Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Key - Key 2. Ernst Axel Henrik K. - Key 3. Ellen karolina Sofia K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kreerades vid Köpenhamns universitets
jubileum 1879 till filos. hedersdoktor. 28
mars 1897, på 36:e årsdagen af hans utnämning
till professor, var K. föremål för en storartad
hyllning, vid hvilken bl. a. hans af O. Björck
målade porträtt aftäcktes och ett festband
af "Nordiskt medicinskt arkiv" öfverlämnades
till honom. Jfr nekrolog af C. G. Santesson i
"Nord. med. arkiv" 1902 och R. Tigerstedts
"Minnesord vid Finska läkaresällskapets
sammanträde den 25 januari 1902" (1902).
3. Ellen Karolina Sofia K., dotter till K. 1,
social och etisk tänkare, litteraturpsykolog,
f. 11 dec. 1849 på Sundsholms gård i Södra
Tjust. I det fint bildade, religiösa, litterärt
som politiskt intresserade hemmet närdes hennes
håg till reflexion öfver lifvets frågor och
kom hon ännu helt ung i beröring med tidens
idéer. Hon var tidigt förtrogen med de nordiska
ländernas vitterhet (särskildt Almquist, Geijer,
Tegnér, Björnson, Camilla Collett). Därjämte
upptogs hennes ungdom af religiös eftertanke;
med kristendomen bröt hon först småningom vid
mogna år. Ett direkt arf från fädernehemmet
är hennes utpräglade politiska liberalism,
som anknutit sig till nyare vänsterriktningar
och med sympati omfattat arbetarrörelsen, utan
att hon dock ingått i det socialdemokratiska
partiet. Från 1880 verkade hon som lärarinna
vid Whitlockska samskolan i Stockholm och från
1883 tillika som föreläserska (i historia och
i litteraturhistoria) vid Arbetarinstitutet;
hon kvarstannade vid dessa platser till 1900,
då hon företog en flerårig utrikes resa. Därjämte
har hon i student-, arbetar- och kvinnoföreningar
hållit en mängd föreläsningar i etiska, vittra
och sociala ämnen. Under senare år har hon på
inbjudan hållit föredragsserier i Tyskland,
Österrike och Holland 1903 och åter i Tyskland
1906. Hon har nu (1910) inköpt en gård vid
Omberg och synes för framtiden ämna bosätta
sig i Sverige. Första gången fröken K:s namn
flög öfver landet var efter föredragen Några
tankar om hur reaktioner uppstå (i Göteborg och
Stockholm) och Om yttrande- och tryckfrihet
(i studentföreningen Verdandi i Uppsala
1889), gemensamt utgifna som broschyr (s. å.;
2:a uppl. 1909, med tillägg om utslaget i
Wicksellska målet 1908–09 och några andra på
senare tid afkunnade politiska domar). Hon
häfdade här med sakligt lugn yttrande- och
tryckfrihetens allmänna principer såväl gentemot
de jurydomar, som kort förut fällt några unga
män (bl. a. Branting) för hädelse, som mot
akademiska åtgärder, vidtagna mot Verdandis
styrelse i anledning af ett sedlighetsföredrag,
och hon uttalade, att åsiktskampens villkor böra
vara jämna å bägge sidor och andliga strider
utkämpas med endast andliga vapen. Sitt litterärt
biografiska författarskap inledde hon med studier
öfver Ernst Ahlgren (1889), Sonja Kovalevski
(i förordet till "Efterskörd ur S. Kovalevskis
papper", 1892, och i "Festskrift i anl.
af kvindernes udstilling i Köbenhavn 1895")
och Anne-Charlotte Leffler (1893; öfv. till
da. s. å.). Med den förträffliga studien öfver
Almquist (Sveriges modernaste diktare, 1897),
essayerna om makarna Browning samt Goethe
(i Människor, 1899; ny uppl. 1900) och Rahel
Varnhagen (1908; 1907 på tyska) har hon fortsatt
denna sida af sitt författarskap. Äfven hennes
biografier ega mer eller mindre karaktären af
etiska stridsskrifter, för så vidt hon i de
personligheter hon skildrar ser väsentliga
sidor af sitt eget lifsideal förkroppsligade
(Goethe, Rahel). I kvinnofrågan hade fröken
K. uppträdt redan 1888 med två föredrag Om
eganderätt och myndighet för den gifta kvinnan,
där hon talade för hustruns ekonomiska och
rättsliga likställdhet med mannen. Mot
emancipationens öfverdrifter vände hon
sig i föredragen Missbrukad kvinnokraft
(1891; ty. öfv. 1898, 2:a uppl. 1903) och
Naturliga arbetsområden för kvinnan (s. å.),
som framkallade en mängd motskrifter, hvarpå
hon svarade i Kvinnopsykologi och kvinnlig
logik (s. å.). Fröken K. ville här visa, att
i kraft af en organiskt grundad, outplånlig
psykisk åtskillnad kvinnan ej kunde upptaga
täflan med mannen på alla hans arbetsfält, att
i de flesta fall moderskapet och hemmet måste
och borde taga större delen af den normala
kvinnans tid och kraft, att på dessa områden
låg hennes bästa kulturinsats och att kvinnans
frihet ej bestod i att bli lik mannen, utan i
att fullkomna sin säregna natur. I sammanhang
med uppfostrans problem utvecklade hon vidare
dessa åsikter i Barnets århundrade (1–2, 1900;
öfv. till ty. 1902, 28:e tusendet 1908; till
holl., 2:a uppl. 1904, till fr. 1908, till
eng. 1909), där hon bl. a. i barnens eller
öfver hufvud rashygienens intresse yrkar på
lagstadgadt modersskydd. Sin ställning till
feminismen har hon slutligen sammanfattat och
preciserat i Kvinnofrågan (1909), ett arbete,
hvars harmoniska, måttfulla och genomskinliga
framställning hälsades med allmänt erkännande. I
de stort anlagda verken Tankebilder (1–2,
1898; öfv. till da. 1900, öfv. till ty. 1899,
7:e uppl. 1908) och Lifslinjer (1–3, 1903–06;
öfv. till ty. 1904, 24:e tusendet 1906;
öfv. till fr. 1907) har fröken K. framlagt
sin världs- och lifsåskådning. Den kan
karakteriseras som en immanent evolutionistisk
idealism. Hon riktar sig mot den särskildt
i den kristna dogmbildningen kristalliserade
supranaturalistiska tvåvärldsteorien, som enligt
henne alltid sträfvar att förringa och nedsätta
det jordiska lifvets egna värden. Hon tror på
människans förmåga att höja sig genom sin egen
viljas makt. Och i driftlifvet själft ligger
moralitetens frö. Om enligt supranaturalismen
egoismen är den naturliga människans behärskande
drift, så är för fröken K. som för vissa moderna
sociologiska tänkare (Guyau) den sympatiska
driften lika stark och ursprunglig. Den sterila
egoismen är en urartning. Utvecklingen går mot
en allt rikare "samkänsla". Individualismen
utesluter icke "solidariteten", utan fullkomnas
i denna. Kulturen är den rent mänskliga frihetens
produkt. Fröken K:s kulturoptimism eger ett drag
af religiös innerlighet och trosvisshet. Hennes
förnämsta betydelse för samtiden ligger däri,
att hon förlänat den moderna evolutionistiska
världsvyn poetisk glans och en religiös
underton. Hon har förmält evolutionismen
med romantiken från 1800-talets början. Det
naturbegrepp, som ligger under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
