigt inom hela området. Det streckade (vid Östersjöns södra kust och Nordsjön) anger områden, som först under Litorinatiden sänkts under hafvet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
