Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trummor, pukor etc., dock sakna de sinne
för ackorder, melodi eller harmoni. Vid deras
teaterföreställningar utföra män äfven kvinnoroller. –
Tidningar på kinesiskt språk äro jämförelsevis
fåtaliga (inalles omkr. 200). Dock ega de världens
äldsta tidning, huvudstadstidningen (King-pan;
utt. djing-bao), som utges i Peking sedan dynastien
Tangs tid (7:e–10:e årh.). Den första tidningen efter
europeiskt mönster (Shon-pan) uppsattes 1870 i Kanton
af en engelsman och är K:s mest spridda och gedignaste
tidning (uppl. 350,000 ex.). Vid sidan af kinesiska
blad är den europeiska pressen starkt representerad,
med tidningar mestadels på engelskt språk.
Religioner. Om K:s inhemska religion se Tao. –
Buddismen [fou-kiao, statsspråkets utt. få-djiao]
inkom i K. i 1:a årh. e. Kr., men vann större
utbredning först efter det 6:e. Nu har den tempel
öfverallt och många anhängare, särskildt bland
det lägre folket, men har å andra sidan förfallit
till en rå afgudadyrkan. Genom buddismen kom den nu
allmänna tron på själavandring in i K. Mellan tao och
buddismen råder numera icke någon strid; ofta uppträda
de olika religionernas präster vid hvarandras sida,
t. ex. vid begrafningar. – Judendomen skall enligt
en tradition ha inkommit i K. under dynastien Han
(206 f. Kr.–221 e. Kr.). Judarna, som ofta kallas
"blå muhammedaner", voro fordom vida talrikare än nu
och bildade stora församlingar i Nankin, Peking och
Ning-po. I våra dagar återstå blott några hundratal
i Honans hufvudstad Kaiföng. – Islam fick fast fot
i K. redan 628 genom en kusin till Muhammed, hvars
graf i Kanton ännu är en vallfartsort för alla K:s
muhammedaner. Deras antal är omkr. 30 mill., de fleste
bo kring öfre Hwang-ho i prov. Kan-su. Själfva kalla
de sig Kiao-mun [utt. djiao-min; "religionens folk"],
af kineserna benämnas de hoī-hoī [utt. hue’j-hue’j]. De
hålla sig skilda från andra religionsbekännare och äro
opålitliga som medborgare. Muhammedanerna i Jün-nan
började 1856 ett uppror, som icke kufvades förrän
efter 13 år, i norra K. utbröt ett uppror 1860,
som kännetecknades af de gräsligaste massakrer
på den kinesiska befolkningen och hotade att
från K. lösrycka prov. Kan-su och Schen-si, men
som nedslogs efter 15 års strider. 1896 utbröt
en mindre revolt bland muhammedanerna i Kan-su,
hvilken dock snart kufvades. – Kristendomen är lika
gammal i K. som islam, men har icke vunnit samma
anslutning. Det var nestorianska missionärer,
som först uppträdde där (638). Ännu på Marco
Polos tid funnos kristna i alla provinser, mest i
de norra. De nestorianske kristne finnas dock ej
längre; de ha öfvergått till islam, sannolikt på
Tamerlans tid. Reclus anger de s. k. dunganerna vara
ättlingar af dem. – Under den senare medeltiden
framträngde katolsk kristendom till K. Redan i
slutet af 1200-talet upprättade Montecorvino kyrkor
i K. och blef ärkebiskop i Kanbalik (Peking, 1307),
1313 upprättades en biskopsstol i Zaitun (Tsüan-tschóu
i Fu-kien), men 1369 stängdes K. för utlandet, och
kristendomen gick under. – På 1500-talet, sedan
portugiserna funnit sjövägen till K., började en ny
katolsk missionsverksamhet, som mötte stort motstånd;
men den utvecklades kraftigt, sedan jesuiten Ruggiero
(1580) fått tillträde till Kanton. Hans ordensbroder
Ricci kom 1601 till Peking och
lyckades för sin tro vinna en mängd af de högre
klasserna. Det såg en tid ut, som om kristendomen
skulle få stor spridning i landet. Olyckligtvis
uppstodo strider mellan jesuiterna och deras
konkurrenter i missionsarbetet, dominikaner och
franciskaner, hvilka icke utan orsak beskyllde
jesuiterna för kätteri, enär de i sin förkunnelse
upptagit vissa kinesiska åskådningar, såsom vördnaden
för förfäderna och för Kong-fu-tses läror. Efter 70
års tvister härom gaf påfven Klemens XI jesuiterna
orätt genom en bulla, som af kejsaren betraktades
som ett ingrepp i K:s inre förhållande och gaf
dödsstöten åt den kristna missionsverksamheten. 1718
förjagades alla missionärer utom jesuiterna, senare
förbjödos äfven de att predika, förföljelser började
mot de omvände, och snart var kristendomen nästan
fullständigt utrotad. – Det var först genom fördragen
i Tien-tsin (juni 1858) och i Peking (okt. 1860)
som fri religionsutöfning medgafs åt alla kristna
samt rätt för deras missionärer att resa i landet,
om de medförde pass. Icke heller skulle öfvergång
till kristendomen medföra straff. Motviljan mot
kristendomen och de kristne, särskildt de infödde,
är dock fortfarande stor i K. och tar ofta uttryck
i blodiga förföljelser. Antalet omvända är litet;
de fleste tillhöra de fattigaste klasserna. Det
vanligaste sättet för att vinna anhängare är
att under tider af krig eller hungersnöd hopsamla
föräldralösa barn eller köpa barn af deras föräldrar
för att uppfostra dem till kristna. F. n. arbeta
11 katolska ordnar i K.; katolikerna hade 1900
41 apostoliska vikarier i de 18 provinserna,
700 europeiska och 500 infödda präster samt
räknade omkr. 1 mill. trosföfvanter. Deras
kyrkor och skolor äro öfver 3,000 af hvartdera
slaget, skolbarnens antal 60,000; i 50 seminarier
undervisas omkr. 1,000 studenter. Den evangeliska
missionen började 1807 (med Robert Morrison) från
England, men tog större fart först 1842. Hela
antalet protestanter är omkr. 150,000. Omkr. 50
protestantiska missionssällskap äro i verksamhet med
ungefär 1,500 missionärer (till hälften kvinnor); de
ha 600 kyrkor och öfver 20,000 skolbarn, 70 sjukhus
och 50 apotek. (Jfr Baselmissionssällskapet,
sp. 1020.) Bland missionärerna finnas (1910)
43 svenskar (män och kvinnor), med 85 infödda
biträden. De arbetade på 11 stationer och 33
bistationer, och under 1909 hade de undervisat
248 barn. Den mest betydande svenske missionären
i K. var K. T. Hamberg (se Hamberg 2).
J. F. N.
Försvarsväsendet har ända till senaste tider befunnit
sig i ett föråldradt skick. K:s stridskrafter ha
utgjorts af: 1) Den s. k. gamla hären, rekryterad af
landets senaste eröfrare, mandschuer och mongoliska
tatarer, samt indelad i 24 "fanor" med mycket olika
styrka, brokigt klädda, ålderdomligt beväpnade,
förlagda i Peking och andra större städer, skilda
från befolkningen och till största delen af ringa
värde. 2) Nationalarmén (ying-ping, "gröna flaggornas
armé"), delad i 18 kårer, en för hvarje provins,
och ytterligare i "fanor", en milis, ställd under
vicekonungarna eller guvernörerna och till sitt
värde beroende på deras omsorg för densamma, dock
i allmänhet föga användbar utom i prov. Tien-tsin,
där den af Li-Hung-Tschang sattes i godt skick. 3)
Värfvade trupper till växlande antal och af i
allmänhet tvifvelaktigt värde. Armén borde uppgått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
