Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kroppstemperatur - Kroppsvärme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin orsak i växlingar uti muskelverksamheten,
hvilka stå i samband med individens
lefnadssätt. Temperaturkurvan hos en yrkesarbetare
med nattarbete företer den vanliga typen endast
med förskjutning af tiden för temperatursänkningen
resp. höjningen, öfvergår en sådan person till vanligt
lefnadssätt, förskjutes kurvan i öfverensstämmelse
med hvilo-och arbetsperioderna. Hos den nyfödde,
som ej röner någon nämnvärd inverkan af omväxlingen
mellan dag och natt, finner man ej heller någon typisk
dygnsvariation. Hurusom denna blir alltmera tydlig med
tilltagande ålder, framgår af diagrammen å sp. 64,
som återge resultaten af en af I. Jundell utförd
undersökning. - Under vanliga förhållanden uppgår
dygnsvariationen, d. v. s. skillnaden mellan maximum
och minimum, till 1° C. Kroppstemperaturen aflägsnar
sig således endast obetydligt från det ofvan anförda
medeltalet 37° C. Genom stark muskelansträngning
kan man drifva upp temperaturen till 38° och
därutöfver. Den härvid inträdande svettningen afbryter
emellertid snart nog stegringen. Vid hvila efter
dylika ansträngningar sjunker kroppstemperaturen mera
än under vanliga förhållanden, sannolikt beroende
därpå, att tröttheten medför en fullständigare
muskelafslappning. - Genom intensiva kalla
bad kan man åstadkomma betydande sänkningar af
kroppstemperaturen, framför allt om muskelrörelser
undvikas. Jürgensen fann hos en försöksperson, som
erhållit ett 25 minuters bad å 11° C., temperaturen i
ändtarmen gå ned till 33,4° C. Badet var visserligen
oangenämt, men försökspersonen hade intet men
däraf. Hos personer, som insomnat ute å marken vid
kall väderlek, har man iakttagit så låga temperaturer
som 27° C. och i ett annat fall 26° C., utan att
personerna omkommo. Emellertid anses en temperatur på
30° ganska oroväckande. Genom heta bad kan man bringa
kroppstemperaturen att stiga. Man har emellertid
svårare att uthärda dylika temperaturstegringar än
sänkningarna. Ang. .temperaturen vid feber se d. o.
J. E. J-n.
Kroppsvärme, fysiol. Djuren, äfven
de s. k. kallblodiga, ha en högre temperatur
än det omgifvande mediet. Detta sammanhänger
därmed, att i djurets inre en värmeproduktion
ständigt försiggår. Ang. källan till detta värme,
kroppsvärmet l. djurvärmet (calor animalis), har
man haft lika växlande åsikter som ang. lifvet
och lifsprocesserna. Mystiska väsen, en
archeus (se d. o.), lifsandar, blodets rörelse,
jäsningsprocesser i blodet ha angetts som orsak till
kroppsvärmet. Vår nuvarande uppfattning grundlades
genom Lavoisiers utredning ang. förbränningen samt
djurens andning. Han framhöll (1777), att andningen,
d. v. s. syreupptagandet och kolsyreutsöndringen
hos djuren, sammanhänger med en förbränningsprocess
inom djurkroppen. I ett mycket bekant experiment
tillsammans med Laplace sökte han visa (1780), att
den värmemängd, som ett djur (marsvin) utvecklar,
motsvarar den kolsyremängd, som djuret samtidigt afger.
Det lyckades visserligen icke Lavoisier att
erhålla fullkomlig öfverensstämmelse mellan den
direkt uppmätta värmemängden och den ur djurets
kolsyreproduktion beräknade. Det uppslag han hade
gett blef emellertid af den största betydelse, och
uttrycket förbränningen i kroppen, som han införde
i fysiologien, har alltjämt bibehållit sig. Lavoisier
uppfattade denna process som en förbränning af
kol till kolsyra och väte till vatten. I själfva
verket är processen mera komplicerad. De ämnen,
som "förbrinna i kroppen", höra i stort sedt till
någon af grupperna ägghvita, fett och kolhydrat. För
att kunna beräkna förbränningen i kroppen måste man
känna dessa ämnens fysiologiska förbränningsvärme. Den
värmeutveckling l. värmetoning (se d. o.),
som eger rum vid en kemisk reaktion, är beroende
endast af begynnelse- och slutstadiet och oberoende
af, om processen förlöper hastigt eller långsamt,
om den passerar ett eller flera mellanstadier (Hess’
lag, 1840). Fett och kolhydrat omsättas i kroppen
till kolsyra och vatten. De "förbrinna" sålunda
fullständigt, och det fysiologiska förbränningsvärmet
för hvart och ett af dessa ämnen sammanfaller således
med det fysikaliska. Slutprodukterna af ägghvitans
omsättning i kroppen äro kolsyra, vatten samt
urinämne och en del andra kväfvehaltiga ämnen,
som utsöndras med urinen. Dessa ämnen kunna
ytterligare förbrinna och utveckla därvid en
värmemängd, som uppenbarligen måste fråndragas
ägghvitans fysikaliska förbränningsvärme,
för att det fysiologiska förbränningsvärdet må
erhållas. Bestämningarna af kroppens fysikaliska
förbränningsvärme utföras med tillhjälp af särskilda
kalorimetrar, s. k. förbränningskalorimetrar. Den
numera använda typen af sådana är den af Berthelot
införda kalorimetriska bomben (se Kalorimeter).
Bestämmer man medelst en sådan apparat
förbränningsvärmet hos den föda en människa eller ett
djur erhåller och tillika förbränningsvärmet för de
organiska ämnena i urinen och tarmuttömningarna under
motsvarande period, så kan man direkt erhålla värdet
för den ifrågavarande födans näringsvärde uttryckt
i värmeenheter (kalorier). Detta värde kan äfven
beräknas med tillhjälp af de s. k. standardtalen
för näringsämnenas fysiologiska förbränningsvärden,
förutsatt att man känner mängden ägghvita, fett och
kolhydrat, som ingå i den ifrågavarande födan. De
standardtal, som vanligen användas, äro de af Rubner
angifna (1883): för ägghvita 4,1, för fett 9,3, för
kolhydrat 4,1 kalorier pr gr. Rubner visade, att de
ifrågavarande näringsämnena kunna ersätta hvarandra i
viktsmängder, som äro omvändt proportionella mot de
anförda talen ("näringsämnenas isodynami"). - 1894
lyckades Rubner genomföra det experiment, till
hvilket Lavoisier och Laplace gett uppslaget. Ett
djur hölls under en följd af dagar i en kalorimeter,
som angaf djurets värmeproduktion. Samtidigt
bestämdes slutprodukterna af ämnesomsättningen,
och af dessa kunde mängderna omsatt ägghvita,
fett och kolhydrat beräknas. Med tillhjälp af
de ofvan anförda standardtalen kunde slutligen
värmeproduktionen beräknas, och detta värde befanns
på ett tillfredsställande sätt öfverensstämma med
det värde kalorimetern angett. Liknande experiment
ha sedermera i stor utsträckning utförts på
människa af de amerikanske forskarna Atwater,
Rosa och Benedict. - Lavoisier lämnade den frågan
oafgjord, hvar förbränningen i kroppen försiggår,
i lungorna eller annorstädes. Enligt vår nuvarande
uppfattning försiggår densamma öfverallt i kroppens
väfnader. Processen är naturligtvis icke att uppfatta
som en förbränning i detta ords alldagliga betydelse,
utan som en serie kemiska klyfningsprocesser, närmast
jämförlig med processen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
