Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kurck - Kurck 1. Arvid K. - Kurck 2. Axel Jönsson K. - Kurck 3. Jöns Knutsson K. - Kurck 4. Knut K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Kurek
304
honom som lagman i Österbotten och Satakunta
samt 1539 blef riksråd, upptog moderns namn, med
bibehållande af fädernevapnet. Dennes sonson, Jöns
Knutsson K. (se nedan K. 3), introducerades 1625 å
riddarhuset samt upphöjdes 1651 till friherre med rätt
att bära titeln efter Lempälä. En ättling af honom,
presidenten i Kammarkollegiet, en af rikets herrar,
frih. A r v i d F r e d r i k K. (f. 1735, d. 1810),
blef 1797 grefve, men tog icke introduktion som sådan
och hade inga manliga ättlingar. Den friherrliga
ätten fortlefver ännu.
1. Arvid K., biskop i Åbo, Finlands siste katolske
biskop, f. sannolikt 1464 på Laukko gård, blef
baccalaureus i Paris 1485, namnes som "inci-pient"
1486-87 och blef magister. 1490 namnes han som kanik
och kyrkoherde i Åbo. Efter Laurentius Suurpääs död
(1510) valdes han till biskop och spelade sedermera
en icke obetydlig roll under unionens sista strider.
Han deltog i riksdagarna i Stockholm 1517 och i Arboga
1518 samt bidrog till de vid dem fattade besluten emot
ärkebiskop Gustaf Trolle. Sedan Kristian II 1520
bemäktigat sig väldet i Sverige, sökte K. på Kustö
slott skydd för fiendens stämplingar. Klok och
varsam, undvek han att framkalla segrarens vrede; han
sökte t. o. m., ehuru endast skenbart, i ett ytterst
ödmjukt bref af 21 sept. 1521 gå denne till mötes.
20 nov. s. å. sände konungen som svar ett vänskapligt
bref till biskop Arvid och riksråden i Finland.
Denna välvilja var dock å ömse sidor endast låtsad.
Eedan då Gustaf Vasa på hösten 1521 sände Nils
Arvidsson och Henrik Jönsson för att belägra Åbo
slott, gaf biskop Arvid belägringshären understöd.
Försöket att taga slottet misslyckades, hvarför
biskopen, fruktande Kristian II:s hämnd, beslöt att
fly från Kustö. Han be-gaf sig med talrikt följe
längs kusten norrut och steg i Närpes ombord på
ett fartyg, som skulle föra honom öfver
till Sverige. Man hade redan anländt till trakten
af öregrund, då fartyget förliste, hvarvid biskopen
och alla hans följeslagare omkommo, 23 maj 1522.
2. Axel Jönsson K., krigare, son till den
ofvannämnde Jöns Knutsson K., f. 1555 på Laukko,
d. 30 maj 1630, ingick tidigt i krigstjänst, omtalas
1583 som ryttmästare samt utnämndes till domare 1587 i
öfre Satakunta och 1590 i Vehmo. Under Klubbekriget
slog han 1597 en bondhop vid Anola i Ulfsby socken.
Han utnämndes på hösten 1598 af Sigismund till
befälhafvare för krigsmakten i Finland, medan
Arvid Stålarm i öfrigt hade högsta befälet i landet.
Det visade sig snart, att denna anordning icke
var synnerligen lycklig. Stålarms omfattande
planer behagade icke den allvarsamme K., som nogsamt
insåg, huru farlig ställningen var. Hans farhågor
blefvo snart bekräftade. Sedan hertig Karl för
andra gången landstigit i Finland, blef K:s armé
i grund slagen 29 aug. 1599 i S:t Mårtens socken.
K. räddade sig med spillrorna af hären till Yiborg,
men föll i hertig Karls händer, då denna stad 22
sept. s. å. gaf sig Han delade därefter Arvid
Stålarms öde, hölls flera år fången och drogs gång på
gång inför rätta, men blef 1602 benådad och användes
därefter i flera offentliga värf. Så var han t.
ex. en af Jakob De la Gardies underbefäl-hafvare
under dennes ryska fälttåg. K. var en
grundlig kännare af den finska adelns genealogiska
förhållanden, hvarför man ofta af honom begärde
upplysningar därom. Han ligger begrafvcn i Ulfsby
kyrka.
3. Jöns Knutsson K., friherre, den föregåendes
brorson, riksråd, f. 1590 i Finland, d. 21 maj 1652,
studerade vid flera utländska universitet och företog
vidsträckta resor i västra Europa samt ingick därefter
i krigstjänst. Han var en tid ståthållare på Åbo och
därefter på Viborgs slott samt utnämndes 1631 till
president i Åbo hofrätt. 1633 utnämndes han till
riksråd och 1641 till lagman i Västergötlands och
Dals lagsaga. 1651 upphöjdes han till "friherre
af Lempälä". K. var en af Finlands rikaste män
och egde utom sina förläningar en mängd gårdar.
Hans lefnadssätt var lysande. Hans hus i
Åbo kallades "hof". K. hade vidsträckta
juridiska och historiska kunskaper och
var en ofta anlitad rådgifvare i alla
frågor, som rörde finska adelns genealogi.
Han författade en (otryckt) skrift Censura
de jure hcercdi-tario. l finska språket egde
han för sin tids förhållanden grundliga kunskaper
och var verksamt intresserad för lagens öfversättande
till finska. K. ligger begrafven i Åbo domkyrka.
4. Knut K., friherre, riksråd, den föregåendes son,
systerson till Axel Oxenstierna, f. 8 sept. 1622,
d. 26 juni 1690 på Hedensö i Södermanlands län, blef
1651 landshöfding i Västmanlands län, inkallades 1660
i rådet, blef
1663 president i Kommerskollegium, förlänades 1666 med
lagmans-dömet öfver Närke, blef 1676 häradshöfding
i Västerbotten och dess lappmarker och var 1677-80
president i Svea hofrätt. Inom rådet blef han en
afgjord motståndare till M. G. De la Gardie och
samverkade med Sten Biel-ke, Biörenklou och Klas
Eålamb. Så deltog han i klandret öfver vanvården vid
konungens uppfostran och öfver slöseriet med kronans
gods, tillhörde den pluralitet af rådet, som beslöt
Sveriges deltagande i trippelalliansen (1668), var med
om att utarbeta det under namnet "Blå boken" kända
statsregle-ringsförslaget af 1668 och protesterade
1671 jämte sex andra rådsherrar mot det till sina
följder olycks-bringande förbundet med Frankrike. Han
var 1668 och 1672 rådsminoritetens kandidat till
riksskatt-mästarämbetet. Under riksdagen i Uppsala
1675 bevistade han de hemliga öfverläggningar, som
af åtskilliga rådshcrrar höllos hos Rålamb till De la
Gardies störtande, samt gick därhän i sin ifver, att
han jämte Rålamb an gaf rikskansleren för förgripliga
yttranden om konungen. Denna angifvelse, hvilken ledde
till formlig process mellan rikskansleren och de båda
riksråden (se härom 0. Varenius, "Hög-förräderimålet
mot M. G. de la Gardie år 1675" i "Hist. studier",
festskrift tillegnad C. G. Malmström, 1897), synes
ha icke obetydligt bidragit till Karl XI:s växande
köld mot De la Gardie. Den vid samma riksdag inledda
räfsten med förmyndarstyrelsen betraktades af K. som
ett godt vapen mot rikskansleren. När räfsten efter
1680 års riksdag
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
